Kritik och påhopp från en person med depression
Detta inlägg kanske kommer upplevas som provocerande för er som lider av psykisk ohälsa såsom depression och/eller utmatthet.
Men... jag lever med en person som lider av det och jag har läst och youtubat allt som går om att vara anhörig. Det är väldigt mycket om hur anhöriga ska visa förståelse, aldrig anklaga, vara tålmodiga, ventilera med någon annan, hjälpa till, ta större delen av ansvaret i hemmet osv.
Samtidigt har man inte ansvaret för att personen ska bli frisk, men man älskar ju sin partner och vill den väl och vill iallafall underlätta så mycket det går.
Men varför varför tas det inte upp mer om hur man som anhörig ska hantera den elakhet som kan komma ur depression? Det handlar mest bara om hur man ska finnas där för den sjuke och lite nämns det att man inte ska glömma bort sig själv. Men lever man ihop är det inte särskilt lätt att vara sig själv och få ha glädje, driv, ork och framgång...
När min sambo faller ner i svackan finns det nästan ingen ände på hur mycket kritik jag får. Det är allt ifrån det som kanske triggat igång irritationen till saker som hänt för länge sen. Det kan starta med en handduk som hänger fel i sambons tycke.
Det är utfrågningar och antaganden blandat med en rejäl dos av kritik på hur jag sköter saker och ting i hemmet, föräldraskap. Sambons utgår hela tiden bara från sig själv - dvs om det är normalt för sambon att man måste messa innan man kommer hem, och jag inte gör det så är jag plötsligt helt onormal och dessutom respektlös. (Ett exempel)
Det gör mig ledsen och det är oerhört tröttsamt och utmattande att behöva förklara, försvara och rättfärdiga hur man fungerar - och att det är helt normalt att fungera så. För faktum är att jag egentligen inte gör några överdrivna fel - men i svackan så upplevs väldigt många vardagliga saker som väldigt stora problem för sambon. Det kan vara att vår tonåring har med sig en kompis hem utan att frågat oss, det kan vara att jag lagade en maträtt som inte passade för stunden, eller att jag gick in i duschen utan att säga till... Ibland gör jag förstås rena fel och misstag, men den person jag levde med innan depressionen skulle aldrig bry sig att göra en grej av det.
Det finns också en bitterhet över sånt jag kanske lyckas med som sambon kämpar med och inte nått i mål. Tex försöker vi träna inför ett lopp och jag springer (korta sträckor men än dock) ungefär 4 gånger/veckan medan sambon bara orkar max 1-2 gånger. Det kan vridas till att jag lyckas mycket bättre och blir en trigger neråt i sig, och då kan jag i min tur inte glädjas åt att JAG iallafall når mitt mål...
Eftersom jag vet att detta är en sjukdom finns en enorm kärlek, och också ett tålamod, men det är så fruktansvärt tärande jobbigt att stå emot och bara stötta personen i de stunder man får kritik. Påhopp. Och när förklaringar inte leder någonstans, för depressionen har redan bestämt sig för att jag är syndabocken.
Tyvärr har jag ingen hjälp av min sambos familj eller vänner. Redan när jag lyfte att jag tror att min sambo inte mår så bra och att det kom en personlighetsförändring krypande tog jag kontakt med mina svärföräldrar för att höra om de märkt något. De gjorde det klart och tydligt att problemen min sambo hade berodde på mig. Nu i efterhand, när sambon fått en klar diagnos av depression och stundom ganska djup sådan, har man också konstaterat att det inte alls beror bara på vår relation utan ligger långt bak i tiden. Men jag har som sagt inte någon hjälp eller något stöd från sambons sida, och då jag ventilerat till gemensamma vänner har det slutat med att sambon brutit med de personerna för att det upplevts som att vi gaddat ihop oss mot... istället för att se styrkan och viljan hos oss att vilja hjälpa. Jag är alltså ganska ensam i det här.
Känner ni anhöriga igen detta?
Och hur reagerar ni när ni inte klarar att hantera situationer?
