• Äldre 4 Jun 00:31
    2052 visningar
    2 svar
    2
    2052

    Noll spermier, klinefelters syndrfom, XXY

    Hej, jag har läst många trådar här och noterat att de flesta skrivs av tjejer som pratar om sina män med det problem jag har. Därför vill jag som man ge min berättelse om min resa från det att jag först förstod att jag hade klinefelters syndrom till våra försök att få barn med detta syndrom.

    Jag och min fru har länge viljat ha barn men aldrig fått till det. Egentligen har vi aldrig skyddat oss och när vi började utredningen hade vi varit tillsammans i 12 år. Min fru har också ett barn sen tidigare så visst har det slagit mig att nåt kan ha varit fel på mig eller att vi inte passade ihop rent genetiskt. Jag har hört om folk som försökt och försökt för att sedan efter flera år adoptera och då vipps få ett biologiskt barn också. Min dröm har alltid varit att ha 4 barn, en glad och livlig familj. Nu har jag haft turen att ha ett underbart icke biologiskt barn i många år där vi älskar varandra men längtan efter fler barn har också funnits där och någon som vill kalla mig pappa.

    Under de åren vi försökte sa också min fru vid ett tillfälle att det hade känts som om hon hade en känsla som likt den hon kände i början av graviditeten med sin son. Därför blev min bestörtning stor när de senare inte fann några spermier i utlösningen.

    Vi gick till en privatklinik för att de skulle vara snabbare där och de var de säkert också men läkaren passade inte alls mitt sätt att vara. Hon frågade först om jag använt anabola steroider, när jag svarade nej frågade hon samma sak igen och påstod att det inte var något att skämmas för.

    Sedan när jag inte hade några spermier i utlösningen efter 2 skilda prov och vi uteslutit cancer mm så togs ett blodprov där man kunde konstatera att jag hade kromosomuppsättningen XXY. Jag Googlade på klinerfelter syndrom och fick upp bilder på män som hade väldigt feminina drag och det stod att de ofta saknade sexlust. Det blev som en mardröm för mig, jag som alltid känner mig så intresserad av sex och tyckt jag varit väldigt manlig med muskler och tunnhårighet.

    Nu var jag inte som de andra längre annorlunda 1:1000, hur sjukt är inte det? Det är inte ärftligt utan min vinnarspermie var snabbast av alla miljontals spermier men väl när den kom in i ägget snubblade den till och det blev bara skit av alltihop.

    Tillbaka till privatkliniken, hon som först trodde att jag gick på anabolas steroider förklarade nu min kromosomuppsättning och frågade mig om jag inte alltid känt på mig detta. Det var hennes erfarenhet att man alltid skulle känt det på sig. Jag har aldrig trott att det var nåt fel på mig som hon skulle få till, till varje pris få mig att erkänna att så måste varit fallet. Min pung är tydligen mindre än andras därav frågan om anabolas steroider, då bruk av steroider kan minska pungens storlek. Tydligen är det så också med detta syndrom. Hon frågade om jag inte jämfört min pung med andras killar och sett att den var mindre. Vem gör det? Ursäkta? Kan vi mäta pungstorlek? Det är ju helt sjukt. Alla har ju olika storlekar och form därnere och ingen vill titta eller göra sig eller någon annan obekväm. Vi avslutade kontakten med den privatkliniken. Hon var säkert duktig rent medicinskt men att ta hand om en uppskakad och ledsen person kunde hon inte.

    Vår utredning kom av sig lite då jag behövde tid att bearbeta det jag just fått reda på. I mitt fall producerar jag normalt mycket manligt könshormon och har därför inga synliga tecken av klinerfelter syndrom men det är inget man kan ta för givet att det fortsätter för alltid utan nu måste jag gå och kontrollera detta varje år. Nervöst och jobbigt. Ibland blir jag fortfarande nojig. Har jag slutat producera hormon nu mm. Jag hatar det men kontrollerar man inte detta kan det bli en förtidig död om hormonet går ner med stela leder mm som följd.Det är bra att veta om men jobbigt att inse att man har denna åkomma.

    Efter något år orkade jag iaf fortsätta vår utredning på Sjukhuset istället. De hade blivit varnade om att jag var känslig och att de skulle gå varsamt fram. Jag fick en läkare som jag var jätte glad åt och som ingav stort förtroende.

