Kärlek, vad har den för magisk formel egentligen?

De jag har förälskat mig i har inte alls varit de jag suktat efter i fantasin. Det har varit både en kombination av personlighetsdrag, kemi och deras intresse för mig och förmåga att förmedla det som har varit avgörande. De har varit nyfikna, motiverade, generösa, sensuella och tillgängliga i sin kärlek och fått mig att slappna av och våga öppna mig. Sen har sexet varit otroligt hög kvalitet och lekfullt utforskande.Men ett tag ini i förhållandet har jag sett på det hela mer objektivt att de saknat vissa av mina "gå igång utlösare", vilka jag fortsatt längta efter i mina förhållanden. Man kan ju aldrig få allt och de har alla varit så otroligt bra personer , och livet vi skapat  tillsammans så stimulerande och utvecklande. Bra kommunikation och vänskap förutom det fysiska.

Min senaste riktigt kraftiga förälskelse var dock extremt utseendebaserat. En man som var det bland det vackraste mest perfekta  jag skådat. Han visade sig ha enormt många brister och vara en opålitlig man men jag känner fortfarande sug efter honom och har aldrig lyckats bli kär efter honom. Tror aldrig det kommer att hända igen, för ingen kommer kunna attrahera och tända mig som honom. Galet!

Så utseendet kan vara otroligt viktigt för attraktionen men inte ha så mycket med kvaliteten på kärleken att göra. Men sexuellt var det svindlande att åtrå någon så hårt med sådan kolossal skönhet.

Svår men intressant fråga!

Jag har varit tillsammans med min sambo i drygt 10 år och jag kan hands down säga att det helt klart var hans personlighet som jag föll för (främst hans humor) vilket ju stämmer överens med det som du skriver, att det var en viss energi som jag drogs till. Om jag tänker tillbaka på tidigare förhållanden så har de flesta börjar i andra änden - dvs att jag har dragits till deras utseende men att jag därefter börjat att uppskatta deras personlighet mer och mer (vissa har ju dock inte haft en personlighet som matchar deras vackra yttre men dessa relationer har ju blivit jäkligt kortvariga). Med min sambo var det alltså tvärtom; först drogs jag till personligheten och sedan uppstod en fysisk attraktion gradvis. Just nu befinner vi oss visserligen i en rejäl svacka men generellt känns det som att det är det faktum att jag fastnade för hans personlighet och energi i första hand som har gjort att vårt förhållande hållt såpass länge. Utseendet är trots allt något som inte är konstant medans en fin personlighet mest troligt varar längre.

För mig var det den omedelbara starka fysiska attraktionen som fick mig att ta kontakt och vilja lära känna honom bättre. Tror det var lika för honom. Sen när man upptäcker personligheten är det den som är avgörande för om man väljer att fortsätta.

Min nuvarande sambo älskar jag verkligen och är fortfarande jättekär i honom! Han är varken den snyggaste eller, på pappret, bästa mannen i världen. Har haft de som har varit både snyggare, rikare, trevligare och bättre i sängen än han, men ingen har jag någonsin känt för som han!!
Har t.ex. en killkompis som är hur fin på alla sätt (både snygg, pålitlig, snäll, rolig och allt man skulle kunna önska sig) men som jag inte alls skulle kunna bli kär i!
Visst är det skumt!?

Ja visst är det! Så intressant! Kan du komma på vad det var som fick dig att bli förälskad i honom? Vad är det nu som gör att du älskar honom tror du?

Han är lite udda, men på ett bra och intressant vis. Han är tunn och smal, när man ser honom bakifrån så skulle han lika gärna kunna vara 16 trots att han närmar sig de 40! Han har en hel del ovanor och egna idéer, och jag har betydligt större överseende med hans "laster" än vad jag haft med mina ex av någon anledning! Tror att det är det, att det bara finns en i hans slag som gör honom intressant och speciell! <3

Det låter ju nästan som du beskriver mig själv haha... Kul att ni funnit varandra!

Jag dreglade över min sambos yttre på fb i över ett år. Sen föll det sig bara naturligt då vi hamnade på samma ställe en kväll och det klickade omgående på det psykiska planet.

I efterhand har det visat sig att han har fler brister än han ville göra reklam för o vissa dagar orkar jag bara inte med honom.

Oj... funderar du på att separera?

De är klart man gör. Men jag har lovat att stå ut tills han varit hos psykologen.

Är ganska nyförälskad. Blev attraherad av hans utseende; han var sexig och snygg helt enkelt.

Men det som lätt kunnat stanna vid ett par ligg blev snabbt mer. Han har drag jag finner väldigt charmiga; bland annat är han "nojig" vad gäller mig. Oroar sig för saker jag aldrig skulle lägga en tanke på, men som han finner viktiga. Han kan tex noja om jag ska åka taxi, för att taxichauffören ska vara en "bad guy" och jag ska råka illa ut - kan man ju tycka är överdriven oro. Men jag ser omtanken bakom; att han är rädd för att det ska hända mig något och skenar iväg lite - och det är fint  

Känner igen situationen, för samma var det med min förra stora crush som jag trillade dit på pga utseendet och att vi hade så bra kemi. Han var så snygg att det gjorde ont men var rena motsatsen på insidan. Ofta kommer mindre smickrande sidor fram efter hand man lär känna nån. Psykiskt illamående kan vara tufft att hantera med allt vad det för med sig. För min del sjönk inte attraktionen och lusten efter honom även om det inte funkade mellan oss. Ett förhållande behöver så mycket mer än ett skönt yttre att vila ögonen på. För mig är det det numera viktigare att hitta någon som verkligen kan älska mig och är mer intresserad av mig
än sig själv eller åtminstone lika mycket.

Var det svårt för dig att lämna?

Det är absolut personligheten för mig och det finns gemensamma nämnare. Utseendemässigt finns vissa saker jag gillar som tex en viss sorts ögon - men har aldrig blivit kär i någon med såna ögon.

Gemensamma personlighetsdrag har varit verbal intelligens, oerfaren, kreativ och ödmjuk.

Sedan har de flesta blivit mkt mindre ödmjuka efter ett tag vilket är tråkigt :/

Alla har dock luktat extremt gott så där tror jag en biologisk komponent finns, att vi passar ihop genetiskt eller något sånt.

Ja, jag tror att lukt påverkar oss mkt mer än vad vi tror. Min karl luktar helt otroligt gott, när jag nosar han på halsen så blir jag alldeles lugn och trygg och är jag ledsen blir jag glad. Hade jag inte upplevt det själv hade jag aldrig trott på det.

Tror jag också har stor betydelse. Min pojkvän är allergisk mot parfymer så han använder ingen själv - men jag älskar att lukta på hans hud. Han doftar rent och naturligt, blir alltid lite pirrig i magen - en förvåning för mig själv som är fantast av goda parfymer och ofta har hängt upp mig på att en man har ett gott rakvatten

En kompis tyckte att hennes pv luktade så otroligt gott så hon blev helt svag i knäna så jag luktade på honom i smyg. Tyckte verkligen inte det var något speciellt, typ luktade rent och fräscht men gav mig inget :P Så det är nog hur bra man själv passar med personen, den luktar inte så för alla :)

Jag ser två gemensamma nämnare hos mina ex. Det ena är humor. Sinne för en viss sorts vrickad humor som jag också har. Det andra är något med ögonen, ögonbryn, ögonbrynsbågar.

Jag kan se likhet över ögonen hos min första sambo (sprack för över 20 år sen) och min nuvarande crush. Fast de är inte ett dugg lika i övrigt.