• Äldre 31 May 08:37
    1785 visningar
    1 svar
    1
    1785

    Hjälp

    Vet inte om detta är rätt forum men jag måste skriva av mig lite, kanske finns det fler som kan känner igen sig på något sätt. Har, tillsammans med min fru, 3 barn fina barn 2 pojkar och en flicka. Mina två pojkar blev för snart två år sedan diagnostiserade med, idag obotliga, ögonsjukdomar som sakta leder till blindhet. Äldste sonen har i dag en synskärpa på ca: 5 procent medans mellan sonen  ungefär 40. I början var det bara chock, man fattade ingenting levde som en zombie. Nu börjar jag sakta hitta tillbaka till livet igen men det tär på mig att se dom bli sämre och sämre. Läkarbesök, myndighetskontakter, skolmöten och jobba heltid tar så mycket energi samtidigt som man ska vara en stark bra pappa och man som måste hålla modet uppe inför familjen. När kvällen kommer och man har lagt sig kommer tankarna och ångesten. Har haft så många "gråtnätter" så jag har tappat räkningen. Det är jobbigt också för detta upptar hela vårt liv på något sätt. Jag och min fru hinner inte med varandra och jag känner att vi sakta glider isär. Vi har fått samtalstöd men det innebär ofta bara att acceptera hur illa det är. Vet inte hur de annars ska lägga fram det ifs men det sänker mig ännu mer. Finns det fler som känner som jag eller liknande? Hur får ni livet att fungera?

    Uppgiven Pappa och man

  • Svar på tråden Hjälp
  • Äldre 4 Dec 00:46
    #1

    Hej...

    Jag vill bara säga att du kommit långt som skriver om detta. Obotlig sjukdom hos de barn man får ställer ju allt på sin spets. Livet blir inte enkelt att leva utan kräver så mycket av tid,anpassning och planering. Att orka med allt,hinna allt. Och försöka känna efter hur man själv mår. Jag är mamma till tre barn varav vårt mellanbarn på 8år fick kraftig synfel redan som nyfödd. Han har glasögon men ingen synsjukdom så han får bara acceptera detta. Jag har fått tänka om. Han har även en autism grad 2 vilket ställer krav på oss hemma och i skolan. Bra att ni haft samtalsstöd. Risken är alltid att man inte orkar el hinner med varann.

    Har ni kontakt med familjer med liknande livssituation?

    Man tänker ju på barnens framtid, deras möjligheter i livet.

    Mvh Ninni

Svar på tråden Hjälp