    Vi fick då också veta att det fanns en chans till barn, även om den inte var stor fanns den där, eftersom jag hade en kromosomuppsättning som var mosaik lik. De flesta av min kromosomer är XXY men några är XY. Där de är XY i pungen kan spermier produceras. Jag skulle få göra en biopsi. Där de helt enkelt tar en nålliknande sak och trycker in i pungen på lite random ställen. Om de hittade spermier på mig på detta sätt fanns lite olika alternativ. Var det mer än 10 spermier så skulle vi frysa in dom och sedan göra IVF och fanns det men mindre så skulle min läkare försöka övertala sjukhuset att sponsra ett besök hos Calanderska i Göteborg där de gör Micro tese, en speciell biopsi där dom öppnar pungen och letar efter vävnad som enligt dom anses vara mest lämpad för att kunna producera spermier.

    Nu till biopsin. De sticker en med denna nålliknande sak och det ska inte göra ont men på mig gjorde det fasansfullt ont! Varje gång de tryckte in nålen ryckte jag till av smärta. När de tagit ett prov analyserar de det under tiden man väntar och så tar de ett nytt prov. 11 prov togs, helt utan resultat. Efter det 12 provet sa de att de kunde sluta plåga mig eftersom de ändå inte hittade något. Jag visste att detta var domen, det slutgiltiga svaret på om jag kunde få barn. Så jag bad dom att ta ett sista prov i den pungkula som de ansett ha störst möjlighet den var något mindre men fastare, vilket tydligen skulle vara bra. De tog ett 13de stick och 3 (!) spermier hittades!

    Tre ynka spermier där andra har miljontals men jag var överlycklig! Detta mitt sista stick som jag tjatat mig till skulle medföra att utredningen skulle fortgå isf att sluta i en donnation.

    IVF var uteslutet och då slängde man bara de tre stackars spermierna som vi jagat så länge. Det kändes jobbigt men iaf så skulle ju nu vår läkare ta kontakt med Calanderska nu. Det var inte självklart att landstinget skulle stå för denna kostnad men vår läkare sa att eftersom vi hittat spermier skulle hon stå på sig för att vi skulle få göra denna behandling. Efter en tid blev vi åter kallare till sjukhuset och fick veta att vi kvalfalicerat oss till operationen. Det kändes hur bra som helst, vi hade sagt att om inte landstinget skulle sponsra oss skulle vi göra det själva men kostnaden ink hormonsprutor och äggplock skulle gå på ca 60000kr så att slippa den utgiften var underbart! Inte för att jag klagat på skatten innan heller men nu, ja kan jag aldrig göra det iaf.

    Vi åkte ner till Göteborg i oktober 2016. Man gör urplocket och operationen på mannen samma dag för att maximera chanserna, om man finner några spermier. Detta då man ofta hittar så få att det inte är någon ide att frysa ner dessa då en viss procent ofta inte klarar infrysningen. Innan vi åkte ner hade jag i månader inte druckit kaffe, då jag läst att det ev skulle kunna minska spermaproduktionen på samma sätt hade jag slutat basta och bada varmt som jag annars gillar mycket. Helt ovetenskapligt men jag tänkte ändå inte lämna något åt slumpen. Väl i Göteborg hade vi sagt till oss själva att oavsett hur det gick skulle det bli en mysig resa med bara oss två. Vi gick ut och åt på en härlig brasiljansk resturang och gick hem och la oss på ett närliggande hotell. Morgon därefter blev det operation och äggplock. Tyvärr svarar inte min fru något bra på morfin och fick ändå jätteont men för egen del kände jag ingenting. Precis ingenting och dessutom blev jag glad av morfinruset. Efteråt tog vi en taxi till hotellet och väl där gick vi för att handla lite godsaker. Inne i butiken släppte morfinet och jag blev likblek och var sekunder från att svimma.Dagen därpå gjorde pungen enormt ont och jag fick medicinera hårt för att orka med. Nu till samtalet, de skulle ringa och berätta hur det gick. Om det fanns några spermier i proven, dagen efter operationen. De ringde och min fru svarade och det fanns!! De hade suttit hela kvällen och letat och letat och inte förens de tittade i den sista av 15 bitar hade de hittat dom, men än en gång hade min pung levererat. Enligt läkaren var min vävnad inte alls bra och svår att leta i men oavsett fanns det ju!

