Forum Förlorat barn - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förlorat barn v17, tiden efteråt?

    Tor 19 apr 2018 12:56 Läst 3828 gånger Totalt 7 svar
    Anonym (L)
    Visa endast
    Tor 19 apr 2018 12:56

    Igår födde jag min andra son, men tyvärr var denna inte menad att överleva graviditeten och dela livet med oss tre senare levande... det jag undrar är -sorgen och konsekvenserna är ju så olika för mig resp mim sambo-jag blöder, e svag, illamående, fortf ?gravidkropp? och massa hormoner... inte ?bara? en mental sorg.... hur möts man bäst i detta? Jag behöver vila mycket nu och så... sambon går mer in att ?fixa o ordna med saker hemma?.... jag vill inte vi ska komma ifrån varann i detta... jag behöver dessutom finnas för min son jag har sen tidigare relation som också sörjer... vad är era erfarenheter och råd i detta. Vi ska välja kista nästa vecka och sedan begrava honom i maj.

  • Tor 19 apr 2018 12:59 #1

    Beklagar er sorg!

    Alla sörjer på olika sätt och det är viktigt att respektera det.

  • Tor 19 apr 2018 13:15 #2

    Beklagar nå så fruktansvärt.

    Jag och sambon förlorade vår son efter jag fött honom i v.24+3. Han somnade in 10 dagar senare.

    Som tidigare har skrivit - respektera varandras sätt att sörja. Alla gör det på olika sätt och inget sätt är fel. Jag läste på distans och kunde fortsätta att göra det då jag ville ha något att tänka på och lägga energi på. Min sambos om är armerare blev sjukskriven. Vi åkte på en resa när min kropp hade läkt efter k.snittet. Det var nödvändigt för oss att bara få vara vi och byta miljö.

    Min sambo började jobba 2 veckor efter vin kom hem från semestern och då började även min praktik. Då hade vi vart hemma i ca 4 månader och haft tid med varandra.

    Under tiden så sänkte vi alla kraven hemma. Vi struntade i städningen, gjorde bara det nödvändiga som disk, tvätt och dammsugning nån gång då och då men var det stökigt emellanåt så fick det vara det.

    Vänner och familj stöttade oss och hjälpte oss med exempelvis handling och matlagning. Dom gjorde matlådor åt oss vilket var väldogt uppskattat och kunde köpa hem mat åt oss.

    Vi sänkte även kraven på oss själva. Ville inte min sambo gosa eller tvärtom om någon av oss hade det lite jobbigt så fick msn inte ta det personligt utan att för tillfället så vill den andre bara vara. Vi pratade mycket och lyssnade på varandra .

    Vi tog oss igenom det hela ganska bra. Vi blev även fort gravida, nämligen 2 månader senare. Det var inte planerat. Trodde inte ens kroppen var redo för det.

    Lyssna på varandra och respektera varandras sätt att läka. Ni har gått igenom en tragedi. Något som Ingen människa ska behöva genomgå.

    Ta hand om varandra och finns för varandra

  • Tor 19 apr 2018 13:16 #3

    Be om samtalskontakt, helst ska hela familjen gå. Ni har alla förlorat något, ett barn, ett syskon.

    Beklagar förlusten!

  • Anonym (L) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 19 apr 2018 13:25 #4

    Tack, ja så är det ju. Jag har kontakt med präst som ska finnas o stödja med samtal, behöver sonen kommer han också kunna prata med henne. Sambon har mer stängt in känslorna tror jag, eller så känner han på annat sätt än jag.. vilket är helt okej hur man än reagerar. Han säger att han fokuserar mer på att finnas för mig... min son reagerade jättestarkt o blev sååå chockad ledsen osv :( så jag försöker så gott jag kan att hålla ihop så mkt jag kan nu... jag var i enorm chock igår under förlossningen o efteråt men idag är det som förnekelse som att det inte hänt o jag vill ej tänka på det, känns absurt att känna så, men börjar jag tänka på det kommer tårarna direkt:( känns så hemskt:( var ju inte såhär det skulle gå.. har längtat efter syskon åt mitt barn i över 8 år.... e livrädd vi ej blir gravida igen i framtiden o för att detta ska ske igen:(

  • Tor 19 apr 2018 13:37 #5
    Anonym (L) skrev 2018-04-19 13:25:25 följande:

    Tack, ja så är det ju. Jag har kontakt med präst som ska finnas o stödja med samtal, behöver sonen kommer han också kunna prata med henne. Sambon har mer stängt in känslorna tror jag, eller så känner han på annat sätt än jag.. vilket är helt okej hur man än reagerar. Han säger att han fokuserar mer på att finnas för mig... min son reagerade jättestarkt o blev sååå chockad ledsen osv :( så jag försöker så gott jag kan att hålla ihop så mkt jag kan nu... jag var i enorm chock igår under förlossningen o efteråt men idag är det som förnekelse som att det inte hänt o jag vill ej tänka på det, känns absurt att känna så, men börjar jag tänka på det kommer tårarna direkt:( känns så hemskt:( var ju inte såhär det skulle gå.. har längtat efter syskon åt mitt barn i över 8 år.... e livrädd vi ej blir gravida igen i framtiden o för att detta ska ske igen:(


    Man vågar för det är värt det. Men just nu behöver ni läka och få tid till ert sörjande och er själva. Att ta kontakt med präst är bra och din bm kanhjälpa dig att få tag på en bra och kunnig psykolog.

    Prata med din bm om dina tankar och känslor.

    Min läkare tror jag har försvagad livmoderhals så igår opererade jag in ett cerklage för att förhoppningsvis inte föda för tidigt igen.

    Jag tror ni kommer kunna bli gravida men ni måste få tid för er först. Ni och din son är viktigast just nu
  • Lör 1 jun 2019 19:21 #6

    Har inte själv varit med om det så ofattbart tragiskt och sorgligt all styrka till er. ??

  • Lör 1 jun 2019 19:21 #7

    [quote=79662449][quote-nick]Elsa100 skrev 2019-06-01 19:21:23 följande:[/quote-nick]

    Har inte själv varit med om det så ofattbart tragiskt och sorgligt all styrka till er.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll