• Anonym (lök)

    Han älskar mig inte längre.....

    Anonym (Mina) skrev 2018-06-27 22:59:34 följande:
    Det blir lättare med nästa dumpning och ännu lättare efter det. För oss som varit med om detta ett par gånger känns din reaktion som extremt överdriven efter ett så kort förhållande. Men jag har nog glömt hur första kärleken kändes?
    Du verkar ha glömt bort att INGEN av er ville träffas mer och utveckla relationen, hade han inte tagit steget så hade du gjort det när du träffat nån annan och blivit kär.
    Nej, jag håller inte med dig - du tycker att det känns överdrivet, men inte jag. För mig var det värsta uppbrottet någonsin just från ett kortare förhållande. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och det hade inget med "första kärleken" att göra då det inte var min första kärlek, jag var bara kär, helt enkelt.
  • Anonym (lök)

    Jag förstår inte varför det är så bråttom. Två månader är inte särskilt lång tid i mitt tycke. Ja, det är hemskt, fruktansvärt och vidrigt att vara i situationen att man älskar någon som inte vill ha en och ha blivit lämnad, men tyvärr får de flesta uppleva det någon/några gånger i livet. Mitt senaste förhållande tog över ett år att hämta mig från, trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge. Och hela det året mådde jag naturligtvis inte dåligt konstant heller, utan det blev långsamt bättre med tiden. Jag tror heller inte på att dejta andra som ett sätt att komma över olycklig kärlek.

  • Anonym (lök)
    Steffqw skrev 2018-08-28 16:52:49 följande:
    Alltså jag vill ju börja träffa andra killar. Jag vill komma över honom. Och jag vill gå vidare med lycka i kroppen.

    Men saken är när jag till exempel sitter med tinder och ser att någon kille skriver till mig och visar intresse får jag en klump i magen. Ångesten börjar växa, jag börjar sakna exet och tänker att ingen kommer kunna ta hans plats i mitt hjärta, jag kommer aldrig kunna bli lika kär.

    Likadant är der också ex på gymmet, finns en kille jag skulle kunna stöta på men känner att där tar det också stopp...
    Skriver samma som jag skrivit förut, VARFÖR ska du ha så bråttom? Tre månader är ju ingenting... Jag hade förstått det om du var 38, barnlös och verkligen ville ha barn, men snälla lilla du, du har ju all tid i världen. Jag tror att du behöver känna att du klarar dig på egen hand innan du träffar någon.
  • Anonym (lök)
    Steffqw skrev 2018-09-05 21:07:50 följande:

    Ni vet min historia med exet, nycklarna, kan inte glömma honom osv.

    Det har nu gått 4 månader. Tankarna är mindre på honom men finns där varje dag. Jag vill verkligen gå vidare. Träffa någon ny potential kille. Gick nyligen på en tinder dejt med en jätte snäll kille.

    Självklart tänkte jag pp mitt ex hela tiden. Jämförde också.

    Varför är jag så här? Kommer det aldrig gå över för mig?

    Måste jag vänta ytterligare 4 månader för att kunna börja dejta?

    Bör jag helt enkelt fokusera på mig själv och glömma allt som har med killar å göra ett tag?


    JA! Som många redan har skrivit. Fyra månader är ingenting!

    Jag var, precis som sextiotalist, singel i fyra år innan jag träffade min sambo. Det var heller inget "dejtande" involverat, utan det kom mer "naturligt" eller vad jag ska säga. Var 29 år när uppbrottet från mitt tidigare ex skedde, och det var det vidrigaste jag varit med om (grät i stort sett dagligen i ett år), men hade som tur var då inga tankar om att träffa någon ny. Fokuserade på mig och att bygga upp det som var jag, vilket jag i efterhand är mycket tacksam för.

  • Anonym (lök)

    Roligt, ser att jag skrivit tre inlägg i tråden. Ett där det står "två månader är inte länge", sen "tre månader är ingenting" och nu "fyra månader är ingenting".

