Gränser och trygghet för 5-åring
Min son har nyligen fyllt 5 år och jag delar vårdnad med hans mamma (vi lever separat sedan 4 år tillbaka). Jag har under dessa 4 år levt ensam och har sedan drygt 6 mån tillbaka en partner som har en son på snart 6 år och en dotter på 9 år.
Jag måste motsträvigt erkänna att jag har curlat min son lite för mkt under dessa år, framför allt i form av gränssättning. Jag märker detta framför allt tillsammans med min nya bonusfamilj. Min partner har ganska tydliga ramar och regler för sina barn och vi har nog en ganska liknande syn på uppfostran i allmänhet. Problemet är att jag har svårare att rent praktiskt tillämpa det. Jag har svårt att vara konsekvent och rak/tydlig när gråten kommer fram. Det kan vara situationer där både killarna blivit tillrättavisade men min son fortsätter. Jag säger då till på skarpen vilket ofta leder till att han får attityd, käftar emot eller blir sur, slutar lyssnar, går iväg. Jag vill då vara säker på att budskapet gått fram och har det inte gjort det tar jag tag i honom, ber honom titta på mig men han försöker hela tiden slingra sig. Ofta blir han då också ledsen och börjar härja vilket i sin tur leder till att han får vara ensam på sitt rum tills han lugnat ner sig. Detta fungerar dock inte alltid eftersom jag ger vika för snabbt. Dock har jag märkt vid de tillfällen då detta har fungerat att det också har en effekt på honom, han blir lugnare efteråt och håller sig lugn längre.
Min son har ganska stor integritet och det tar tid att komma nära inpå honom. Jag vet inte om det har med trygghet att göra eller om det är hans personlighet. Jag känner att det blir svårt att min partner mestadels tillrättavisar och disciplinerar honom men sen har svårt att komma intill och visa kärlek. Det blir en obalans och risken är att det är den bilden han får av henne, att hon bara är den "hårda" bonusmamman. Jag vill hitta en balans i detta där vi kan ha våra gemensamma regler för alla 3 barnen och jag förstår att jag själv naturligtvis måste arbeta på exakt samma sätt när min son och jag är själva. Min partner och jag har en bra kommunikation kring detta och försöker hitta lösningar.
Utöver detta är min son också väldigt bunden till mig. Jag kan inte ens gå ut med soporna utan att han måste vara med mig. Och planerar jag och min partner att gå till affären så blir det värsta avskedsritualen som ändå till slut slutar i gråt och panik för att jag ska gå, trots att de andra barnen är kvar. Om vi ska smörja solkräm inför badstranden får bara jag göra det, likaså med toabesök, nattning, sagoläsning, bygga lego, med mycket mera. Allt ska göras tillsammans med bara mig vilket blir ohållbart i längden i en bonusfamilj. Jag har frågat honom vad som är så jobbigt med att inte vara med mig hela tiden och jag ser att han funderar rejält men han kommer inte fram till något. Jag säger också att jag alltid kommer tillbaka och aldrig kommer lämna honom. Jag önskar att han kan känna trygghet i dessa situationer och att jag kan gå iväg, göra ärenden etc på egen hand utan att han behöver vara med eller få total panik för att jag ska gå.
Det jag känner att jag behöver hjälp med är tips och ideér på att sätta gränser i disciplin/regler. Hur ska jag tänka/resonera/agera? Jag behöver också hjälp med att han är så bunden till mig. Hur bryter jag detta och skapar trygghet hos honom? Väldigt tacksam för svar.