    Det var det bästa som hänt sedan starten på den här utredningen och personligen tror jag att de aldrig hittat dom om inte beopsin på sjukhuset varit positiv. Jag tror att det varit så mkt enklare att ge upp om vävnaden inte såg bra ut och man inte hittat något i denna, men när det beopsi provet som tagits helt utan att kunna ?se? vart det är bäst att ta vävnadsprov gett resultat vill man nog inte vara sämre med ett prov där man blottlägger vävnaden.

    Vi åkte in till Calanderska och tre ägg hade då lyckats bli befruktade. Våra chanser att få barn ansågs så små att de gick emot gämse praxis, att bara stoppa in ett ägg. Tyvärr klarade inte ägg nr 3 infrysningen men nu hade vi iaf chansen att bli gravida.

    Det jobbiga med vår situation var att trots att allt gått vår väg så är nu chansen att bli gravida bara 30% efter allt slit, kanske något högre pga att vi hade 2 ägg insatta.

    I vecka 5 fick vi sedan kissa på vår kissticka och invänta om det skulle bli ett pluss. Jag vet att jag nu kände att allt gått så bra och funkat så att det nog skulle vara vår tur denna gång, även om stressen ändå var stor. Varje steg i den här processen kan alltid definitivt avsluta den, ett jobbigt faktum. Nu kissade iaf min fru på stickan och där stod ett +, jag trodde jag skulle dö av lycka!! Vi var gravida!!

    Det var de mäktigaste veckorna i mitt liv.

    Ja tyvärr veckorna, för sedan började min fru blöda i vecka 7 och efter att vår läkare fixat så vi kunde göra ett ultraljud en vecka för tidigt kunde man se spår efter att det funnits 2 embryon där men att det nu inte fanns någonting kvar. Jag minns att min fru fortsatte att känna sig gravid några veckor till och att hon var lite uppsvälld. Detta och det faktum att ultraljudet inte kunnat genomföras av vår ordinarie läkare utan av en annan som vi upplevde som slarvigare gjorde att vi fortsatte att hoppas. Vi läste om något par där dom gjort ett misslyckat ultraljud där läkaren missat fostret i sin undersökning. Vi googlade mer på detta och hoppet fanns fortfarande. Vi bad sedan vår ordinarie läkare om ett nytt ultraljud som tyvärr visade samma sak. Det var helt tomt. Allt som gått så bra, som varit vår tur var bara borta och inget barn kom till oss. Jag minns att jag bara låg på golvet och grät. Trots att jag visste oddsen hade jag tagit ut för mkt i förskott.

    Det gick några veckor och vi fick möjlighet att prata med en psykolog som var toppen. Hon pratade om vad vi kunde hitta på ihop. Vi fick övningar att fundera på, saker vi kunde planera ihop mellan gångerna vi träffade psykologen. Vi planerade att gå på spa och att göra någon utflykt eller resa under sommaren. Vi skulle också ställa oss frågan varför barn är så viktigt och varför just ett biologiskt barn är så viktigt?

    Jag har ju redan ett barn som inte är biologiskt och det har ju känts bra. Det enda är att fast jag älskar honom som min egen son känner jag ibland att jag ändå alltid kommer efter mamma och pappa. Jag vill komma först! Känna att har barnet problem eller bara vill bli hämtad eller så, att det ringer mig och inte mamma och sen pappa och sen sist mig. Vi pratade massor om detta mitt dåliga självförtroende. Som min fru sa, det blir en annan sak. Detta barnet kommer bara ha en pappa och det är du, oavsett om det finns en annan rent biologiskt. Jag har inget problem med tanken i sig, jag älskar ju barn! Men ändå känns det så jobbigt att man måste berätta en dag.. du är inte min biologiska och här kan du söka upp din biologiska pappa om du vill. Jag vill bli den bästa pappan och jag vill att jag och bara jag ska vara pappan.

    En dag kallade vår läkare på oss igen och det hon berättade var fantastiskt! Vi skulle få en chans till. Maximalt gör man 2 operationer och vi skulle få den chansen eftersom de hittat spermier och ägget satt sig även om det slutade i ett missfall. Även om det kändes fantastiskt att vår läkare kämpat för oss på det här sättet och att vi skulle få en chans till kändes inte allt 100. Hormonsprutorna som min fru tog var väldigt obehagliga för henne och hon mådde väldigt dåligt av äggutplocket. Min pung fick en skum form efter första operationen och smärtan i den fanns fortfarande kvar. När jag cyklar tappade/tappar jag ofta känseln i hela paketet. Det är något jag aldrig gjort tidigare och jag får villigt erkänna att jag fick hyffsat stor ångest av att tänka på att jag åter skulle skära i pungen. Ändå var det något jag bara behövde göra. Tacka ja och sen tänka på något annat tills kniven åter sprättade upp mig. Inte fundera ett skit på konsekvenserna däremellan. Jag är också flygrädd och använder då denna strategi för att inte förminska min värld. Jag beställer resan, låtsas som det regnar och sen gäller det bara att gå på det där jävla flyget och börja svettas när tiden väl är inne. Den erfarenheten hjälpte mig nu tror jag.