    Men jag vidhåller det jag säger ändå. För min del tror jag att det kan vara att faktiskt dra ut på det om man har superbråttom att dejta (givetvis är alla situationer olika, men det här är mina tankar). Det känns som att du direkt vill ersätta det som gått förlorat, vilket faktiskt inte går. Personen du var tillsammans med var unik och det ni hade var något som inte går att få med någon annan. Det betyder inte att du inte kan få det lika bra eller till och med bättre med någon annan, men jag tror att det är bra att faktiskt inse exakt vad det är man har förlorat och att det faktiskt är borta och inte kommer tillbaka. Sen kan man vilja ersätta det med något annat, men att hoppa direkt över steget att inse förlusten tror jag kan vara dåligt; speciellt med det du skriver om att du jämför andra killar med exet, etc.

  • Anonym (lök)
    Steffqw skrev 2018-09-19 08:05:32 följande:
    Men oj tack! Trodde ingen i detta forum skulle skriva så. Mer att jag inte kommit långt eftersom jag fortfarande skriver av mig här...

    Men ja. Jag känner mig mer starkare än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv.
    Fast ... många har ju även påpekat att det kan ta betydligt längre tid än du tror att komma över någon. För mig känns det lite som att du har eller har haft orealistiska förväntningar om att det räcker med en gråtkväll och sen är förhållandet glömt. Kan bara gratulera till att du har kommit så långt som du har, och att ett "återfall" eller tankar på exet betyder inte att din strävan hittills varit förgäves! Sorg är smärtsam och bör få vara smärtsam. Grattis till ditt nya liv :) Det blev något annat än det du tänkte men det kan bli hur bra som helst ändå!
  • Anonym (lök)
    Steffqw skrev 2018-09-22 23:43:24 följande:
    Njaaa jag har aldrig tänkt att det ska räcka med en gråtkväll att komma över någon. Snarare att jag velat att min sorg under den här sommaren skulle bara ta slut och försvinna. Jag ville bara att det skulle ta slut med att känna så som jag gjorde, jag ville inte ha hjärtesorg.

    Men jag trodde aldrig att det skulle gå över på en dag. Eftersom jag aldrig varit med om hjärtesorg förr visste jag inte att det skulle kännas så jävla jobbigt och jag visste inte heller hur man skulle bete sig eller bearbeta det hela. Det kändes som jag gick in i en depression..

    Sen frågar jag ofta här hur lång tid det egentligen ska ta att komma över sitt ex helt enkelt pga av att jag inte vet själv vad som är normalt.

    Ibland tänker jag att JAG är onormal som idag 4,5 månader senare sitter fortfarande singel, lördag kväll, ensam i min lägenhet. Och har inte det minsta sug att träffa en ny kille. Jag känner till och med att det tar stopp att dejta killar eller ha sex med dom. Är jag kräsen? Överdriver jag mitt breakup? Borde jag inte kunna gå vidare nu?

    Men en sak vet jag iaf. Jag har verkligen blivit en starkare person idag än vad jag någonsin har varit tidigare. Jag har gått in med inställningen att jag måste bearbeta mig själv, att jag måste älska mig själv innan jag börjar älska någon annan. Och det bästa av allt, jag har börjat trivas i mitt egna sällskap. För 4 månader sedan hade jag ångest och mådde skit av att vara ensam en lördag kväll. Men ikväll är det mer än okej att vara ensam :)
    Mjo, jag menade inte en dag rent bokstavligt, men det är det där jag menar - att du på något sätt känner att 4,5 månader är kort tid när det handlar om att ha förlorat någon man älskar. Och så funderar jag över vad du lägger i begreppet "gå vidare". I mitt tycke är det du gör nu verkligen att gå vidare! Att du kan leva ensam och vara nöjd med det tror jag är betydligt mer utvecklande och läkande än att kasta sig in i någon annans famn trots att du inte vill. I så fall blir det bara att försöka plåstra om ett sår som behöver egentligen behöver rengöras inifrån, om du förstår hur jag menar. :) Jag tror verkligen att det är otroligt klokt av dig att vara singel nu. Du har gott om tid, och kommer att träffa någon som är bra för dig när det är rätt!
Svar på tråden Han älskar mig inte längre.....