Han älskar mig inte längre.....

Det sista man vill är att ge ett ex förhoppningar, så ibland är det helt enkelt enklast att vara kortfattad och neutral och inte bjuda in till fortsatt konversation.

Blev konstig mening där. Hade varit tydligare om jag skrivit att jag inte anser att tystnad behöver betyda att man är likgiltig och kall bara för att man gjort slut.

TS ex hade inte känslorna kvar och ville därför gå vidare, vilket han gjort. Och har man gått vidare är det helt naturligt att man inte kontaktar sitt ex och grötar ner sig i det som hände.

Om jag ska vara riktigt hård så tycker jag både TS och killen varit lika usla på att kommunicera.

Efter två års fantastisk relation borde man väl kunna prata med varandra?

Men nu gör ingen det. TS tycker att han borde höra av dig och göra slut, men det har han inte gjort. Men TS själv vill inte höra av sig förrän hon är redo och har föredragit att sväva i ovisshet och leva på hoppet.

Dra av plåstret och fixa nycklarna så du kan gå vidare.

Du kanske aldrig kommer bli redo, eller så är du det om tre månader eller om två år.

Jag har också ett ex som dumpade mig, två ggr. Första gången utan förklaring, han hade bara tappat känslorna.

Andra gången slutade på samma sätt, och mina känslor var också förstörda. Ändå är det alltid med en tagg i hjärtat när jag ser honom idag, om vi springer på varandra. Jag vill inte ha tillbaka honom, men det river ändå upp sår. Och det är tre år sedan, och jag har träffat andra däremellan som jag varit riktigt förälskade i.

Så helt neutral blir man kanske aldrig med ex som betytt mycket för en.

Om jag var du skulle jag släppa tankarna på att bli redo och ta smällen styra upp nycklar och grejer nu istället för att riva upp gammal skit om ett halvår eller år.

Ja han kunde inte uttrycka sig bättre och jag accepterade det. Var ledsen som fan, förkrossad rent av, men insåg samtidigt att vår relation inte var så bra som jag ville.

Det tog några månader innan jag kommit vidare. Träffade en klok person som sa släpp honom fri! Se det fina ni hade och önska honom lycka till, och precis som du vill vara lycklig så vill han det också. Ni möttes men livet ville annorlunda, men du är många erfarenheter rikare. Älskar du honom så släpper du honom.

Jag har jobbat mycket med acceptans, att se saker för vad de är utan att värdera dem. Försöker se det ur hans synvinkel också.

Man kan aldrig tvinga någon annan att älska en eller vilja vara med en. Man måste släppa taget och inse att det inte funkade, han valde att avsluta, mer vet jag inte och behöver inte veta heller. Jag skulle inte må bättre av att höra detaljer och läget är ändå detsamma, slut.

Jag tillät mig att tänka på honom med andra tjejer. Jag sa till den kloka personen att jag fasade för att se honom med sin nya tjej på stan och hon sa våga möt den tanken och önska honom ett ärligt lycka till i så fall.

Det här är svårt, men det går!

Om man bara är beredd att ändra sitt tänkande och ser det intressanta i det.

Jo jag kan fortfarande känna sorg och saknad när jag tänker på honom och hur mycket jag önskade att det skulle kunnat funka mellan oss. Men det betyder inte att jag vill tillbaka. Svårt att förklara. Jag bryr mig om honom fortfarande och vill att han ska ha det bra, men visst hugger det till om jag ser honom. Men ändå, och trots allt, så fanns det mycket mer att önska i vår relation och jag inser att vi inte var helt rätt för varandra även om vi tyckte om varandra och mycket fungerade. Har träffat andra sedan dess, och då har det blivit tydligt.

Jag menar inte att man ska skjuta känslor åt sidan, verkligen inte, men man kan vrida och vända lite på dem. Ifrågasätta dem. Fundera på vad sorgen och saknaden handlar om t ex. Jag insåg att det kanske inte var direkt honom jag längtade efter, jag längtade efter att få vara kär, få tycka om någon som tyckte om mig tillbaka, känna närhet med, planera en framtid ihop osv.. Nu var det han som väckte all den där längtan hos mig, men sen bar det inte, och det berodde på oss båda. Vi ville olika saker. Vi var också dåliga på att kommunicera det. 

Tro mig, jag har ältat och ältat och ältat relationer i hela mitt liv, och när denna tog slut kände jag efter några veckors 24-timmar-om-dygnet-ältande att jag ville förstå mig själv istället för att fokusera på varför han gjorde som han gjorde.
Började läsa om acceptans, att förlåta, att lära känna sig själv och förstå sina egna känslor och behov, läste om om relationer, anknytningsmönster och självkänsla och fan och hans moster :) Det har iaf hjälpt mig att förstå mig själv bättre och gjort att jag känner en större förståelse för andra människor runt omkring mig.

Nej det funkar inte att fejka acceptans! Man måste på riktigt vilja se verkligheten och inte kämpa emot den.

Fast varför?

Varför inte bara hämta nycklarna?

