Så förändrade jag min situation och började trivas som styvmamma

Jag vill bidra med en positiv historia, bland dom många negativa trådar som finns om styvfamiljer och speciellt STYVMAMMOR här på fl.

Jag skrev själv en tråd här för 6 månader sen, när jag var som mest nere och helst av allt ville fly hemmet varannan vecka:

www.familjeliv.se/forum/thread/78308104-far-ej-vara-med-och-bestamma-som-styvmamma

I korthet: jag hade en ganska enkel relation med min bonus innan jag och min man fick barn. Sen, när vi fick barn för 1 1/2 år sedan och i samma veva flyttade ihop, började problemen.

Problemen var:

Inga gemensamma husregler (bonussonen städade ej undan efter sig, tackade ej för maten, blev servad med allt, var bortskämd enligt mig)

Bonusen tilläts ignorera mig.

Min man bestämde över mitt huvud när bonusen skulle bo hos oss och inte.

Varannan vecka var det fest och bus och cirkus, varannan behövde min man jobba över/vila, dvs bonusveckorna prioriterades av min man på bekostnad av vårt gemensamma barns veckor.

Så fort jag drog mig undan eller hittade på egna saker under bonusveckorna så bestraffades jag av min man med surhet.

Jag hade svårt att acceptera att bonusen var en del av vår familj och att vårt hem är lika mycket hans hem.

Jag tyckte mer och mer illa om bonus och hade ångest före dom veckorna.

Jag hade svårt att acceptera att bonusen har en annan mamma.

Jag sörjde kärnfamiljen som jag aldrig fick.

Jag hade svårt att hitta min roll varannan vecka, hur mycket ansvar ska jag ta? Och kände mig utnyttjad som skötte all markservice för min mans barn.

Och nu, bara ett halvår senare, kan jag se punkt för punkt här ovan, att inget av ovanstående stämmer längre! Helt otroligt! Jag förstår knappt själv hur det har gått till. Visst har vi fortfarande problem i vår relation, min man och jag. Och visst irriterar bonusen mig fortfarande ibland. Men nu känns vi faktiskt som en härlig, kärleksfull familj.

Nuvarande situation är: En harmonisk bonusfamilj varannan vecka. Fortfarande många bråk och samtal mellan mig och min man, en ständig pågående dialog om hur vi vill ha det. Gemensamma familjemöten varje månad. Gemensamma (uppskrivna) hushållsregler. Jag har, genom bråk och bråk och bråk (tack Fl, det var svaren i min första tråd som gav mig styrka!) fått min man att ändra attityd när det gäller dom ovanstående punkter som beror på honom.

Jag har, genom att faktiskt våga visa mig arg och markera gränser mot min bonus, fått honom att lägga av med att ignorera mig.

Och viktigast: Jag har, genom att aktivt jobba med mig själv, helt ändrat inställning till min bonus, accepterat honom, öppnat mitt hjärta för honom. Jag försöker se honom för den person han är, inte bara min mans barn, utan en egen individ. Det har skett ganska naturligt i och med att min man har börjat lyssna till mig om sånt jag tycker bör förändras/förbättras i familjen. Och även genom att jag ser hur underbar min bonus är mot vårt gemensamma barn och hur mycket vårt gemensamma barn älskar honom.

Jag vet att det är tabu att skriva att jag ej tyckt om min bonus men nu har öppnat mitt hjärta för honom. Men så har min process sett ut, och jag tror inte att den är ovanlig. Jag är bara otroligt glad och tacksam över att vår familj mår så bra numera, och att jag ser fram emot bonusveckorna och tycker om min bonus! Vilken gåva, att få ha honom i mitt liv! Tänker jag numera :) och ser på "våra" barn som leker.

Just det, en sak till: jag har helt släppt ansvaret för bonus när det gäller det praktiska. Han och jag har bara kul ihop. Det har också underlättat. Såklart vet jag att tuffa tider kan komma igen. Men det känns verkligen som om vi har jobbat oss igenom många stora problem, och det är häftigt.

Tack fl, ni har på riktigt hjälpt denna styvmamma!