Är i en nästan identisk situation, dock är mitt uppbrott lite färskare. Har två barn sedan tidigare så jag måste bita ihop när jag har dem. Kan genuint uppskatta lyckan/kärlek jag kände tillsammans med henne, är bara så jävla ledsen.
Jaså? Jag beklagar, vet smärtan som du går igenom just nu. Den är hemsk! Vill du berätta vad som händer varför det tog slut?
Stackars dig! Vet exakt hur du känner just nu! Hur länge sen var det tog helt slut mellan er?
Ja saknaden är värst. Jag blir påmind om honom varje liten grej jag gör. Det är tufft men bara att härda ut. Jag har iaf märkt att jag tänker på honom mindre än vad jag gjorde när vi nyss gjort slut. Så det är något positivt.
Jag har också hört att man sorgeperioden är kortare än förhållandet, typ halva tiden...men jag vet inte..
Hur länge var ni tillsammans. Ja 6 dagar är inte så länge sedan. Ändå bra att du tönker i banorna att hon inte vill ha dig och att du inte försöker med något. Jag försäkte i början övertala mitt ex precis när han dumpade mig.
Men efter några dagar orkade jag inte försöka. Det gav mig inget. Istället ältar jag det i mitt lilla huvud, här i forumet och med kompisar. Jag ältar och ältar om att han ska ge mig en chans, jag tror och hoppas att det ska bli vi igen. Men jag vet mycket väl att jag inte längre kan hålla på så här..
Beklagar det brustna hjärtat,
samtidigt låter det på mig som det är något annat som lurar i vassen. Har svårt att tro att ett perfekt förhållande skulle rasera på grund av ett bråk som frambringar dåliga minnen ifrån tidigare relationer. Har hon varit distanstagande den senaste tiden innan bråket?
Punkt 2 är något jag också strävar efter. Efter 2 veckor efter dumpningen försökte jag ringa honom. Han svarade inte. Jag var tillbaka till botten igen. Mådde så jävla dåligt. Sedan planerade jag att ringa honom för att säga mig, för att säga att det är så jävla slut, jag tänker inte vänta på hans känslor.
Men jag ringde aldrig. Jag kände mig inte alls stabil eller stark. Jag måste förr eller senare kontakta honom och det kommer jag göra som du resonerar när jag är tillräckligt stark/stabil.
Ja det är tufft det där med förhoppningar. Att den som dumpar ens ger någon förhoppningar, det förstår inte jag riktigt? Hur kan kunde göra så mot mig? Det är rent utsagt svinigt gjort av honom tycker jag!
Så jag hoppas verkligen att du slipper gå igenom falska förhoppningar. Det bästa är egentligen att du låter henne vara och först pratar när du som sagt säger själv är stark och stabil med dina känslor. Du är risken mindre att du blir så jävla ledsen om hon skulle säga något som du inte vill höra.
Vad gör man när man känner som den ensammaste i hela världen fast man har de finaste människorna runt sig? Vad gör man när klumpen i magen finns där varje dag, varje timme? Vad gör man när man känner sig nedstämd varje eviga dag?
Jag vill bara känna mig lycklig igen...
Ja fast ändå har jag uppenbarligen som ni alla märke svårt att gå vidare. Jag lever i ovisshet. Jag måste på något sätt höra från honom. Fråga om han funderar fortfarande.
Om han svarar: "Ja jag funderar än"
Ja då vet jag och då kan jag säga till honom att jag väntar inte och går vidare,
Om han svarar: "Jag har funderat klart och står kvar vid det jag sagt"
Ja då vet jag. Det lär göra ont men då vet jag!
För på något sätt måste jag veta en sista gång för att kunna gå vidare. Jag kommer inte kunna släppa. Kommer bara tänka hela tiden: "Varför skickade/skickar jag inte det där messet"
Jag måste typ ha det bekräftat.
Jag tänker som dig: Bäst är egentligen att inte kontakta honom.
Men jag tror att jag kommer hela tiden tänka att jag måste kontakta honom. Det kommer aldrig försvinna i mitt huvud. Jag måste på något sätt en sista gång för alla få prata med honom.
Jag kommer nog inte kunna gå vidare förrän jag har en sista gång fått säga mitt! Jag tror verkligen inte det! Men jag vet också hur ont det åter igen kommer ögra för mig.
Men jag måste kunna gå vidare och det måste jag göra genom att en sista gång få säga mitt till honom..Iaf som det känns just nu..
