Fler än jag som känner mig ensam/är ensam? Menar generellt behöver inte betyda att du saknar en partner eller så. Varför ska det vara så svårt lära känna nya människor? Jag är en social person inte rädd att prata med nya folk. Men det hjälper liksom inte.. så många ger intryck av att de har fullt upp och det har de kanske? Eller vågar man inte ens pröva lära känna andra människor?
Tror det handlar om att hitta vänner i ett sammanhang där man själv befinner sig/är intresserad av.
Jag började sjunga i kör och fick nära vänner på köpet, jag engagerar mig politiskt sedan många år och har även där fått vänner att umgås privat med.
Det hade kunnat vara jag som skrev detta!
Synd att man ska vara så anonym här, annars hade man kunnat få många nya vänner..
Till Blomma. Ja sån kan det ju vara.. att man fått vänner. Det finns ju sajter där man söker efter vänner/bekanta men tycker det är dåligt resultat. Tänk om man kunde arrangera tex en gårdsfest hade varit kul men man gör ju inte sånt i Sverige.. Kan faktiskt vara lite avundsjuk till tider på människor från andra länder som har ett helt annat sätt och som inte behöver vara såna individualister. Det är bra att man klarar mycket själv och att man även är stolt över det. Men jag hade önskat lite mer balans. Vi människor behöver varann det är i allafall vad jag tycker. Men ge inte upp. Det gör inte jag har tro på att en dag vänder det! Med det sagt är jag ändå glad för de vänner jag faktiskt har.
Till Blomma. Ja sån kan det ju vara.. att man fått vänner. Det finns ju sajter där man söker efter vänner/bekanta men tycker det är dåligt resultat. Tänk om man kunde arrangera tex en gårdsfest hade varit kul men man gör ju inte sånt i Sverige.. Kan faktiskt vara lite avundsjuk till tider på människor från andra länder som har ett helt annat sätt och som inte behöver vara såna individualister. Det är bra att man klarar mycket själv och att man även är stolt över det. Men jag hade önskat lite mer balans. Vi människor behöver varann det är i allafall vad jag tycker. Men ge inte upp. Det gör inte jag har tro på att en dag vänder det! Med det sagt är jag ändå glad för de vänner jag faktiskt har.
Instämmer. Har hela tiden tänkt att livet kommer öppna sig -sen, och att man kommer hitta sitt gäng och kunna hitta på en massa grejer ihop. Men det händer aldrig. Är nu 35 med barn och känner mig ensammare än någonsin. Alla andra har sina gäng och åker på semester ihop och hittar på allt möjligt.
Håller med. Känner mig ensam ibland. Kompisgäng har luckrats upp i och med att man hamnar i olika faser i livet. Dessutom är jag singel med ett barn och sen vi gick isär har det blivit mer påtagligt. Lever liksom både småbanrsliv och singelliv då jag har barnet deltid, och känner ingen annan i samma sits.
Någon borde verkligen göra en dejtingapp för sånt här :P
Jag är gift, men är väldigt ensam i vår relation.
Den jag är gift med är arbetsnarkoman och sätter sig själv 1 första rummet hela tiden och jag och barnen är nr 2 i alla lägen.
Det är jag som får styra upp vårt sociala liv med vänner och om jag inget gör händer i princip ingenting hemma eller hos någon annan heller.
Jag har på senare år börjat att föra statistik på det här med bjudningar. Antal par/familjer som bjuds hem till oss och så blir det avdrag för de gånger vi blir bortbjudna.
Hittills i år ligger index på +15 för vår del.
Det är alltså 15 gånger vi borde kunna bli bortbjudna för att det skulle vara jämt på att ge och ta i våra relationer med våra vänner.
Vi brukar på ett år hamna på minst +10 till +15 för vår del.
Det känns ju ganska trist att folk gärna kommer hem till oss på mat och dryck, men de orkar/vill inte bjuda tillbaka. Så känner jag det i alla fall.
