Fler 40 plussare som plussat?

Om blodproverna är tagna i god tid innan ultraljudet ska det inte vara några problem att få resultatet direkt!

Aha, tack för svar! De gör väl lite olika i olika landsting då antar jag. Man får helt enkelt ge sig till tåls och vänta och se vad som händer. Men aldrig går väl tiden så sakta som veckorna efter plus :) Man vill ju bara kunna känna sig lite säkrare och börja berätta! Har varit på en skidort med sambon och kompisar i helgen och fejkdruckit alkohol :)

Nä väntan på svar är ju olidlig tills man får svar. Jag gjorde ju ett NIPT-test i v.11 och blev uppringd 1 vecka efter testet så det var ju ganska snabbt jobbat ändå.

Då jag var gravid med min son i 2014 gjorde jag KUB-test här i Oslo och då varen samtalstimme med en kurator inför Ultra-ljudet obligatoriskt för att få information om KUB men även fokus på att man skulle ha tänkt igenom ett eventuellt "negativt" besked. Tanken god, dock tror jag att många beslut tas då saker och ting verkligen ställs på sin spets.

Annars lyser gravid-glowet med sin frånvaro här, mår nästan ständigt lite dåligt och är havltrött och ofokuserad. Suck - längtar till Juli...

Varit på RUL idag. Allt såg bra ut. Skönt!! ????????

Vad skönt! Det är ju alltid en stor lättnad att veta att allt ser bra ut :)

Här är vi inne på slutspurten, tre veckor till BF. Allt har varit bra hela tiden, förutom att jag har haft för högt blodtryck den senaste månaden drygt, lite äggvita i urinen och den senaste veckan har jag samlat på mig en massa vätska, två kg på åtta dagar, och nu är det nog ytterligare ett par kilo. Benen börjar se ut som timmerstockar. Gör kontroller en gång i veckan och typ varannan gång skickar de mig till förlossningen en timme bort för läkarkontroll av en eller annan anledning. Lite frustrerande, eftersom det tar en massa tid, men jag är så klart jätteglad att de är så noggranna. Lyckligtvis visar toxproverna inga tecken på havandeskapsförgiftning. Men jag börjar känna att nu gör det inget om det sätter igång snart :)

Hur går det för er andra? :)

Jag fyller 40 i höst och min man fyller 46. Då och då får vi kommentarer i stil med "men HUR gammal är du?" och "det var väl inte planerat?" etc. Jo, det var planerat och väldigt efterlängtat! Vi har två barn sedan tidigare som är 10 och 13 och har försökt få en till sedan fyra år tillbaka. Syskonen är i alla fall jätteglada vilket underlättar. Men jag har så svårt att inte ta åt mig av dessa kommentarer och börjar själv tänka att vi nog är alldeles för gamla för en till. Skulle så gärna vilja glädjas till 100% men dessa kommentarer från omgivningen förstör så mycket. :(

Är det fler som får höra sådant här?

Nä jag har snarare fått höra annat. Jag ska ju ha barn med en "ny" pappa. Mina andra barn har en annan pappa och jag var ensam i ca 5 år innan jag träffade min nuvarande man. Mitt ex var inte vidare värst snäll mot nån av oss så kanske har viss inverkan MEN jag var själv tveksam till om jag var för gammal eller inte. Fyller 40 senare i år, men ALLA har bara "nä men du är väl inte så gammal 39-40 är väl ingen ålder osv"

Så från att känna att ja detta blir nog vårt enda barn ihop så är det inte helt uteslutet om detta går bra att vi försöker oss på ett syskon...och då lär jag ju vara 42...

Kan hålla lite med dig. Jag fyller 41 senare i år. Har inte fått höra att jag är gammal men folk har blivit förvånade,inget de visar men man märker det. Sen får man ju ett glatt grattis i alla fall! Kan ju i och för sig förstå att det blir en viss förvåning om man redan har två barn med samma man(svensk klassiker) och som inte heller är så små (10 och 12 i år) och utan att veta att vi faktiskt har försökt i 5 år. Folk är ju tyvärr mycket mainstream. Sen tror jag tyvärr också att det kan finnas en del avundsjuka. Många kvinnor har kanske önskat ha fler barn men inte orkat, fått nej av sin man eller bara låtit tiden gå utan att det blir något och det kan också vara anledning till märkliga kommentarer. Jag har många vänner som är några år äldre än mig så det underlättar då de alltid har sett mig som väldigt ung.

Åh, det låter som att vi har väldigt liknande livssituation, bara någon siffra här och där som skiljer!

Ja, jag känner ibland att om det varit så att vi skilt oss och jag träffat någon ny som jag skaffat barn med hade folk inte alls varit lika ifrågasättande! Som om det är så otänkbart att vilja ha ett tredje barn med samma man fast det blir några år mellan den här och de äldre barnen.

Det låter som att jag måste skaffa mig några äldre vänner så jag får känna mig ung, istället för en bästa kompis som är några år yngre och pikar om att jag är SÅ gammal som är född på 70-talet... ;)

Jag är 44, blir 45 i höst. Har efter några missfall nu en än så länge normal graviditet i v. 8+6. I onsdags fick vi se det litet knytet med hjärtslag och allt:) Många skriver om ålder och en del om att de känner sig gamla. För min del kan jag inte alls relatera till det, jag känner mig inte det minsta gammal. Skulle vi nu ha lyckan att få bli föräldrar finns det ingen ålder som kan stoppa det <3