Han älskar mig inte längre.....

Hennes skäl hade att göra med negativa känslor hon fick av ett bråk vi hade. Det hade tydligen gett henne starka påminnelser om tidigare destruktiva förhållanden. Vi gick från set bästa förhållande jag någonsin kunde föreställa mig till att två dagar senare så var det helt slut. Jag blev oerhört chockad och när den värsta chocken laggt sig så blev jag väldigt ledsen och är det fortfarande.

Jag hade aldrig dumpat henne utan att försöka lösa det tillsammans först, där resonerade tydligen olika. Efter två dagar ringde jag henne för att få en sista bekräftelse på att det var slut och att hon inte ville lösa det tillsammans. Jag blev ännu mer ledsen av samtalet men efteråt så försöker jag ta det som det slutgiltiga avslutet.

Saknaden är så jobbig och jag blir påmind om henne många gånger om dagen och har svårt att tänka mig ett liv utan henne.

Jag har pratat med ett par nära vänner som gett mig goda råd som jag försöker följa.

Om sorgeperioden är kortare än förhållandet så går jag ?plus?, för vi hade det fantastisk från dag ett.

Vill bara sluta vara så ledsen för resten är jag inte orolig över, det får bli vad det blir.

Det har gått sex dagar så jag ältar det fortfarande i mitt huvud så fort jag blir påmind. En liten tröst är att hon (antagligen) inte hade lika stark känslor för mig och därför finns det ingen realistisk möjlighet att hitta tillbaka till varandra. Jag var helt övertygad om att vi skulle vara tillsammans resten av våra liv. När jag tänker på henne så tycker jag fortfarande att hon är den perfekta flickvännen, jag försöker se det positiva i att ha träffat henne och inte det negativa i att förlorat henne.

Förstår den känslan av att tro att man blir tillsammans igen men vet inte hur man ska släppa den även om man innerst inne vet att det inte är troligt.

Två bra tips jag fått är:

1.Inte ringa/kontakta henne. I bästa fall så skulle det innebära att hon tar tillbaka mig utan att vilja det till 100%.

2. Anstränga mig för vara så stabil/stark som möjligt nästa gång vi träffas. Oavsett när det blir eller i vilken situation.

Jag känner verkligen igen mig i så mycket av det du skriver. Kan känna mig stark för att två sekunder vara på väg att bryta ihop. På ett sätt tror jag ibland att jag kan resonera med henne och att hon då skulle förstå varför vi självklart hör ihop. Jag hoppas bara att jag slipper gå igenom det som du fick göra med nya förhoppningar som inte känns genuina. Då tror jag min sorg hade blivit mer åt det hatiska hållet.

Blir så invecklat med nya förhoppningar, ojämnt mående osv. Jag vet inte hur jag kommer hantera det om sorgen håller i sig. Men ett sätt kan vara att tänka utifrån någon form av behandling.

Typ om du resonerar fram olika strategier med en förnuftig vän och så håller du dig till det ni bestämt oavsett hur det känns. Tex du bestämmer dig för att inte ringa honom (kanske sätter du en tidsram på x antal veckor/månader) och så håller du dig till planen även om du kommer på att ett samtal hade löst alla problem. Eller om du bestämmer för att gå till kuratorn, så fullföljer du alla möten oavsett hur ditt mående förändras.

En av mina närmsta vänner sa att jag fick ett par dagar till att deppa, var jag fortfarande ledsen nästa gång min vän träffade mig så skulle jag få en spark i magen. Det sades med glimten i ögat men budskapet gick fram.

Jag tänker inte förneka sorgen men vet sammtidigt att jag lätt kan hamna i en ond spiral när jag blir ledsen.

Det kanske bara var något han sa för att slippa se dig ledsen.
För att slippa såra dig ännu mer.
Fult gjort,men om man är kär i någon så vet man det. Då behöver man inte fundera.

Det kanske bara var något han sa för att slippa se dig ledsen.
För att slippa såra dig ännu mer.
Fult gjort,men om man är kär i någon så vet man det. Då behöver man inte fundera.

Han är inte intresserad längre, hade han varit hade han hörts av. Så enkelt är det, men eftersom du har svårt att lyfta blicken ovanför soppan krävs det nåt drastiskt. 

Ärligt talat; jag tycker du ska LÅTSAS att han hört av sig och sagt att han inte är intresserad längre! Skriv på ett papper eller nåt, LÅTSAS att det är han som gjort detta, att det är hans ord. (låtsas i ditt huvud att ni haft det där telefonsamtalet)

Läs lappen flera gånger om dagen om du vill, tills du nästan tror på att det faktiskt kommer från honom. Det kanske låter helknäppt men det kan faktiskt fungera. 

Det blir lite som elitidrottare när de föreställer sig om och om igen, hur de ska sätta det där målet eller vinna det där loppet. 

Nej det är det inte. Nu har det gått såpass lång tid. Om ni hörs av nu efter så lång tid så kan det göra det här värre. Be någon höra av sig till honom ang nycklarna men jag tycker nu att du inte bör ha nån kontakt med honom igen, det kan riva upp allt igen och då är du tillbaka på ruta ett. Det har redan blivit ett avslut även om det inte var det avslut du ville. Du får nog bara acceptera det

Du måste nog bestämma dig snarast. Om du tvunget vill prata med honom så bestäm dig först för vad du ska säga eller vill få svar på.

Som flera andra i tråden rekommenderar så tror jag det är bäst att inte prata med honom och försök gå vidare. Tror det viktigaste är att du tar ett beslut.

Jag tror det bästa för mig är att inte kontakta mitt ex men varje dag så funderar jag flera gånger på att höra av mig till henne pga en miljon olika anledningar. Vilken dag som helst kan jag känna mig extra svag och kontakta henne mot bättre vetande men hoppas jag kan stå emot tillräckligt länge för att inte börja om på ruta ett. Ju längre jag väntar desto bättre, bäst vore att det aldrig händer.

Jag förstår dig helt och hållet. Jag brottas själv med de tankarna dagligen.

Men samtidigt så vet jag följande:

- Hade känslorna varit ömsesidiga så hade hon aldrig gjort slut.

- Finns det en chans att hon helhjärtat vill ha mig tillbaka så kontaktar hon mig.

- Vad jag än skulle säga till henne så hade det främst haft negativ effekt på mitt mående.

Men eftersom jag ältar det fortfarande i huvudet så kanske jag helt plötsligt går emot rationellt tänkande och agerar efter mina känslor. Tomhetskänslan och saknaden är så påfrestande och det tär på en. Jag vill verkligen inte vara så här ledsen länge till och att höra hennes röst hade antagligen fått mig att tappa det helt.

Det är så svårt att göra ?rätt? men jag måste fortsätta att stå emot instinkten att kontakta henne.

Du måste nog hitta din inre styrka oavsett vad du bestämmer dig för att göra. Att säga till honom en sista gång vad du känner kommer troligtvis inte förändra något, han vet om dina känslor för honom och du har igentligen haft ditt eget avslut. Försök hitta något annat sätt för att kunna få vidare.