Han älskar mig inte längre.....

Jag tänker på honom hela tiden men vill verkligen få bort tankarna. Försöker chatta med killar på dejtingappar men ingen känns intressant. Har träffat 3 st sedan han gjorde slut. Ingen har hört av sig efteråt och jag har bara känt GUD VAD SKÖNT!

När ska jag börja känna att jag vill träffa killar på nytt igen? När är man redo att egentligen börja dejta? Hur lång tid tycker ni att det ska gå?

Jag träffade väl mest dessa killar för att få någon slags bekräftelse, slippa känna mig ensam. Men så fel fet kändes. Tänkte bra på exet hela tiden.

Hur ska man gå tillväga för att glömma och gå vidare? Jag vill ju verkligen träffa någon ny kille och inte ha exet i tankarna hela tiden. Speciellt inte när jag träffar andra, Jag jämför hela tiden de med honom...

Jag träffade en ny kille idag. TÄnkte bara på exet hela tiden, började nästan gråta. Jag förstår inte varför jag gör detta mot mig själv? Varför försöker jag hitta någon som kan ersätta honom när det verkligen inte finns någon som kan ersätta honom.

Jag tror ju än att han ska ringa mig. Jag tror verkligen det. Att det en dag ska bli vi igen. 

Får så nära att skriva till honom. Men när jag vet vad han kommer att svara lät jag bli. Han kommer ge mig ett svar och få mig att må ännu sämre. Jag vill inte må sämre än vad jag redan gör....helvete!!

Det är ju precis det jag gör just nu. Försöker andra för att komma över mitt ex. Det har bara slutat med tårar, tårar och illamående. Fy fan!!!

Jag vill bara ha en person och det är mitt ex. Jag är så jävla kär i honom än. När ska dessa känslor avta? Jag trodde de hade avtagit något. Men nej.

Jag kommer inte kunna dejta någon kille på ett bra jävla tag känner jag. Det känns som jag måste försöka hitta mig själv först. Och framförallt komma över exet innan jag börjar träffa nya killar,

Men hur lång tid tar det att komma över sitt ex?

Fast är det inte så det känns när man inte får vara med någon man älskar? Är det inte så det känns när någon man älskar har gjort slut med en?

Man känner sig otroligt tom inombords. Jag känner att jag inte har känslor för något längre. Jag har inte energi till att bry mig om något känns det som. Typ inget gör mig glad längre.

Men det är väl precis så man känner när någon man älskar har gjort slut med en?

I början av förhållandet bodde vi inte nära varandra. VI bodde typ 40 minuter bort från varandra i ungefär 1 år. Då sågs vi varje helg och en gång i veckan.

Sen flyttade jag in i en lägenhet och det tar 20 minuter mellan oss nu. VI träffades varje helg och en gång i veckan. Ibland kunde bli bara en helg. Men oftast blev det varje helg och en gång i veckan.

Så för mig är det mycket i ett förhållande. Vi var tillsammans i 1 år och 8 månader. Jag var faktiskt redo att ta ett steg längre i förhållandet. Jag är en osäker och blyg tjej så tar det ganska försiktigt. Men jag kände mig redo att prata om att möjligen flytta ihop då mitt kontrakt går ut snart.

Det var de jag ville prata med honom om den dagen han gjorde slut. Jag hade gång på gång nämnt det för min syster, att jag ville ta klivet ut med honom men inte riktigt vågade pga av  min osäkerhet i mig själv plus att jag aldrig varit i ett förhållande tidigare.

Det var jag som på kvällen skrev till honom att vi måste prata. Det var JAG och inte HAN. Han höll med. Jag ville prata om att ta ett steg längre i förhållandet. Men han ville prata om att göra slut. 

Jag var redo. SÅ jävla redo att gå vidare med vårt förhållande och bygga upp något större. 

SÅ det jag vill säga är att jag tycker vi träffades ofta. Vi skrev med varandra varje dag. När vi träffades sov vi alltid över med varandra. Och JAG var redo att ta nästa kliv i vårt förhållande.

Sen vet inte jag hur andra är i sina förhållanden, hur ofta man träffas osv. Jag tycker vi träffades normalt för att bo 20 minuter bort från varandra, båda jobbar hela dagarna och båda har sina fritidssysselsättningar. 

