Barn som inte vill gå till skolan

Vad som kommer hända är att ni förhoppningsvis får ännu mer hjälp och stöd att få barnet att komma till skolan och att trivas där! Var inte rädd för soc. Exakt vad de kan hjälpa till med varierar mellan olika kommuner, men det brukar ofta finnas en samverkansgrupp mellan socialtjänst, skola och fritidsgårdar för att med gemensamma medel hjälpa hemmasittande barn.

Jag var likadan när jag gick i skolan. Mycket frånvaro slutade med hel frånvaro. Vi hade redan soc involverade i familjen och dom, skolan och mamma kom fram till att hemundervisning var det bästa för mig. Tack vare det fick jag betyg i grundämnena. Så få inte panik, det kan bli bättre:)

Du kanske kan få lite tips på den här bloggen https://prestationsprinsen.wordpress.com/

Mitt råd är också att inte vara rädd för soc utan se dem som en tillgång och en samarbetspartner. De kan stötta er och skolan så att barnet får rätt anpassningar.

been there, done that

Har 2 barn där det strulat rejält i högstadiet (diagnoser, som vi inte visste än då) 
men främst det ena barnet var det så här med. Han tog sig inte iväg, han kunde vända på halva vägen och gå hem osv.
I det fallet handlar det om högfungerande autism, och det är väldigt vanligt att man inte har så utvecklade exekutiva funktioner i hjärnan, dvs man klarar inte av att utgöra det man ska. Då kan det bli att man sitter hemma

Det vanligaste för många är dock just själva skolstressen och det är mycket allvarligt. Soc var inblandat för oss också men de var mycket förstående, och det blev inga utredningar utan de bara kollade av att vi hade fått hjälp på BUP, att vi hade samarbete med skolan osv. De insåg att vi var bra föräldrar som gjorde allt vi kunde, vi var helt öppna med skolan och ville samarbeta (är lärare själv)

Ni skriver du inget om hur gammalt barnet är men det finns så många olika skäl till varför ett barn inte går till skolan och man måste verkligen ta det på allvar. Jättebra med anpassningar med halvdagar men räcker inte det måste skolan hitta på nåt annat (tex hemundervisning en kortare period, elevassistent som kommer hem och hämtar barnet när det ska till skolan osv)

Mitt andra barn fick en depression i åk 7 och allt kraschade, det hjälpte inte vad de gjorde, halva dagar - en timme om dagen- starta kl 10.00- komma 3 dagar/vecka - det krympte till nästan ingenting till slut för han orkade inte. Till slut sjukskrev BUP honom för han var helt slut. Han kämpade och kämpade. Efter att grundskolan tog slut och han skulle börja gymnasiet hade han i princip utvecklat vad BUP kallade "skolfobi". Hans hjärta började banka bara man nämnde skola. 

Jag vet inte vad som stämmer för ert barn men det kan handla om någon diagnos och skolan inte har lyckats anpassa på rätt sätt, det kan handla om kompisar osv. I mina barns fall handlar det om särbegåvning (dvs jäkligt smarta!) men plus diagnos. Jag har lärt mig så mkt om särbegåvning nu att jag förstår att hade skolan haft den insikten då så hade de kunnat bemöta mina barn på ett helt annat och mycket bättre sätt. Barnen satt på möte och i princip "skrek" (ja det gjorde de inte men hela kroppsspråket var sånt) att de inte kunde vara i skolan för de blev sjuka av det, att allt var för lätt/tråkigt/tog död på lusten men skolan fokuserade bara på diagnosen eller på depressionen. Detta var ett par år sen, hade det varit nu tror jag de hade fått bättre hjälp, kunskap om särbegåvning börjar sprida sig allt mer. Dock frå ju det här konsekvenser - Barnen var hemmasittande stora delar av högstadiet, idag går ingen av dem på gymnasiet utan har varit hemma sedan dess. Den yngre har en praktikplats och den äldre (som fyller 18 i år) ska förhoppningsvis söka till en folkhögskola på distans, så att han kan plugga hemifrån) 

TS, vad som än är orsaken för ert barn så måste uppenbarligen skolan hitta på något annat men det är i samarbete med er, kanske med soc, kanske med BUP beroende på vad det handlar om. Det allra allra viktigaste är dock att lyssna på barnet! 

Har ni kontakt med BUP? Om inte så ta den kontakten och försök få en utredning. Om det är så att problemen beror på att det ligger någon störning i botten så är det bättre ju tidigare ni får diagnos på barnet och får rätt hjälp.

Varför vill barnet inte gå? Vad beror paniken på? Hur gammal är barnet? Har hen resurs? Någon diagnos? Vad gör skolan för att underlätta?

Kan barnet studera via distans hemifrån kanske? T ex www.sofiadistans.nu

Fast just Sofiadistans sager "För tillfället kan vi ej ta emot elever vilka är bosatta i Sverige."

Men det kanske finns andra distansskolor.

Jag har ett barn som låg i riskzonen för att bli hemmasittare, men hon klarade sig genom grundskolan och går nu på gymnasiet. Det är ju väldigt tufft för alla, både för barnet och föräödrarna.

Det viktigaste är ju att förstå varför barnet inte klarar av skolan, det är ju väldigt stor skilnad på vilka åtgätder som är relevanta om det handlar om en fuunktionsnedsättning eller om det handlar om mobbning som exempel. Det är ju också viktigt att se vad det är som på vardaglig basis triggar igång paniken. Är det jobbigaste att orka med en hel dag eller är det jobbiga att tvinga sig dit över huvud taget. Sen spelar förstås också barnets ålder roll.

För mig skulle det vara viktigt i detta läge att ha en bra dialog med barnet också, att barnet meddelar mig som föräöder om hen ej kommer iväg till skolan. Som jag förstår nu vet ni inte allttid om var barnet är?

I vårt fall var aldrig soc involverad i situationen, så nån erfarenhet av vad det innebär har jag inte. Är det en rutin som skolan har generellt att samverkan med soc vid hög frånvaro eller gäller det en orosanmälan? Är det en orosanmälan försrår jag att det blir jobbigt för er och barnet att behöva hantera mitt i det andra, men jag antar att det handlar om att ge en bild av orsaken till barnets problem och vad ni gör åt situationen idag vilket stöd barnet får, samt hur barnets familje ocH hemsituation ser ut i övrigt.

Jag var sådär, hatade skolan och gör det fortfarande. Jag skolkade, gick dit men sen hem osv. Jag förstår egentligen inte varför som ska kopplas in, eftersom man inte vill gå till skolan är det ju där problemet ligger. Förstår att det är skolplikt osv men tvång löser nog inget, skolan är inte ett system som passar alla helt enkelt. Vi hamnade mellan stolarna, rektorn skällde mest men jag fick byta skola och det räddade iallafall mitt sista år.

För mig var det en blandning att mobbing, social fobi, ett hårt skolklimat, oschyssta lärare och icke inspirerande undervisning. Idag har jag tex pluggat in hela gymnasiet på distans och fått toppenbetyg så det valet borde jag ha fått redan i högstadiet om jag hade fått välja.

Mitt tips är att ta reda på grundligt vad orsaken är och försöka förstå och lyssna på barnet. Hoppas ni hittar en lösning! ??

Varför får ditt barn panik, vad är hen rädd för - i vilka situationer uppstår det ? Vad säger ditt barn själv ?