    Väl under kniven igen minns jag hur jag frågade om de tyckte det kändes lättare denna gång då de visste var de hittade spermierna förra gången? Svaret var inte så upplyftande då de sa, nej din vävnad är mkt svår att hitta i. Ändå levererade pungen en gång till! 6 ägg kunde befruktas och 4 tog sig. Denna gång var det en sjuksköterska som skvallrade att de hittat redan undertiden vi var kvar på sjukhuset och väntade på att ?nyktra till?. Åter igen superskönt. Jag är så glad att min pung levererat varje ödesmättad gång även om den tydligen ser förjävlig ut!

    Åter igen Fick min fru 2 ägg i sig. Riktiga toppenägg sa läkaren som denna gång själv satte i dom, tidigare hade detta skötts av en annan läkare, än han som utförde micro tesen. Han förklarade att detta var ett jobb för honom men att han ändå kände lite extra för oss och vår situation. Allt kändes åter igen bra men nu var ändå lite av magin borta. Vi hade åter chansen men denna var den absolut sista och sist visste vi hur det gått. En liten liten livlina hade vi ändå, inte stor men ett ägg hade befruktats och klarat nedfrysningen. Sen ska det ju klara upptidning och efter det är det åter bara 30% chans men ändå.

    Åter på spåret och det skulle kissas på stickan och även denna gång stod + där. Skönt, så skönt men ingen seger är värd att tas ut pga detta. Vecka 8 var det sedan dax för ultraljud. Ingen blödning hade varit men fostret behöver ändå inte leva. Här ska ett hjärta slå eller så är det återigen kört. När vi kom upp vågade jag först inte titta men när vår läkare sa att det var possitivt gjorde jag det ändå och sen kom överraskningen, det var 2 hjärtan som pickade på bilden!!

    Idag har vi två helt biologiska superfina barn, en liten flickbäbis som liknar sin mamma och en ?mini me? (bäbispojk) som är sin pappa upp i dagen. Min lycka är obeskrivlig! Det finns inte heller ett enda kromosomfel på dom, det har vi uträtt med nippt. Mitt syndrom är inte ärftligt men det är ändå skönt att veta att de är helt vanliga små bäbisar <3

    Denna resa har varit så lång och smärtsam men den har resulterat i det finaste och bästa jag någonsin kunnat drömma om!! Nu har jag tre fantastiska barn, ett som jag skänkt min ungdom till lekt och älskat i alla väder och två nya, tvillingar som kommer kalla mig pappa och bli mig lika kära som det första! Den snåriga vägen har också fört mig och min fru ännu närmare. Vi har kämpat, hoppats,gråtit och myst ihop.

    Tack till er som orkat läsa och hoppas att denna berättelse ger hopp åt er som befinner sig i samma situation som mig med denna diagnos. Det finns hopp även om det kan kännas långt borta ibland. <3

    MVH

    Sutaren

  • Svar på tråden Noll spermier, klinefelters syndrfom, XXY
  • Äldre 4 Jun 03:30
    #1

    Har läst igenom din text och det var spännande att ta del av din historia, synd på ett sätt att det blev så kämpigt för er men samtidigt härligt att höra att det slutade så lyckligt som det gjorde!!! :)

    Är själv inte alls i din sits eller liknande men vissa saker ur din text känner jag faktiskt igen mig lite i; som den där läkaren som inte sa lite väl kanske lite konstiga saker och som inte var särskilt bra på att ta hand om en ledsen och uppskakad person, har själv träffat på en del människor inom vård och liknande vars bemötande är helt förkastligt och jag tycker det är tragiskt att känslokalla människor eller som är usla på att bemöta människor som är ledsna och så ens arbetar med människor. Hur som helst beklagar jag att ni skulle komma i kontakt med en sån konstig läkare som inte riktigt verkade kunna sätta sig in i hur det kändes för dig. Kram till dig, och jag hoppas du hämtat dig och inte mår dåligt av den läkarens bemötande fortfarande.

