Mamma vill inte ta emot hjälp

Har ni sagt det som så att ni bryr er om henne och att ni oroar er och det är därför ni tar upp detta med hjälp? 

Kanske blir hon lättare att ha å göra med om hon får klart för sig att ni oroar er för henne? 

Har ni sagt det som så att ni bryr er om henne och att ni oroar er och det är därför ni tar upp detta med hjälp? 

Kanske blir hon lättare att ha å göra med om hon får klart för sig att ni oroar er för henne? 

Juridiskt är det nog knepigt om hon är klar i skallen...

Om hon är den generationen som tänker mer på andra än sig själv så kan du ju försöka vända på steken. Framhäva hur dåligt du har att sova för att du är orolig för henne. Hur bra du skulle må om hon fick hjälp osv.

Annars vet jag inte...

Ja absolut! Men det finns IIIIINGENTING att oroa sig för och vi ska inte dalta med henne som om hon vore senil. Hon ska ju snart bli bättre och krämporna är minsann övergående och "seså, nu pratar vi om nåt trevligare!"

Haha, jo tanken slog mig och testade detta. Den gubben gick inte, tyvärr.

Nu kan hon tex inte längre se att läsa längre, så grannen hjälper henne att betala räkningarna.

Så grannen får hjälpa till lite och så förväntar hon sig att vi barn ska komma och hjälpa till emellanåt, men typ hemhjälp är helt uteslutet.

Så grannen får hjälpa till lite och så förväntar hon sig att vi barn ska komma och hjälpa till emellanåt, men typ hemhjälp är helt uteslutet.

Har ni kontaktat kommunens biståndsenhet (som har hand om hemtjänst/trygghetslarm osv)? Jag jobbar som biståndhandläggare och det är väldigt vanligt att anhöriga kontaktar oss om sina äldre föräldrar som inte vill ta emot hjälp. Vi kan ju såklart inte tvinga till att ta emot hjälp men många gånger kan det faktiskt vara ett första steg att personen får träffa en biståndhandläggare och bara få höra hur allt fungerar och vad det finns för hjälp att få. Sen brukar jag jobba med att försöka smyga in hjälpen. T.ex den äldre kanske kan tänka sig att pröva på att få gå en promenad med personalen en gång i veckan för det sociala (även fast det inte är det som personen egentligen behöver hjälp med), eller att personalen bara kommer och kollar till personen en gång per dag för att se så att inget hänt, eller komma iväg på en dagverksamhet ibland. På så sätt kan personalen bygga upp ett förtroende hos den äldre och sen med tiden brukar det då gå lättare för den äldre att ta emot hjälp. Lyckas inte alltid, men ofta! Och det förutsätter ju såklart att din mamma går med på att träffa en biståndshandläggare. Kan vara verksamt att en biståndshandläggare ringer upp din mamma och erbjuder ett hembesök, istället för att kommunikationen går genom dig, men det är vad du tycker känns bäst och hur biståndshandläggaren jobbar :) lycka till!

Det här låter ju så himla bra! Jag googlade och hittade nåt sånthär för en månad sen. Mamma blev rätt arg när jag frågade lite försiktigt om hon ville att jag skulle kolla upp det åt henne.

Kan jag alltså ringa bakom hennes rygg och diskutera saken med nån? Den som ringer upp mamma skulle få vara riktigt pedagogisk nämligen. Hon är snäll och artig, men oerhört bestämd på att både bestämma och klara sig själv. Jag har väl gjort misstaget att tjata om det (tycker hon) så min inblandning i saken är nog bara irriterande. Mina bröder bryr sig inte nämnvärt faktiskt, de verkar inte ett dugg oroliga - tycker bara att hon får stå sitt kast.

Förstår absolut situationen! Det är vanligt att äldre absolut inte vill ta emot hjälp och att de anhöriga får sig en rejäl känga så fort dem ens närmar sig ämnet. Det är en svår situation men behöver inte vara omöjlig.

Ja du kan absolut ringa till kommunens biståndenhet utan något samtycke från din mamma. Det är som sagt jättevanligt med sådana samtal. Du behöver inte lämna hennes namn/personnummer till en början, utan bara ringa och rådfråga. Berätta om situationen och se vad biståndshandläggaren har för förslag (kan hända att de har några speciella rutiner etc). Och säg sen att du önskar att de kontaktar henne (om det känns som det bästa alternativet) och fråga om de får komma och informera lite. Sen får det bära eller brista, ibland får ju biståndshandläggaren verkligen blankt nej oavsett hur mycket man lirkar och ja, då är det inte så mycket att göra. Men det är värt att försöka för ibland gör det mycket att det kommer från någon annan än en anhörig :)

Tack snälla du, jag ringer å det snaraste!

