Lyckad utåt- självhat inuti...

Ja jag tror att du behöver ett sammanhang där du känner att du hör hemma. Du saknar din ursprungsfamilj och det är en sådan känsla man får av den. Hur har du det på jobbet med det sociala?

Att få vänner tror jag också skulle hjälpa dig men det låter lite knepigt med dina problem. Just att vilja ha diskussioner på hög nivå är inte dåligt i sig men att inte vilja variera högt och lågt och blanda diskussionerna med småprat är ett problem för det är i småpratet vi binder oss närmare i relationen. Diskussioner sliter och utmanar och får en att utvecklas som person men de får en inte att bli närmare vänner med den man pratar med. Bägge behövs i en bra vänskapsrelation.

Personer med tex autism/asperger kan tycka om att strunta i småpratet men de föredrar å andra sidan oftare vissa ämnen att prata om och om du då inte har intresse för dem så kan det slita sig även där, annars hade det varit ett bra alternativ.

Fundera på varför du inte tycker om småprat.

Det med att du är orolig att andra inte tycker om dig hör nog också ihop med småpratet. Det är där man implicit känner av hur relationen mår och får du inte den biten kan det säkert skapa en oro.

Intressanta reflektioner. Jag måste nog förtydliga, jag gillar småprat, jag är den som först frågar vad man gjort i helgen osv... Har arbetskollegor som jag trivs rätt bra med, men jag upplever att jag associerar och pratar ganska fritt och ibland om avancerade saker. Det är som att de inte hänger med riktigt. Jag har inte aspergers eller autism, har det i släkten och har därför frågat vid all kontakt med psykolog och kurator. De säger alltid med eftertryck att jag inte har autism.

Jag har "självdiagnosticerat" mig med hsp. Jag känner av stämningar och läser av saker betydligt mer än många andra i min omgivning. Men det gör också att jag enklare blir sårad eller tar åt mig av avd folk gör och säger. Jag vill därför ha vänner och bekanta som liksom jag kan reflektera och se nyanser i allt. Jag blir ofta trött på att folk är svartvita i sitt tänk medan jag ser alla gråskalor och gärna vill diskutera dem. Svårt att beskriva exakt.

Önskar bara att jag kunde slappna av, inte ha tusen tankar i huvudet om vad alla tycker om mig. Lita mer på mig själv och känna att jag duger oavsett.

Ska Ts fundera på om hon har asperger? Hur kom det ens in i diskussionen?

Nej jag tror inte TS har autism, jag uppfattade som att hon inte gillade småprat och tänkte att hon kanske skulle kunna bli vän med någon som har autism då de kan känna så...

Jag tror helt enkelt att du behöver vänner du kan lita på finns där, TS, för då slipper du vara orolig och överanalysera. Kanske vänner som är mer som du då ifall du inte har något emot småprat. Att kunna ha djupare samtalsämnen också är viktigt håller jag med om och ifall det är där det blir fel och de inte hänger med så kanske det är för att ni inte kommit till vänstadiet än... men det känns också lite mysko. Vad är det för avancerade saker de inte hänger med på? Det kan ju bero på umgänget också om de inte intresserar sig för sånt.

Ett tips då är ju att prova gå med i mensa, där uppskattas det nog :) Om du tror att det går.

Hsp tycker jag är en konstig "personlighetstyp". Just att känna av stämningar och sånt socialt är en sak medan att vara känslig för ljud, ljus etc känns som en helt annan så jag förstår inte att man grupperar ihop dem till en sak.

Den första delen känns liksom empatisk bara medan det andra blir som motsatt. Hur kan man känna in underliggande stämningar i rummet och antydan till ansiktsuttryck hos andra människor om man blir lätt distraherad av buller och ljussättning. Vore intressant att höra mer om det om du orkar förklara TS :)

Jag har jobbat med personer som haft svårt med det sociala pga att de överanalyserar och då har det i ca hälften av fallen varit pga social fobi och i andra hälften att de är högintelligenta och att det blir fel för att de tror att andra tänker på samma sätt som de gör. Eftersom folk har svårt att hänga med i dina resonemang TS tänker jag att det kanske kan vara så? Därför jag föreslog mensa :)

Välkommen jag känner igen mig :) Jag har åxå en hsp-personlighet och behöver djup i diskussioner för att känna stimulans. Man behöver prestera för att hålla självkänslan uppe och hur man än jobbar så mår man aldrig riktigt bra med sig själv och trycks ner av lågintensiv ångest. Man vill gärna ligga andra människor tillåts och söka deras godkännande för att tycka om sig själv.

Jag kommer också från liknande miljö där mina föräldrar hade stora problem och missbruk. Jag kan säga såhär att du kan vara lycklig att du hsp-personlighet vilket du redan har listat ut, plus att de inte är en sjukdom :)

Hade du inte haft de så är risken väldigt stor att du hade varit långt nere i skiten i dag kan man säga. Hur länge har du känt dig udda ?

Jag känner mig alltid mycket äldre än vad jag är :)

Åh du säger exakt det jag också känt! Ända sedan jag var barn har jag känt mig äldre än andra. Kunnat mer vuxna ord och trivts bättre med äldre personer. Lillgammal kan man säga. Aldrig gillat att festa och köra på som andra ungdomar i min ungdom. Är som en pensionär ibland känner jag. Nu när jag närmar mig 30 börjar jag känna mig mer bekväm med folk i min egen ålder, som att det börjar jämnas ut nu.. Svårt att förklara. Men jag har alltid varit mogen, använt komplicerade ord och har lätt att lära mig saker.