    En annan grej du beskriver som jag känner igen mig i är att läsa om sin diagnos - alltså googla osv, och känna att stor del av den information man hittar verkligen inte alls passar in på en själv, och liksom känna att det känns som en mardröm att läsa, typ kanske bland annat för att det känns som om man ?borde? känna igen sig och även uppleva det som att även vissa människor anser att dessa grejer ?borde? passa in på en. Så där kan jag säga att du inte är ensam även jag inte alls har samma diagnos som du har. Själv tyckte jag i alla fall det kändes skönt att läsa om någon som känt ungefär som jag även om det för den personen rörde sig om en helt annan diagnos, så tack så mycket för att du delade med dig! ;)

  • Äldre 5 Jun 18:07
    #2
    +1
    Sutaren skrev 2018-06-04 00:31:35 följande:

    Hej, jag har läst många trådar här och noterat att de flesta skrivs av tjejer som pratar om sina män med det problem jag har. Därför vill jag som man ge min berättelse om min resa från det att jag först förstod att jag hade klinefelters syndrom till våra försök att få barn med detta syndrom.

    Jag och min fru har länge viljat ha barn men aldrig fått till det. Egentligen har vi aldrig skyddat oss och när vi började utredningen hade vi varit tillsammans i 12 år. Min fru har också ett barn sen tidigare så visst har det slagit mig att nåt kan ha varit fel på mig eller att vi inte passade ihop rent genetiskt. Jag har hört om folk som försökt och försökt för att sedan efter flera år adoptera och då vipps få ett biologiskt barn också. Min dröm har alltid varit att ha 4 barn, en glad och livlig familj. Nu har jag haft turen att ha ett underbart icke biologiskt barn i många år där vi älskar varandra men längtan efter fler barn har också funnits där och någon som vill kalla mig pappa.

    Under de åren vi försökte sa också min fru vid ett tillfälle att det hade känts som om hon hade en känsla som likt den hon kände i början av graviditeten med sin son. Därför blev min bestörtning stor när de senare inte fann några spermier i utlösningen.

    Vi gick till en privatklinik för att de skulle vara snabbare där och de var de säkert också men läkaren passade inte alls mitt sätt att vara. Hon frågade först om jag använt anabola steroider, när jag svarade nej frågade hon samma sak igen och påstod att det inte var något att skämmas för.

    Sedan när jag inte hade några spermier i utlösningen efter 2 skilda prov och vi uteslutit cancer mm så togs ett blodprov där man kunde konstatera att jag hade kromosomuppsättningen XXY. Jag Googlade på klinerfelter syndrom och fick upp bilder på män som hade väldigt feminina drag och det stod att de ofta saknade sexlust. Det blev som en mardröm för mig, jag som alltid känner mig så intresserad av sex och tyckt jag varit väldigt manlig med muskler och tunnhårighet.

    Nu var jag inte som de andra längre annorlunda 1:1000, hur sjukt är inte det? Det är inte ärftligt utan min vinnarspermie var snabbast av alla miljontals spermier men väl när den kom in i ägget snubblade den till och det blev bara skit av alltihop.

    Tillbaka till privatkliniken, hon som först trodde att jag gick på anabolas steroider förklarade nu min kromosomuppsättning och frågade mig om jag inte alltid känt på mig detta. Det var hennes erfarenhet att man alltid skulle känt det på sig. Jag har aldrig trott att det var nåt fel på mig som hon skulle få till, till varje pris få mig att erkänna att så måste varit fallet. Min pung är tydligen mindre än andras därav frågan om anabolas steroider, då bruk av steroider kan minska pungens storlek. Tydligen är det så också med detta syndrom. Hon frågade om jag inte jämfört min pung med andras killar och sett att den var mindre. Vem gör det? Ursäkta? Kan vi mäta pungstorlek? Det är ju helt sjukt. Alla har ju olika storlekar och form därnere och ingen vill titta eller göra sig eller någon annan obekväm. Vi avslutade kontakten med den privatkliniken. Hon var säkert duktig rent medicinskt men att ta hand om en uppskakad och ledsen person kunde hon inte.

