Ta tag i sitt liv

Gör det! 
Läser gärna små rapporter och håller tummarna att du kommer till ro.

Det blir inte behandlingshem men det kommer bli mer intensiv terapi och ingen nertrappning men fler andra mediciner som morsan och farsan kommer sköta om och så kommer jag att fortsätta bo hos dom tills vidare och sen väntar jag fortfarande på nytt nummer och ett mer definitivt avstånd från tidigare levnadsvanor och kontakter. Skulle nånting avvika från den planen så blir det LVM på annan ort. Jag är jätterädd för att det inte ska räcka men jag måste börja någonstans. Jag har fått en enorm ny chans av familjen, sambon och vården.

Det gick jättefort att sjunka ner i missbruket och mycket skrämmer mig med det som sker nu och att även hela den här karusellen går för fort.

Jag har inte erfarenhet av det du går igenom men jag kan relatera av andra skäl. Är det något jag har lärt mig så är det att de små valen i vardagen är avgörande.  Det är när man fokuserar på det större perspektivet som allt blir skrämmande och överväldigande. Det är en klyscha men att ta en dag i taget är det bästa man kan göra när man går igenom en svår period som du gör nu. 

I stället för att fastna i tankarna på allt du har gjort och allt du måste förändra i ditt liv så försök tänka på vad du måste klara av just idag. Du verkar redan tänka så men håll fokus på det ännu mer. 

En annan sak är att ha färdiga nödlösningar när man vacklar. Fundera över vad du kan göra när ångesten eller tvivlen sätter in. Det kan vara banala saker som du gillar men som kräver koncentration och tid. I bästa fall hinner de jobbiga känslorna passera innan du är klar.

Jag har stor respekt för alla som tar sig ur ett missbruk och tar tag i sitt liv. Nu måste du främst fokusera på dig själv men den dag du känner dig mer stabil finns det tid att säga förlåt till dem du har sårat. Även om din ex-sambo inte vill ha kontakt tror jag att hon skulle uppskatta t.ex. ett brev där du förklarar vad du gick igenom och säger förlåt för allt. Fast du måste göra det utan att förvänta dig något svar, det ska bara vara för hennes skull.  

Jag har en kille som är opiat missbrukare är bipolär men han har inte samma självinsikt som du.. just nu är han i perioden där jag är sämst i världen och han ignorerar mig och alla omkring honom..

Jag hoppas allt går bra för dig! Håll dig ren och ta hand om personerna runt omkring dig!

Det är värt mycket!
Ta en dag i taget och som någon skrev ovan, se framsteg i det lilla, tänk inte att precis allt ska bli perfekt på en gång, det kommer säkert svaja ordentligt emellanåt, men så länge du håller dig på stigen du bestämt dig för så kommer det bli bra! Vägen kommer bli tydligare och skönare när du är gått den ett tag och vet vart du är på väg.
Döm inte dig själv för hårt för det som varit. Att din familj och sambo finns kvar tyder på att du är viktig och betyder mycket för dom.

Absolut sant och klokt allting. Men jag har varit utsatt för en stalker i flera år. Den här stalkern som oftast varit påverkad har varit förjävlig mot mig och min sambo. Förföljt oss överallt. Stalkern har varit själv och ibland förföljt oss med sina knarkande sambo ibland med sina knarkande vänner. Nu har det dock lugnat ner sig en aning. Men det går i vågor. Det verkar aldrig riktigt ta slut vad man än gör.

Det sista jag vill ha är ett förlåt och ett ursäkta brev. Det skulle ju bara vara ett hån. Vi vill bara bli lämnade ifred för alltid och aldrig mer höra av den jäveln igen. Så skriv inget brev du gör bara illa folk. River upp gamla sår. Noll kontakt på alla sätt är det bästa för alla parter.

Du kanske tycker att det är nobelt och ärligt att skriva ett förlåtelsebrev men för den du gjort illa så känns det inte så. Det känns som om ska det aldrig ta slut ska den jäveln fortsätta tracka mig trots att jag lämnat och håller mig undan.

