Noll spermier, klinefelters syndrfom, XXY

Har läst igenom din text och det var spännande att ta del av din historia, synd på ett sätt att det blev så kämpigt för er men samtidigt härligt att höra att det slutade så lyckligt som det gjorde!!! :)

Är själv inte alls i din sits eller liknande men vissa saker ur din text känner jag faktiskt igen mig lite i; som den där läkaren som inte sa lite väl kanske lite konstiga saker och som inte var särskilt bra på att ta hand om en ledsen och uppskakad person, har själv träffat på en del människor inom vård och liknande vars bemötande är helt förkastligt och jag tycker det är tragiskt att känslokalla människor eller som är usla på att bemöta människor som är ledsna och så ens arbetar med människor. Hur som helst beklagar jag att ni skulle komma i kontakt med en sån konstig läkare som inte riktigt verkade kunna sätta sig in i hur det kändes för dig. Kram till dig, och jag hoppas du hämtat dig och inte mår dåligt av den läkarens bemötande fortfarande.

En annan grej du beskriver som jag känner igen mig i är att läsa om sin diagnos - alltså googla osv, och känna att stor del av den information man hittar verkligen inte alls passar in på en själv, och liksom känna att det känns som en mardröm att läsa, typ kanske bland annat för att det känns som om man ?borde? känna igen sig och även uppleva det som att även vissa människor anser att dessa grejer ?borde? passa in på en. Så där kan jag säga att du inte är ensam även jag inte alls har samma diagnos som du har. Själv tyckte jag i alla fall det kändes skönt att läsa om någon som känt ungefär som jag även om det för den personen rörde sig om en helt annan diagnos, så tack så mycket för att du delade med dig! ;)