    Vår utredning kom av sig lite då jag behövde tid att bearbeta det jag just fått reda på. I mitt fall producerar jag normalt mycket manligt könshormon och har därför inga synliga tecken av klinerfelter syndrom men det är inget man kan ta för givet att det fortsätter för alltid utan nu måste jag gå och kontrollera detta varje år. Nervöst och jobbigt. Ibland blir jag fortfarande nojig. Har jag slutat producera hormon nu mm. Jag hatar det men kontrollerar man inte detta kan det bli en förtidig död om hormonet går ner med stela leder mm som följd.Det är bra att veta om men jobbigt att inse att man har denna åkomma.

    Efter något år orkade jag iaf fortsätta vår utredning på Sjukhuset istället. De hade blivit varnade om att jag var känslig och att de skulle gå varsamt fram. Jag fick en läkare som jag var jätte glad åt och som ingav stort förtroende.

    Vi fick då också veta att det fanns en chans till barn, även om den inte var stor fanns den där, eftersom jag hade en kromosomuppsättning som var mosaik lik. De flesta av min kromosomer är XXY men några är XY. Där de är XY i pungen kan spermier produceras. Jag skulle få göra en biopsi. Där de helt enkelt tar en nålliknande sak och trycker in i pungen på lite random ställen. Om de hittade spermier på mig på detta sätt fanns lite olika alternativ. Var det mer än 10 spermier så skulle vi frysa in dom och sedan göra IVF och fanns det men mindre så skulle min läkare försöka övertala sjukhuset att sponsra ett besök hos Calanderska i Göteborg där de gör Micro tese, en speciell biopsi där dom öppnar pungen och letar efter vävnad som enligt dom anses vara mest lämpad för att kunna producera spermier.

    Nu till biopsin. De sticker en med denna nålliknande sak och det ska inte göra ont men på mig gjorde det fasansfullt ont! Varje gång de tryckte in nålen ryckte jag till av smärta. När de tagit ett prov analyserar de det under tiden man väntar och så tar de ett nytt prov. 11 prov togs, helt utan resultat. Efter det 12 provet sa de att de kunde sluta plåga mig eftersom de ändå inte hittade något. Jag visste att detta var domen, det slutgiltiga svaret på om jag kunde få barn. Så jag bad dom att ta ett sista prov i den pungkula som de ansett ha störst möjlighet den var något mindre men fastare, vilket tydligen skulle vara bra. De tog ett 13de stick och 3 (!) spermier hittades!

    Tre ynka spermier där andra har miljontals men jag var överlycklig! Detta mitt sista stick som jag tjatat mig till skulle medföra att utredningen skulle fortgå isf att sluta i en donnation.

    IVF var uteslutet och då slängde man bara de tre stackars spermierna som vi jagat så länge. Det kändes jobbigt men iaf så skulle ju nu vår läkare ta kontakt med Calanderska nu. Det var inte självklart att landstinget skulle stå för denna kostnad men vår läkare sa att eftersom vi hittat spermier skulle hon stå på sig för att vi skulle få göra denna behandling. Efter en tid blev vi åter kallare till sjukhuset och fick veta att vi kvalfalicerat oss till operationen. Det kändes hur bra som helst, vi hade sagt att om inte landstinget skulle sponsra oss skulle vi göra det själva men kostnaden ink hormonsprutor och äggplock skulle gå på ca 60000kr så att slippa den utgiften var underbart! Inte för att jag klagat på skatten innan heller men nu, ja kan jag aldrig göra det iaf.

    Vi åkte ner till Göteborg i oktober 2016. Man gör urplocket och operationen på mannen samma dag för att maximera chanserna, om man finner några spermier. Detta då man ofta hittar så få att det inte är någon ide att frysa ner dessa då en viss procent ofta inte klarar infrysningen. Innan vi åkte ner hade jag i månader inte druckit kaffe, då jag läst att det ev skulle kunna minska spermaproduktionen på samma sätt hade jag slutat basta och bada varmt som jag annars gillar mycket. Helt ovetenskapligt men jag tänkte ändå inte lämna något åt slumpen. Väl i Göteborg hade vi sagt till oss själva att oavsett hur det gick skulle det bli en mysig resa med bara oss två. Vi gick ut och åt på en härlig brasiljansk resturang och gick hem och la oss på ett närliggande hotell. Morgon därefter blev det operation och äggplock. Tyvärr svarar inte min fru något bra på morfin och fick ändå jätteont men för egen del kände jag ingenting. Precis ingenting och dessutom blev jag glad av morfinruset. Efteråt tog vi en taxi till hotellet och väl där gick vi för att handla lite godsaker. Inne i butiken släppte morfinet och jag blev likblek och var sekunder från att svimma.Dagen därpå gjorde pungen enormt ont och jag fick medicinera hårt för att orka med. Nu till samtalet, de skulle ringa och berätta hur det gick. Om det fanns några spermier i proven, dagen efter operationen. De ringde och min fru svarade och det fanns!! De hade suttit hela kvällen och letat och letat och inte förens de tittade i den sista av 15 bitar hade de hittat dom, men än en gång hade min pung levererat. Enligt läkaren var min vävnad inte alls bra och svår att leta i men oavsett fanns det ju!