Har bett syrran skicka ett mess ang nycklarna. Jag orkar och pallar verkligen inte! Jag skulle inte orka se honom bara skriva OK och sen inte bry sig.
Då låter jag det hellre vara och försöker gå vidare utan kontakt. Sen får vi hoppas att mina förhoppningar minskar för varje dag.
Tror ni dom gör det??
Det fanns faktiskt en kort, kort stund idag som jag kände mig inte nedstämd, det kändes bra i min kroppen jag hade en bra känsla. Men den varade bara i några sekunder men det kändes så jävla bra!
Jag går runt dagligen och känner mig nedstämd. Det är tufft. Men antar det hör till när någon gjort slut med en? Jag känner mig liksom inte lycklig och glad längre som förr. Det är fan jobbigt...
Idag var jag och klättrade. Något som jag har älskat och göra. Tyckt har varit så kul och verkligen sett en utveckling hos mig själv. Jag började faktiskt klättra med mina kompisar. Det var de som fick mig att börja.
Sen träffade jag han, mitt ex och han klättrade också. Så det blev typ vår grej, att klättra.
Men nu känns det bara så jobbigt att ens ta mig till en klätterhall. Det tar verkligen emot. Jag känner ingen motivation som förr. Jag tycker det är så tråkigt att det kan bli så. Man verkligen gillar något sen bara slutar man...
Hoppas jag hittar tillbaka till klättringen någon dag....Vad tror ni?
Vissa stunder tänker jag på honom så det känns som hela hjärtat ska brista medan andra stunder är inte tankarna lika starka.
Jag undrar hur det känns när dessa känslor börjar avta? Hur det känns när man slutar älskar och slutar vara kär?
Hur mår du? Hur långt i processen har du gått?
Jag tänker på honom hela tiden men vill verkligen få bort tankarna. Försöker chatta med killar på dejtingappar men ingen känns intressant. Har träffat 3 st sedan han gjorde slut. Ingen har hört av sig efteråt och jag har bara känt GUD VAD SKÖNT!
När ska jag börja känna att jag vill träffa killar på nytt igen? När är man redo att egentligen börja dejta? Hur lång tid tycker ni att det ska gå?
Jag träffade väl mest dessa killar för att få någon slags bekräftelse, slippa känna mig ensam. Men så fel fet kändes. Tänkte bra på exet hela tiden.
Hur ska man gå tillväga för att glömma och gå vidare? Jag vill ju verkligen träffa någon ny kille och inte ha exet i tankarna hela tiden. Speciellt inte när jag träffar andra, Jag jämför hela tiden de med honom...
Ja, det är närheten och att få skriva med någon varje dag som jag saknar. För jag hade det där en gång i tiden varje dag. Men plötsligt har man inte det längre. Så nu försöker jag finna en ersättare snabbt som attan. Men självklart kan ingen ersätta killen man fortfarande älskar. Det går ju inte.
Jag trodde jag var redo att träffa andra killar. Mest för min syrra sa att hon gjorde det så tätt inpå efter att hennes kille dumpade henne efter 2 månaders förhållande. Men nej det hjälpte mig inte alls.
Jag har insett en massa saker nu efter 1 månad sedan han dumpade mig:
Han vill inte ha mig men jag vill ha honom. Men jag kan aldrig tvinga honom att vilja ha mig. Det kan jag verkligen inte göra! Självklart kan jag få sakna, gråta, älta och vara ledsen. Det är faktiskt okej att jag får vara det.
Sen hjälper det inte mig alls att skriva till honom. Det hjälper inte att fråga honom om han tänkt klart på sina känslor. Det hjälper inte att fråga om mina nycklar. Jag är inte i behov av nycklarna ändå just nu.
Jag vet bara hur ledsen och hur jag skulle dras ner till botten om jag skrev ett sms till honom precis just nu. Det vill jag inte. För varje dag för mig känns faktiskt helt OK. Och OK ska det kännas, det ska inte komma till botten!
Ena stunden kan jag sakna honom så hela mitt hjärta pulserar och känns som det ska explodera. Jag försöker hantera det då. Jag försöker andas och tänka att det faktiskt är helt OK att känna så här just nu.
Jag försöker hantera mina känslor. Det är tufft. Det är så jävla tufft att sakna någon man aldrig mer får träffa, röra och älska. Det är så jävla tufft och så jävla orättvist!