Du ska ju börja ett nytt liv. Vända blad. Skaffa nya vänner. Men om du säger att du har knarkat så möts du med skepsis från de som inte knarkar och blir utesluten från gemenskapen på jobb, skola etc. Men för de knarkliberala så skulle du bli accepterad och en hjälte nästan. Så håll tyst om ditt förra knarkliv. Annars kommer vanligt folk dvs de som inte knarkar att se ner på dig och du får ett dåligt rykte och ingen kommer att lita på dig till 100%. Ett tvivel kommer alltid att finnas om du säger något. Alla måste inte veta allt om ditt liv. Det räcker med anhöriga och läkar och sociala myndigheter. Annars kommer du dessvärre att få nya liberala knarkvänner. Jag önskar dig och alla andra lycka till med sina nya liv utan några beroenden.

Tillägg: Mitt inlägg är riktat till ts, och alla andra med beroenden.

Tycker ditt inlägg anonym (vill inte ha kontakt alls) känns lite irrelevant i tråden, och inte kan appliceras på TS.

Du jämför med en stalker du inte vill ha med att göra, medan TS skriver att han fått en ny chans hos sin sambo och sina anhöriga. De tar inte avstånd från honom. TS vill ju ta tag i sitt liv och verkar ha viljan och självinsikten som krävs för det.

Vad har det med din obehagliga stalker att göra?

Jag skulle inte ta avstånd från en person, kollega eller medmänniska som kommit ur sitt missbruk och hittat tillbaka till ett friskt liv. Alla måste få en ny chans utan att vara dömda för tid och evighet.

Har själv vänner som tagit sig upp ur missbruk och destruktivitet och som kommit på banan igen. Ska de inte kunna prata om sin resa menar du? Aldrig nämna sitt tidigare liv?

Bara för att du är en dömande person så är inte alla andra det, tack och lov.

Ett ärligt och öppet brev om förlåt tycker jag f ö är en väldigt fin gest, och tyder på både mod, välvilja och omtanke hos brevskrivaren.

Självklart ska man inte vara naiv och tro på en person som lovat bot och bättring tusen ggr, men jag vill tro att man märker när någon gör det helhjärtat och verkligen vill förändring.

Jag liknade att vara utsatt för psykiskisk misshandel av stalkern med att ts utsatte sin sambon för psykisk misshandel. Det är ju så klart inte samma typ av psykisk misshandel men orsaken till den psykiska misshandeln är i båda fallen droger.

Att skiva ett brev innebär ju att det fortfarande finns ett band mellan offer och förövare. Det vill man inte ha om man vill bryta ett band. Jag vill bryta helt med min stalker. Och jag fattade det så att sambon hade brutit med ts. Men nu såg jag att det kanske inte var så. Då kanske ett brev kan vara bra att skriva och förklara sig.

Jag är för att alla med droger ska komma tillbaka till livet igen. Ts närmaste; familjen, sambon och några kompisar har gett honom en chans till förändring och det är fantastiskt. Jag stödjer det till 100%. Självklart måste man kunna prata om sitt liv som missbrukare för de vänner som vill lyssna. Men det var inte det jag menade alls. Jag hade en arbetskompis en gång som var före detta missbrukare. Han hade missbrukat bl.a. amfetamin. Han pratade om droger och missbrukarlivet flera ggr per dag. En del arbetskamrater ville därför att han skulle skaffa droger till dem. Om han gjorde det vet jag inte. Men det ryktades bl.a. om benzo. Han hade fått ett rykte på jobbet som inte var till hans fördel alls trots stor yrkesskicklighet. Han var en trevlig prick. Hade han hållit tyst om sitt förra knarkliv så hade det gått bättre för honom. Jag frågade honom en gång om jag kunde se om han hade tagit någon drog just nu. Och då sa han att det skulle jag aldrig kunna se. Efter det så blev det automatiskt att jag kollade noga hur han betedde sig på jobbet och hur han utförde sina arbetsuppgifter. Jag var inte alls dömande innan men jag fick mig en tankeställare om att ett missbruk kanske inte alltid syns. Sedan efter en tid så slutade han bara helt tvärt utan förklaring. Vad som hände vet ingen.