    Det var det bästa som hänt sedan starten på den här utredningen och personligen tror jag att de aldrig hittat dom om inte beopsin på sjukhuset varit positiv. Jag tror att det varit så mkt enklare att ge upp om vävnaden inte såg bra ut och man inte hittat något i denna, men när det beopsi provet som tagits helt utan att kunna ?se? vart det är bäst att ta vävnadsprov gett resultat vill man nog inte vara sämre med ett prov där man blottlägger vävnaden.

    Vi åkte in till Calanderska och tre ägg hade då lyckats bli befruktade. Våra chanser att få barn ansågs så små att de gick emot gämse praxis, att bara stoppa in ett ägg. Tyvärr klarade inte ägg nr 3 infrysningen men nu hade vi iaf chansen att bli gravida.

    Det jobbiga med vår situation var att trots att allt gått vår väg så är nu chansen att bli gravida bara 30% efter allt slit, kanske något högre pga att vi hade 2 ägg insatta.

    I vecka 5 fick vi sedan kissa på vår kissticka och invänta om det skulle bli ett pluss. Jag vet att jag nu kände att allt gått så bra och funkat så att det nog skulle vara vår tur denna gång, även om stressen ändå var stor. Varje steg i den här processen kan alltid definitivt avsluta den, ett jobbigt faktum. Nu kissade iaf min fru på stickan och där stod ett +, jag trodde jag skulle dö av lycka!! Vi var gravida!!

    Det var de mäktigaste veckorna i mitt liv.

    Ja tyvärr veckorna, för sedan började min fru blöda i vecka 7 och efter att vår läkare fixat så vi kunde göra ett ultraljud en vecka för tidigt kunde man se spår efter att det funnits 2 embryon där men att det nu inte fanns någonting kvar. Jag minns att min fru fortsatte att känna sig gravid några veckor till och att hon var lite uppsvälld. Detta och det faktum att ultraljudet inte kunnat genomföras av vår ordinarie läkare utan av en annan som vi upplevde som slarvigare gjorde att vi fortsatte att hoppas. Vi läste om något par där dom gjort ett misslyckat ultraljud där läkaren missat fostret i sin undersökning. Vi googlade mer på detta och hoppet fanns fortfarande. Vi bad sedan vår ordinarie läkare om ett nytt ultraljud som tyvärr visade samma sak. Det var helt tomt. Allt som gått så bra, som varit vår tur var bara borta och inget barn kom till oss. Jag minns att jag bara låg på golvet och grät. Trots att jag visste oddsen hade jag tagit ut för mkt i förskott.

    Det gick några veckor och vi fick möjlighet att prata med en psykolog som var toppen. Hon pratade om vad vi kunde hitta på ihop. Vi fick övningar att fundera på, saker vi kunde planera ihop mellan gångerna vi träffade psykologen. Vi planerade att gå på spa och att göra någon utflykt eller resa under sommaren. Vi skulle också ställa oss frågan varför barn är så viktigt och varför just ett biologiskt barn är så viktigt?

    Jag har ju redan ett barn som inte är biologiskt och det har ju känts bra. Det enda är att fast jag älskar honom som min egen son känner jag ibland att jag ändå alltid kommer efter mamma och pappa. Jag vill komma först! Känna att har barnet problem eller bara vill bli hämtad eller så, att det ringer mig och inte mamma och sen pappa och sen sist mig. Vi pratade massor om detta mitt dåliga självförtroende. Som min fru sa, det blir en annan sak. Detta barnet kommer bara ha en pappa och det är du, oavsett om det finns en annan rent biologiskt. Jag har inget problem med tanken i sig, jag älskar ju barn! Men ändå känns det så jobbigt att man måste berätta en dag.. du är inte min biologiska och här kan du söka upp din biologiska pappa om du vill. Jag vill bli den bästa pappan och jag vill att jag och bara jag ska vara pappan.