Känner mig så himla hjälplös och frustrerad. Alldeles nyss kom det fram att mamma hade ramlat i trappan för en månad sen. Slagit i hakan och fått ont i benet. Hon berättade det i samband med att hon berättade att hon ramlat i träsgården idag.

Jag sa att vi måste skaffa nånslags säkerhetslarm till henne. Tvärnej. "Du blir alltid så arg! Varför ska du bara tjata på mig? Dina bröder blir inte arga, de låter mig vara ifred! Jag vill inte ha nåt larm. Ingen ska komma in i mutt hus!"

Vadå arg? Vem är det som blir arg? Inte är det jag, jag är orolig. Det är hon som slår bakut på en gång. Orkar snart inte mer!

Fortsätter lite: Efter vårt samtal nyss, ju mer jag tänker på det, så börjar jag faktiskt bli lite arg och ledsen.

Varför gör hon det så himla svårt för alla? Det är helt uppenbart att hon inte klarar sig ensam längre. Hon ser inte att städa, hon lever på mackor och youghurt, ser inte ens att koka kaffe. Ser inte att betala räkningar. Och nu har hon börjat ramla också. Idag var tredje gången på tre månader, en gång visste jag om eftersom min bror sett det, de andra två gångerna berättade hon om nyss.

Jag bor i andra änden av landet, mina bröder bor långt ifrån också. Hon vägrar att flytta närmare nån av oss, och vägrar samtidigt att ta emot hjälp från nån annan än oss. Hur går det ihop sig? Va?

Gör så! Lycka till med samtalet!

Låter som hon är en mycket bestämd dam minsann. Det är så svårt att förstå varför man inte vill ta emot någon form av hjälp, speciellt när man ramlat. Och det är ju så jobbigt att vara anhörig i den situationen, man vill ju bara väl och att det inte ska hända något allvarligt.

Den senaste tiden har jag träffat många äldre som inte vill ha kommunens trygghetlarm utan fixat något eget som är kopplat till deras anhöriga. Det är en dosa som man kan hänga runt halsen/ha i fickan och som tydligen har ett SIM-kort i. Så man programmerar in ett par telefonnummer till anhöriga och trycker personen på larmet så ringer larmet upp telefonnumren tills någon svarar och så pratar man liksom i larmet med varandra. Den skickar även iväg ett sms om den registrerar ett plötsligt fall, så kan man ringa upp larmet om man vill. Ni kanske bor långt borta och inte kan rycka ut, men det är ju i alla fall skönt att veta att hon kan nå er om det händer något så hon inte blir liggandes och inte kan ta sig till telefonen. Vet inte riktigt vart man köper det eller vad det heter exakt men det går ju säkert att googla efter :)

Tack igen! Ska googla på detdär! Tack!

Mamma är väldigt bestämd. Tex förra veckan åkte hon in till sjukhuset för en mindre operation men de ville inte att hon skulle vara ensam efter den. Hon fick välja på att ligga kvar över natten eller ta hemhjälp några dar, nån på sjukhuset skulle fixat det.

Mamma åkte hem innan personen som skulle diskutera hemhjälp hann komma och prata med henne. Så min bror (som bor 300km bort) fick bila upp till henne.

Men vafan?! Varför är hon så knepig för?

Pratade med mina bröder. De håller med mig om att mamma behöver hjälp. Det är uppenbart att min inblandning i saken bara gör mamma irriterad (kanske för att vi står varandra närmast och hon vågar prata rakt ut med mig.)

Vi kom överens om att mina bröder ska diskutera detta med mamma och jag ska ligga lågt. Min lillebror är dessutom läkare så kanske hans ord väger lite mer.

Jag ska koncentrera mig på att peppa mamma på andra sätt, tex ringa och pigga upp genom att prata ditt och datt. Känner mig rätt lättad över att jag och bröderna nu är en enad front.

Funderar också på att prata ut om saken med mammas syster, alltså min moster. Hon är lite äldre än mamma och behöver ingen hjälp i vardan ännu, men hon kunde kanske prata lite också.

Hoppas att det ordnar sig.