Är trött på storstadsdivor till brudar som bara ser ner på en.

Jag fyllde 41 för någon månad sedan. Kanske är jag lite omogen i mitt tänk, men det är i så fall något som hängt med från sena tonåren då man fick höra att man var en tönt eller en mes om man inte var ute och festade varje helg. Jag var en av de där "töntiga" killarna i skolan som inte vågade gå ut och festa för att jag var rädd att åka på stryk bl.a.

Det tar jag igen idag. Jag vill liksom visa att jag också kan fixa till det med brudar, som för att hämnas på dem jag gick i skolan tillsammans med, visa dem vad jag går för helt enkelt. De flesta av mina gamla klasskompisar lever idag lyckliga liv i fina villor, med vackra partners och utlandssemester varje år. Jag är nästan den enda som fortfarande, efter att ha passerat 40-strecket, inte har lyckats med just något. Bor i en vanlig hyresrätt och har ett enformigt jobb och har inte lyckats hitta någon under de 20 år jag levt som singel sedan jag flyttade hemifrån i 20-års åldern.

Men jag har bidat min tid och försökt sätta mig in i vad kvinnor vill ha. Det första jag insåg att jag måste göra var att träna upp min kropp. Ingen kvinna tänder på en man  som inte är vältränad och muskulös. Det blev uppenbart för mig på en dejtingsida på facebook för flera år sen att de killar som tjejerna på den sidan gick igång på var killar med rejäla muskler. Killar som var taninga fick knappt en endaste gilla-markering. Så visst är tjejer ytliga!

Det andra jag insåg att jag måste göra var att skaffa bättre självförtroende och självkänsla, och läste därför olika böcker om personlig utveckling och självförverkligande. Tack vare några av de böcker jag läste vågade jag ta mer plats, vara den jag är och lärde mig förstå att för att vinna måste man våga, och att konkurrensen ofta är hård så det gäller att hugga först innan någon annan gör det. Och så är det ju i dagens verklighet. Kan man inte ta för sig och armbåga sig fram är man i stort sett körd. Ingen människa vill ha med en feg loser att göra som nedvärderar sig själv.

Problemet är att jag ofta måste ta till alkohol för att våga vara den där öppna, gränslösa, pratsamma killen med stort självförtroende som får andra att må bra och vara inspirerande och intressant som person. Det är som att alla begränsningar och hämningar jag har som nykter försvinner och det är bara så jävla skönt när allting går som på räls och man känner sig uppskattad som person av de flesta man möter. Alkohol är verkligen underskattat. Det funkar som smörjmedel i de flesta fall.

Om jag säger såhär: Jag är hellre full och glad och pratar med vackra kvinnor än nykter och blir ignorerad och sedd ner på av kvinnorna.

Valet är ganska enkelt. Livet ska vara roligt, livet ska vara skönt att leva. Och man ska fånga dagen (carpe diem), imorgon kan det vara försent.

Är det inte logiskt av mig?

Jo, ibland börjar jag dricka redan på morgonen (om jag är ledig) och går ut på förmiddagen när jag börjar bli sådär skönt salongsberusad. Jag tycker att människor reagerar helt annorlunda på mig när jag är alkoholpåverkad, kanske för att jag är mer avslappnad och naturlig då. Senast stötte jag ihop med en tjej som jag först tyckte såg ut som en vida men som när jag började växla några ord med henne visade sig vara riktigt trevlig och gemytlig. Kanske är det så att folk inte alltid är vad de ser ut att vara, eller så tycker folk att jag verkar "coolare" när jag är berusad på något sätt.

Jo, ibland börjar jag dricka redan på morgonen (om jag är ledig) och går ut på förmiddagen när jag börjar bli sådär skönt salongsberusad. Jag tycker att människor reagerar helt annorlunda på mig när jag är alkoholpåverkad, kanske för att jag är mer avslappnad och naturlig då. Senast stötte jag ihop med en tjej som jag först tyckte såg ut som en vida men som när jag började växla några ord med henne visade sig vara riktigt trevlig och gemytlig. Kanske är det så att folk inte alltid är vad de ser ut att vara, eller så tycker folk att jag verkar "coolare" när jag är berusad på något sätt.