Han älskar mig inte längre.....

Om det absolut inte funnits tecken innan så låter det mer som att han fått intresse för någon annan, en månad är kort att "veta" att man vill göra slut. Kan du ha missat något tecken? 

Förstår det är jobbigt TS men det är mycket bättre prata med kuratorn eller en kompis än att göra det med honom. Han har sagt allt som behövs egentligen, och det vet du innerst inne.
Att du saknar är givet men det blir som sagt inte bättre av att ha kontakt, inte just nu när du mår så dåligt. Du "tror" att du ska må bättre om ni pratar eller ses och det kanske man gör den lilla stunden men så fort samtalet är slut kommer du falla ännu längre ner i det jobbiga eftersom du nu fick en liten gnutta trevligt. Det blir som en berg och dalbana för dina känslor och du klarar nog inte av det just nu 

Att han säger han ska ringa, det är nog mest för att ha vill vara schysst, inte för att han vill bli ihop igen, vilket du nog hoppas.

Jag hade en bekantskap för ett antal år sen (kallar det bekantskap för vi var aldrig ihop ordentligt) och när jag kapade helt fick jag mail i flera månader efteråt, först jätteofta, sedan kanske en gång i månaden bara. Det stod oftast bara så här: "saknar" och sen inget mer.
Snacka om att försöka ge mig dåligt samvete! (eller, det menade han nog inte men jag tog det så) jag svarade aldrig för det var så vi hade bestämt. Du vill inte bli en "sån" TS, håll dig undan, slicka dina sår, ta hjälp av vänner, men kläng inte fast vid honom. Skulle det vara så att han ångrar sig framöver, ja då kommer du märka det. Han vet ju var du finns. 

Fast du har inte alls bearbetat det, du är så svajig, skriver än det ena än det andra här. Det är just det du skulle undvika - förhoppningar. Du ringde för tidigt anser jag. Om du inte hade ringt, hade han gjort det istället? Nej, nu blev det så att han gick med på att ses, troligen mest för din skull. Om du inte hade ringt hade inget skett eftersom han inte driver frågan - det är du som driver den. 

Ses om du orkar men ta INGET för givet, inte minsta smula! Ska jag gissa, kommer han verka ångerfull, kanske tom verka ledsen, men ändå inte säga att han skulle vilja försöka igen - och då står du där- precis lika förvirrad som nu. 
Det här att man vill "prata ut", få ett ordentligt slut osv - så säger alltid alla som egentligen hoppas på att bli ihop igen. Bara du inser det om dig själv så kan du nog klara ett möte, men annars kommer du bara må ännu sämre. Är du tveksam på hur du ska klara det kan det vara bättre att ställa in. 
Det kan tom vara väldigt bra att ställa in, för då märker du om han bara halvhjärtat ville gå med på ett samtal eller om han då ivrar för att boka in ett annat tillfälle. 

Be en vän ring honom och bara säga "du får lämna tillbaka nycken nu!" Han kan lämna den via denne vän så slipper du själv konfronteras. 
Jag tänker att allt du skriver blir mer som undanflykter och ursäkter men du försöker intala dig själv att det är "riktiga" anledningar till att förhala. Men det är som föregående skrev i tråden att du gör det bara jobbigare för dig själv

Jag har också haft en nyckel på vift ett tag och det var verkligen skitjobbigt! Vi hade inte helt gjort slut men jag visste att det egentligen var slut, men ingen av oss hade sagt nåt. Han hade min nyckel men jag hade ingen till honom. Jag tyckte det var enormt jobbig att veta att det där låg framför mig, att jag på något sätt måste ta tag i detta och be om nyckeln. Jag mådde inte som du, men just att veta att nyckeln var på "fri fot" och att jag inte kunde veta vad han gjorde med den, om den låg hemma eller om han kastat den eller vad! 
Så bestämde vi att vi skulle ses i af (då hade vi inte setts på en månad). Jag åkte hem till honom för han hade feber och var inte kry. Han var riktigt sjuk, visade det sig när jag kom dit. Jag lagade middag åt honom för han hade inte orkat äta. Sen behövde det handlas lite så jag erbjöd mig gå till ICA och handla det viktigaste, han bodde granne med affären så inget speciellt jobbigt (+ att jag behövde komma ut från hans lgh). När jag skulle gå så skulle jag låna hans nyckelknippa så att jag kunde komma in i porten igen, och då såg jag att min nyckel hängde där. Jag bara tog den, sa inget! Handlade, la tillbaka hans nyckelknippa, och så småningom åkte jag hem till mig och visste att det här var sista gången vi sågs. Han var så pass sjuk så vi hade inte pratat om läget egentligen. 

Han hörde aldrig gav sig eller sa nåt om att nyckeln var borta. Det var så himla skönt att bara ta den :) 

Heja! Om min berättelse gav dig en puff så stanna inte upp och börja grubbla nu utan gör't!   Tror det är jättebra med en mellanhand så att båda nycklarna ordnas upp samtidigt. Blir ju annars jobbigt om en skickar och inte den andra. 

Sms räcker! Och ett neutralt. Inga känsloladdade ord. 

Han är inte intresserad längre, hade han varit hade han hörts av. Så enkelt är det, men eftersom du har svårt att lyfta blicken ovanför soppan krävs det nåt drastiskt. 

Ärligt talat; jag tycker du ska LÅTSAS att han hört av sig och sagt att han inte är intresserad längre! Skriv på ett papper eller nåt, LÅTSAS att det är han som gjort detta, att det är hans ord. (låtsas i ditt huvud att ni haft det där telefonsamtalet)

Läs lappen flera gånger om dagen om du vill, tills du nästan tror på att det faktiskt kommer från honom. Det kanske låter helknäppt men det kan faktiskt fungera. 
Det blir lite som elitidrottare när de föreställer sig om och om igen, hur de ska sätta det där målet eller vinna det där loppet. 

Nu svarar jag lite sent på den här kommentaren, du kanske får gå tillbaka och se vad min förra var, så att du kommer ihåg vad du kommenterade på 

Svar: Men det kommer uppenbarligen inte hända! Därför, ta kommandot över ditt eget liv och jo, man kan "lura" sin hjärna en hel del och eftersom du mått så himla dåligt i detta kan mitt förslag vara värt att prova. 

Detta med Australien tog han säkert till som en sak som inte skulle funka (om du nu skulle sagt att du inte ville med dit), så han kanske tom hade intalat sig själv att det var så. 
Påminner om en sambo jag hade, han ville göra slut. När jag frågade varför sa han bl. a att han inte var redo att skaffa barn och familj och att han blivit stressad över det. He? Vi var ca 25, ingen av oss var mogna för barn och vi hade knappt nämnt saken! JAG hade inte gjort det över huvud taget! Jag fräste ifrån att det var verkligen en märklig anledning att säga (och lägga nån slags skuld på mig), när jag inte ens har pratat om den saken! Hur kunde han bli  stressad av det. Det störde mig verkligen, precis som det om Australien stör dig, liksom att lägga ord i ens mun. Jag sa att slut kunde vi göra, men han får inte hitta på fejkade anledningar, så patetiskt!

Fast egentligen- varför? Varför ska du fråga honom hur han mår? Han vill väl inte prata om just det ämnet med just dig och det är väl inte så konstigt. 

jag tror han bara sagt att han skickat. 

Jag tror ff som jag skrev för ett tag sen, att han ljuger om nycklarna. Att han inte skickat dem alls