För min egen del - utan familjen, så är mitt eget index +4
Mina föräldrar prioriterar mina syskon före mig och mina barn och mina syskon är inte intresserade av att umgås med mig fast jag försöker och försöker att vi ska kunna umgås mer än födelsedagar.
Utåt sett så tror nog de flesta att jag har massor av vänner och att jag har en bra relation med min familj, men så är det inte.
Jag är ensam med barnen i princip varje dag året runt. Jag åker själv på semester med barnen på sommaren för jag får krupp av att bara vara ensam hela tiden och gå hemma och plocka i allt.
Visst händer det att vi åker på semester med ett par kompisar, men den här vardagsensamheten tar kål på mig!
Jag är på riktigt avundsjuk på de som har en familj som är engagerad och omtänksam. Jag hatar att även vara på semester själv med barnen för jag känner mig så satans ensam även då.
Jag funderar allvarligt på att byta karl, men så tittar jag mig i spegeln och inser att det kommer inte att hända utan om jag går kommer jag att vara lika j-la ensam fast med sämre ekonomi och förmodligen med förlusten av mitt umgänge eftersom vi umgås som par.
Jag är innerligt trött på att alltid få klara allt själv när folk runt omkring hjälps åt som par/familjer/släkt.
Ja, jag är bitter!
Jag är gift, men är väldigt ensam i vår relation.
Den jag är gift med är arbetsnarkoman och sätter sig själv 1 första rummet hela tiden och jag och barnen är nr 2 i alla lägen.
Det är jag som får styra upp vårt sociala liv med vänner och om jag inget gör händer i princip ingenting hemma eller hos någon annan heller.
Jag har på senare år börjat att föra statistik på det här med bjudningar. Antal par/familjer som bjuds hem till oss och så blir det avdrag för de gånger vi blir bortbjudna.
Hittills i år ligger index på +15 för vår del.
Det är alltså 15 gånger vi borde kunna bli bortbjudna för att det skulle vara jämt på att ge och ta i våra relationer med våra vänner.
Vi brukar på ett år hamna på minst +10 till +15 för vår del.
Det känns ju ganska trist att folk gärna kommer hem till oss på mat och dryck, men de orkar/vill inte bjuda tillbaka. Så känner jag det i alla fall.
För min egen del - utan familjen, så är mitt eget index +4
Mina föräldrar prioriterar mina syskon före mig och mina barn och mina syskon är inte intresserade av att umgås med mig fast jag försöker och försöker att vi ska kunna umgås mer än födelsedagar.
Utåt sett så tror nog de flesta att jag har massor av vänner och att jag har en bra relation med min familj, men så är det inte.
Jag är ensam med barnen i princip varje dag året runt. Jag åker själv på semester med barnen på sommaren för jag får krupp av att bara vara ensam hela tiden och gå hemma och plocka i allt.
Visst händer det att vi åker på semester med ett par kompisar, men den här vardagsensamheten tar kål på mig!
Jag är på riktigt avundsjuk på de som har en familj som är engagerad och omtänksam. Jag hatar att även vara på semester själv med barnen för jag känner mig så satans ensam även då.
Jag funderar allvarligt på att byta karl, men så tittar jag mig i spegeln och inser att det kommer inte att hända utan om jag går kommer jag att vara lika j-la ensam fast med sämre ekonomi och förmodligen med förlusten av mitt umgänge eftersom vi umgås som par.
Jag är innerligt trött på att alltid få klara allt själv när folk runt omkring hjälps åt som par/familjer/släkt.
Ja, jag är bitter!
Finns en fantastisk app för alla som är redo att bli av med ensamhetkänslorna! GoFrendly! Prova den 
Värt att pröva ja får hoppas människor har aktiva konton. Fått för mig det är lättare om man bor i en större stad. När man har barn kan man inte åka hur långt som helst. Vill ju gärna ha i närheten så man kan ta tex en spontan fika.