    En dag kallade vår läkare på oss igen och det hon berättade var fantastiskt! Vi skulle få en chans till. Maximalt gör man 2 operationer och vi skulle få den chansen eftersom de hittat spermier och ägget satt sig även om det slutade i ett missfall. Även om det kändes fantastiskt att vår läkare kämpat för oss på det här sättet och att vi skulle få en chans till kändes inte allt 100. Hormonsprutorna som min fru tog var väldigt obehagliga för henne och hon mådde väldigt dåligt av äggutplocket. Min pung fick en skum form efter första operationen och smärtan i den fanns fortfarande kvar. När jag cyklar tappade/tappar jag ofta känseln i hela paketet. Det är något jag aldrig gjort tidigare och jag får villigt erkänna att jag fick hyffsat stor ångest av att tänka på att jag åter skulle skära i pungen. Ändå var det något jag bara behövde göra. Tacka ja och sen tänka på något annat tills kniven åter sprättade upp mig. Inte fundera ett skit på konsekvenserna däremellan. Jag är också flygrädd och använder då denna strategi för att inte förminska min värld. Jag beställer resan, låtsas som det regnar och sen gäller det bara att gå på det där jävla flyget och börja svettas när tiden väl är inne. Den erfarenheten hjälpte mig nu tror jag.

    Väl under kniven igen minns jag hur jag frågade om de tyckte det kändes lättare denna gång då de visste var de hittade spermierna förra gången? Svaret var inte så upplyftande då de sa, nej din vävnad är mkt svår att hitta i. Ändå levererade pungen en gång till! 6 ägg kunde befruktas och 4 tog sig. Denna gång var det en sjuksköterska som skvallrade att de hittat redan undertiden vi var kvar på sjukhuset och väntade på att ?nyktra till?. Åter igen superskönt. Jag är så glad att min pung levererat varje ödesmättad gång även om den tydligen ser förjävlig ut!

    Åter igen Fick min fru 2 ägg i sig. Riktiga toppenägg sa läkaren som denna gång själv satte i dom, tidigare hade detta skötts av en annan läkare, än han som utförde micro tesen. Han förklarade att detta var ett jobb för honom men att han ändå kände lite extra för oss och vår situation. Allt kändes åter igen bra men nu var ändå lite av magin borta. Vi hade åter chansen men denna var den absolut sista och sist visste vi hur det gått. En liten liten livlina hade vi ändå, inte stor men ett ägg hade befruktats och klarat nedfrysningen. Sen ska det ju klara upptidning och efter det är det åter bara 30% chans men ändå.

    Åter på spåret och det skulle kissas på stickan och även denna gång stod + där. Skönt, så skönt men ingen seger är värd att tas ut pga detta. Vecka 8 var det sedan dax för ultraljud. Ingen blödning hade varit men fostret behöver ändå inte leva. Här ska ett hjärta slå eller så är det återigen kört. När vi kom upp vågade jag först inte titta men när vår läkare sa att det var possitivt gjorde jag det ändå och sen kom överraskningen, det var 2 hjärtan som pickade på bilden!!

    Idag har vi två helt biologiska superfina barn, en liten flickbäbis som liknar sin mamma och en ?mini me? (bäbispojk) som är sin pappa upp i dagen. Min lycka är obeskrivlig! Det finns inte heller ett enda kromosomfel på dom, det har vi uträtt med nippt. Mitt syndrom är inte ärftligt men det är ändå skönt att veta att de är helt vanliga små bäbisar <3

    Denna resa har varit så lång och smärtsam men den har resulterat i det finaste och bästa jag någonsin kunnat drömma om!! Nu har jag tre fantastiska barn, ett som jag skänkt min ungdom till lekt och älskat i alla väder och två nya, tvillingar som kommer kalla mig pappa och bli mig lika kära som det första! Den snåriga vägen har också fört mig och min fru ännu närmare. Vi har kämpat, hoppats,gråtit och myst ihop.

    Tack till er som orkat läsa och hoppas att denna berättelse ger hopp åt er som befinner sig i samma situation som mig med denna diagnos. Det finns hopp även om det kan kännas långt borta ibland. <3

    MVH

    Sutaren


    Tack för att du delar med dej å stort grattis :)
Svar på tråden Noll spermier, klinefelters syndrfom, XXY