Nu blir det ju som en förhoppning, du vill ha en reaktion från honom att han ska ändra sig, tänka vad han missat?

Kommer bara bli ytterligare en besvikelse när reaktionen uteblir.

Man saknar alltid en person enormt mycket mer när man vet att det är kört.

Tror inte du var så här besatt av honom när ni var tillsammans. Du skrev ju själv att ni sågs 1-2 ggr i veckan, båda ville försöka träffas mer men ingen tog initiativet till det.

Fundera lite över det, hur det kom sig. Du hade chansen men tog den inte.

Menar inte att strö salt i såren, men ibland behöver man se sin egen roll i relationen också. Du verkar ju ha haft många saker som var viktigare än att umgås med honom medans nu känns ingenting viktigt.

Låter som att du nästan förstorat upp er relation till något som egentligen inte var så stort?

För någonting var det ju som gjorde att ingen av er ansträngde er för att ses oftare.

Ja eller så var ?felet? i er relation att ni båda ville att den andra skulle vara mer drivande och ta tag i det hela. Dvs ni var båda passiva och tig varandra för givet. Och då hände inte så mycket vilket ledde till att han slutligen valde att lämna. En klassiker. Den som blir lämnad vaknar upp när det redan är flr sent, när den andra redan funderat klart och tröttnat.

Vem vet, ingen ide att fundera över hans val. Men du kan fundera över dina.

Kanske skulle du funka bättre med någon som är mer spontan, mer framåt, mer drivande?

Kanske ska du inte alls fokusera på killar alls, utan försöka ägna dig åt intressen, vänner och annat du tycker är kul.

Kärleken kommer när den kommer!

Tycker f ö att det låter skitspännande att du ska iväg till ett hundrescue! Du är ung och världen ligger öppen, möjligheterna är oändliga! Du kommer träffa nya människor, se nya saker, uppleva nya grejer! Ta vara på det, var öppen och nyfiken och du kommer dra till dig likasinnade. Många skulle aldrig våga åka, eller inte ens ha möjligheten. Men du kan!

Hoppas sommaren kommer lysa på dig och ge dig ny energi och en vilja att gå vidare och se möjligheter och att livet inte stannar bara flr att en relation tar slut.

Tro på dig själv och att du kommer möta många människor i livet som kommer faschinerar och intressera dig på olika vis!

Ja jag har också vridit och vänt på allt sådär, precis som du. Till slut orkar man inte mer. Eller rättare sagt, det blir tröttsamt, ointressant och tjatigt och inga svar får man heller. Man bara undrar och gissar liksom.

Förut var jag en sån som ville veta varför varför varför, nu inser jag att anledningen inte spelar så stor roll, svaren gör mig inte gladare heller, vill inte ens ha dem, det är ju likt förbannat slut.

Acceptans som sagt...

Tror inte man kan övertala någon tillbaks ens om man hade haft chansen, vill inte personen försöka lösa problem i relationen utan bara lämnar, ja då så är det så. Känslor kan dö utan att man riktigt vet varför, då vill man inte stanna och kämpa. Tvärt om, man vill bara lämna och gå vidare.

Vad kan man göra annat än acceptera att man ville olika, och att det inte blev som man tänkt sig. Det tror jag man mår bäst av. Inse att livet innehåller sorg och smärta också, och att det är en naturlig del av livet.

Sakna kan man göra, men också tänka att hade relationen varit perfekt hade den inte tagit slut.

Ja resan tror jag kommer vara skitbra för dig, du kommer få annat att tänka på, roliga spännande och nya saker! Du kommer växa av att resa ensam och göra något du är genuint intresserad av, och är engagerad i. En viktig insats!

Det finns så himla många spännande och intressanta människor och djur där ute som kan berika ens liv!

Men varför är det så viktigt för dig att veta?

Mår du bättre om han skulle vara så ärlig att han t ex sa jag tycker vårt sex är skittråkigt och enformigt, det känns inte spännande längre, jag känner ingen gnista, inget attraktion, jag längtar efter att vara kär, jag tycker vi är flr olika, jag känner att vi vill olika saker, vi passar inte ihop, jag har känslor för en annan, jag har inte varit kär i dig senaste halvåret osv osv

Vad skulle bli bättre av det?

Tänker du att du skulle kunna övertala honom tillbaka, att han ska ändra sig om du får chansen att ändra något han inte gillade eller tyckte var roligt?

Och för tusende gången, du TROR att han inte bryr sig om dig. Sant han vill inte vara ihop med dig och han är antagligen därför inte kär i dig, så hur skulle han bete sig?

Du begär liksom det omöjliga, vad han än skulle göra eller säga för gulligt så får du inte tillbaks honom som du vill.

Han skulle kunna säga jag har tänkt på dig massor och varit så ledsen för att du är ledsen, för att jag sårat dig, vill ju allt det bästa för dig, men jag har liksom inte de känslorna för dig längre, önskar att vi kunde vara vänner men ja, jag har börjat träffa en ny tjej, så att jag vet inte...

Nåt sånt.