Är skilsmässa trendigt?

Jag såg blondinbella på nyhetsmorgon som pratade om att hon var gift pga det emotionella stödet det innebar, och skilde sig när hon insåg att hon kan vara sitt eget stöd, samt ha vänner och pojkvän "vid behov". Man pratar ju ofta om självkänsla och att man ska söka trygghet hos sig själv. Är skilsmässa nästa steg i att bli den starka, självständiga individen? Eller innebär äktenskap något helt annat än bekräftelse och stöd? Är det en bortförklaring/försvarsmekanism för att man ser det som ett misslyckande att man inte kunnat hålla ihop?

Jag vill vara gift hela livet och ha kärnfamiljen men jag insåg att jag inte vet varför. Är det osäkra männislor som håller ihop, eller visar det på karaktär att man kämpar för det man har? Är man girig som skiljer sig, som vill ha mer av en relation, mer av egentid eller mer av självbestämmande pga mindre hänsyn till någon annans vilja? Eller är man lat om man håller ihop (eller lat för att man skiljer sig för den delen)?

När jag tänker på skilsmässa tänker jag främst på barnen. Men tydligen så är skilsmässa inte så farligt för barnens välmående om det sköts snyggt, är barnen ett fjuttigt argument? Är man självförverkligande och stark som skiljer sig i en tid där det egna välmåendet och självständigheten kommer först (i motsats till att vara generös och självuppoffrande), varför är isåfall skilsmässor känslomässigt jobbiga? Går det ihop?

Tydligen har skilsmässorna gått ner från ca 50% till 25% (hörde på Tv häromdagen, orkar inte googla källa) så det verkar nästan tvärtom - att det blivit mer otrendigt.
Kanske ligger förklaringen i att man inte gifter sig lika lätt utan nöjer sig med att vara sambo, och då räknas inte separationen in i statistiken? Eller något annat som ändrat sig...

Då gifte hon sig av fel anledning. Själv så har jag aldrig gift mig, men lever med samma man sedan snart 25 år. Men det är inte för det emotionella stödet, utan för att jag älskar honom, sedan är vi självklart varandras stöd också, men det är inte det primära om man så säger.

Men din rubrik, nej, skilsmässa är inte trendigt, antalet skilsmässor har varit ungefär lika stort de senaste 30 år (lite upp och ner)

Jag såg blondinbella på nyhetsmorgon som pratade om att hon var gift pga det emotionella stödet det innebar, och skilde sig när hon insåg att hon kan vara sitt eget stöd, samt ha vänner och pojkvän "vid behov". Man pratar ju ofta om självkänsla och att man ska söka trygghet hos sig själv. Är skilsmässa nästa steg i att bli den starka, självständiga individen? Eller innebär äktenskap något helt annat än bekräftelse och stöd? Är det en bortförklaring/försvarsmekanism för att man ser det som ett misslyckande att man inte kunnat hålla ihop?

Jag vill vara gift hela livet och ha kärnfamiljen men jag insåg att jag inte vet varför. Är det osäkra männislor som håller ihop, eller visar det på karaktär att man kämpar för det man har? Är man girig som skiljer sig, som vill ha mer av en relation, mer av egentid eller mer av självbestämmande pga mindre hänsyn till någon annans vilja? Eller är man lat om man håller ihop (eller lat för att man skiljer sig för den delen)?

När jag tänker på skilsmässa tänker jag främst på barnen. Men tydligen så är skilsmässa inte så farligt för barnens välmående om det sköts snyggt, är barnen ett fjuttigt argument? Är man självförverkligande och stark som skiljer sig i en tid där det egna välmåendet och självständigheten kommer först (i motsats till att vara generös och självuppoffrande), varför är isåfall skilsmässor känslomässigt jobbiga? Går det ihop?

Med trendigt menar jag inte vanligare, snarare om attityden kring det förändrats. Nu känns det som att man stoltserar med att man är frånskild (det var så de beskrev henne i nyhetsmorgon), att det är ett tecken på att man är duktig som inte behöver en man