Hur förlåtet man någon

Förlåta är en sak, att han nu vill ha hand om sitt barn är en helt annan sak.

Jag tycker att du för det första aldrig ska ge ifrån dig den ensamma vårdnaden. Det kanske han heller inte har bett om, men gör det inte. Umgänge kan han ju ha ändå. Är det inte lite klassiskt detta att män (oftast) som är som du har beskrivit (droger osv) "plötsligt" ska bli "father of the year" när de fått en ny partner? Jag tänker att om det tar slut med den partnern, så kanske det kraschar för honom igen?

Därför, gå inte med på något förhastat. 
Familjerätten kan man gå till men du är heller inte tvingad att göra det och du är inte tvingad att skriva ett avtal där, även om du går dit på ett samtal. 
Om han verkligen vill driva på saken, kan han kontakta en advokat och stämma dig och få en vårdnadsprocess (det heter ju så men kan handla enbart om umgänge, om det är det han ber om) men det är dyrt och tar rätt lång tid. (Min man drog efter många års bekymmer kring hans ex, igång en vårdnadstvist, det var ca 8 månader sen och den är ff inte färdig) 
Tror du att han kommer att driva igenom något sådant om du inte går med till FR? 

Nej precis, han vill bara träffa och lära känna sin son igen som han uttryckte det.

Jag har tänkt precis som du, att det är lätt att tappa bort de negativa känslorna man inte bearbetat när man är i ett nytt förhållande. Och att det finns en stor risk att hann tappar det igen när/om hans nya förhållande tar slut.

Jag tror inte han kommer kunna gå till rätten på grund av kostnaderna.

Samtidigt är jag lite rädd att hålla min son från sin pappa. Tänk om han faktiskt är en bra person igen? Men samtidigt, tänk om han inte är det?

Jag har så svårt att se klart i situationen eftersom jag inte gått vidare. Inte förlåtit, inte accepterat. Önskade att jag kunde få lite känslomässig distans till situationen så jag kunde se klarare.

Förlåtelse börjar med att man kan se en anings mer än bara sina känslor och se aningens mer än bara alla svek och oförrätter. Förlåtelse bygger på förståelse.

Det finns orsaker varför han gjort som han gjort liksom det finns orsaker varför du gjort som du gjort och känner som du känner. Att kunna och våga fundera på någon av alla dessa orsaker och våga förstå och inse att det ibland inte är elakhet bakom är ett steg mot att kunna förlåta.

Det du inte ska göra är att projicera dina känslor på barnet. Mannen har svikit dig det betyder inte att han automatiskt har svikit barnet. Mannen har varit en skit mot dig det betyder inte att han automatiskt är en skit mot barnet.

Det är ett bra råd.

Jag har ska försöka fundera på det.

Nej, självklart behöver är det så. Han har varit en skit mot mig men också mot vår son.

Vad säger att han inte kommer göra det igen?

Det är rätt svårt att leka djävulens advokat när det är ett litet oskyldigt barn med i bilden.

Vad händer om jag låter dem ha en relation och mitt ex klappar till vår son.

Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv.

Du behöver inte förlåta men du måste fatta en belsut hur du ska förhålla dig vid en eventuell tvist.

Om han vill ha regelbundet umgänge, vad ska du svara?
Ej OK?
OK om bara dagtid?
OK om övervakat?
Upptrappning?

Visst är det svårt för inget säger att han inte kommer att göra det igen men just nu finns det väl ganska lite som säger att han kommer att göra det? Jag tolkar det så men bara du vet.
Du behöver inte förlåta men du kan också välja att göra det men inte agera efter det.

Vadd jag menar är att du förlåter honom i ditt eget huvud och sinne för att du ska kunna gå vidare. Men du kan samtidigt välja umgängesform som om du inte skulle ha förlåtit. Han behöver således inte veta något om du har förlåtit eller inte. För jag tänker såhär att så länge man inte förlåtit någon så ägnar man känslor och energi åt att hata och tycka illa om. Och så länge som jag ägnar känslor och energi åt det så har den en viss makt över en. Att förlåta då handlar om att kunna gå vidare och lägga det helt bakom sig, att inte längre känna ilska, att känna ingenting.

Jag ser att du fått ra råd i den andra delen om umgänget så jag ägnar mig åt ditt huvud istället.

Men att han svikit barnet är det väl inga tvivel om? Jag citerar: "han tog inte hand om sin son, han ville aldrig träffa honom. De då gånger han bad om att få träffa honom klarade han av att vara själv med honom i ca 30 minuter". Jag hade INTE förlåtit.

Däremot kan man hoppas att han mognat och nu verkligen kan och vill träffa sitt barn. Men det får ske i små steg, där du ( eller någon du litar på) övervakar mötena. Klarar han det, kan man efter några månader utöka till längre möten osv.

Enligt mig handlar det inte om att förlåta/ inte förlåta utan att han måste visa om han är mogen nog att klara ansvaret att umgås med sitt barn.

Många gånger är det mamman som definierar sveket och projicerar de känslorna det väcker på barnet.

Ett spädbarn kommer inte att lida om en förälder inte är närvarade men däremot kommer ett äldre barn säkerligen att göra det. Här måste man separera sina egna känslor från barnets för jag kanske är hiskeligt förbannad för att han svikit barnet medan barnet inte känner något alls.
Anledningen varför jag anser att det är så viktigt att inte projicera sina egna känslor på barnet är för att det ofta lägger stora hinder i vägen för att få till ett bra umgänge. Dessutom är risken oändligt stor att barnet kommer att tycka som jag.

Den andra föräldern kanske har varit och är en skitskalle men tyvärr ät det något barnet måste upptäcka själv.

Förlåta som jag skriver om här handlar om att gå vidare i sitt eget huvud och har otroligt lite, faktiskt ingenting,  att göra med den andra föräldern vad och om denna kan bevisa eller inte bevisa. Det handlar om att få sinnesfrid och att till fullo kunna ägna energin åt vettigare saker. Och om att inte låta skitskallar ha någon som helst makt över ens psyke.

Håller med

Jag tycker också att det är otroligt viktigt att inte projicera känslor på sina barn.

Men samtidigt tycker jag inte det håller med teorin "ett spädbarn lider inte av en närvarande förälder". Om det stämde skulle man kunna plentera det på vsd som helst. Exempelvis, jag kan ju sitta här och skjuta heroin mitt spädbarn vet ju ändå inte om det.

Jag ska försöka hitta någon slags förståelse i varför han gjorde som han gjorde. Självklart finns det anledningar.

Jag hoppas verkligen att allt blir bra och att dom kan få en hälsosam relation till varandra.