Ja, det är närheten och att få skriva med någon varje dag som jag saknar. För jag hade det där en gång i tiden varje dag. Men plötsligt har man inte det längre. Så nu försöker jag finna en ersättare snabbt som attan. Men självklart kan ingen ersätta killen man fortfarande älskar. Det går ju inte.

Jag trodde jag var redo att träffa andra killar. Mest för min syrra sa att hon gjorde det så tätt inpå efter att hennes kille dumpade henne efter 2 månaders förhållande. Men nej det hjälpte mig inte alls.

Jag har insett en massa saker nu efter 1 månad sedan han dumpade mig:

Han vill inte ha mig men jag vill ha honom. Men jag kan aldrig tvinga honom att vilja ha mig. Det kan jag verkligen inte göra! Självklart kan jag få sakna, gråta, älta och vara ledsen. Det är faktiskt okej att jag får vara det. 

Sen hjälper det inte mig alls att skriva till honom. Det hjälper inte att fråga honom om han tänkt klart på sina känslor. Det hjälper inte att fråga om mina nycklar. Jag är inte i behov av nycklarna ändå just nu.

Jag vet bara hur ledsen och hur jag skulle dras ner till botten om jag skrev ett sms till honom precis just nu. Det vill jag inte. För varje dag för mig känns faktiskt helt OK. Och OK ska det kännas, det ska inte komma till botten!

Ena stunden kan jag sakna honom så hela mitt hjärta pulserar och känns som det ska explodera. Jag försöker hantera det då. Jag försöker andas och tänka att det faktiskt är helt OK att känna så här just nu.

Jag försöker hantera mina känslor. Det är tufft. Det är så jävla tufft att sakna någon man aldrig mer får träffa, röra och älska. Det är så jävla tufft och så jävla orättvist!

Jag tror också jag har tagit mig igenom den värsta biten. Det har gått en månad nu. Den värsta månaden i mitt liv. 

Jag har insett att om jag skulle skriva till honom eller ringa så vet jag hur dåligt jag skulle må åter igen. Jag har byggt upp en mur kring mitt hjärta känns det som. Och det skulle så lätt kunna raseras om jag smsade och fick ett svar jag inte skulle vilja ha.

Tror det är min kropp som säger ifrån. Den säger att det är bra nu. Du ska inte må sämre än vad du har gjort. För jag har verkligen mått botten när jag försökt ringa honom eller smsat och då inte ens fått något svar! 

Ja det är så jobbigt att ständigt bli påmind. Just nu undrar jag när det kommer kännas okej att någon annan håller om mig i sängen än han, det känns som det är lång tid till det...

Jag reste hem till mina föräldrar några dagar. Kändes skönt Men ändå tänkte jag på honom varje sekund. Han finns hela tiden i mitt huvud.

Just nu kommer smärtan ständigt i mitt hjärta, det hugger till och jag saknar honom så jävla mycket! Jag tänker: Jag ska smsa honom. Men försöker verkligen låta bli. Försöker tänka det ger mig verkligen inget!

Jag sitter just nu och tänker på saker han sa till mig när han gjorde slut. Bland annat att jag inte ville följa med honom till Australien när han blir 30. Då det har varit hans dröm. 

Men jag fattar inte riktigt hur kan kan stoppa ut det i mitt ansikte dagen då han gör slut med mig? För vi har överhuvudtaget inte ens pratat om framtiden på det sättet. Det tycker jag bara var så dumt gjort av honom. Han har aldrig frågat om jag ens ville följa med!

Jag ska försöka gå ut en sväng. Rensa mina tankar. Blir så jobbigt när min sitter och tänker: varför gjorde han så, varför sa han så, vi hade kunnat jobba på det, tänker han på mig nu, kommer han någonsin höra av sig till mig, kommer det att kunna bli vi en dag osv osv osv....

Saknaden och smärtan just nu känns så jävla nära. Jag vill bara sluta gråta. Jag har fått fyra gråtattacker idag. Jag mår så jävla illa. Försökte spy men gick inte. Jag låg och skakade på köksgolvet. 

Jag mår så jävla dåligt just nu. Vill bara skicka ett sms. Jag trodde jag mådde bättre. Men den här jobbiga ångest känslan kom krypandes så fort jag var ensam i min lägenhet.

Det är som en stor klump i min mage som knyter sig. Det känns som hjärtat ska brista. Jag saknar honom så jävla mycket!!

Vet inte vad jag ska ta mig till!!!