• Äldre 7 Jun 21:13
    4499 visningar
    20 svar
    20
    4499

    Min man blir långsur när "mina" barn ljuger m.m..

    Jag vill börja med att säga att jag inte gillar att man säger "mina" eller "dina" barn i ett förhållande där man har barn sedan tidigare.

    I mitt fall har jag barn sedan tidigare men inte min man.

    Idag rann dock min bägare över när min man gick och långsurade över att min äldsta son (10år) ljög om att han inte hört vad de sagt till varandra.

    Det var lite dagis nivå där båda stod och sa "men du sa, nä du sa.." osv..

    Där man inte kom någonstans i diskussionen annat än att sonen bara tjurade ihop och min man gick iväg och surade.

    Efteråt kommer min man och ber om ursäkt för att han är sur och förklarar att han inte tycker om att han ljuger om vad han sagt.

    Jag kunde inte vara tyst och hålla med om att det är ok som vuxen att sura ihop som ett barn om en sådan bagatell.

    Barn ljuger, barn hittar på. Man kan säga åt dom att det är fel, men själv känner jag ingen anledning att ta allt till sin spets..

    Just i detta då kände jag bara att jag hade två små tjuriga barn kring om mig..

    Och tyvärr är detta inte första gången min man surar över saker som barnen gör ibland. Jag vet ärligt inte vad jag ska göra eller säga. Känns som jag hela tiden får vara förutspående och bryta konflikter innan det barkar iväg och blir tjafs som mellan små barn...

    Blir riktigt trött..

    Vad gör man? Hjälp mig se detta med hans ögon..

  • Svar på tråden Min man blir långsur när "mina" barn ljuger m.m..
  • Anonym (Okej)
    Äldre 7 Jun 22:40
    #1
    +2

    Fast det är ju inte din mans barn utan DINA barn. Oavsett hur du vrider och vänder på det.

    Sen tycker jag väl att en 10 åring borde veta att man inte ljuger. Han är inte 5 år längre... Tycker man alltid ska säga att det inte är okej att ljuga. Oavsett vad det är om. Vem vet när han ljuger ihop något stort? För att han inte fattar vidden av det. Uppfostra dina barn istället så blir det mindre bråk.

  • Äldre 7 Jun 23:26
    #2

    Nu tycker jag att det var väldigt svårt att riktigt förstå situationen utifrån din beskrivning. Men en 10-åring bör man väl kunna kräva inte ska ljuga? Sen vet jag inte hur tjafset och tjurandet såg ut. Men vd jag förstår så bad din man om ursäkt och förklarade även för barnet varför han blev sur. Enligt hur du beskriver det så låter det inte så särskilt märkligt...

  • Anonym (Gurg)
    Äldre 7 Jun 23:41
    #3

    Antagligen blir han väl extra sur då det inte är hans barn, jag skulle själv aldrig vilja uppfostra någon annans ungar när de uppenbart verkar ouppfostrade.

    Man kan ju hoppas att din son tänkte till lite extra nästa gång han försöker ljuga.

  • Äldre 8 Jun 04:40
    #4

    För mig har det stor betydelse om vad ett barn ljuger om.

    I detta fall var det om vem som sagt vad. Kunde lika gärna varit en misstolkning i vem som hört vad.

    Självklart uppfostrar jag barnen till att inte ljuga! Men för att avgöra om det är en lögn på riktigt måste man väl veta sanningen..

    Nej, han bad inte barnet om ursäkt, utan mig.

    Förstår att det låter som att barnet är ouppfostrat. Fick inte riktigt fram kontrasterna känner jag.

    Här hemma blir det ofta diskussioner mellan min man och "mina" barn om onödiga barnsliga grejer. Istället för att han sätter ner foten som en vuxen och inte går och surar över saker som de säger. Det hjälper ju ingen och ett barn förstår inte bättre många gånger när de säger vissa saker.

  • Äldre 8 Jun 05:19
    #5
    +1

    1. Det ÄR dina barn.
    2. Helt rätt av din man, han markerade att ljuga får konsekvenser, det blir inte alltid så trevligt om man ljuger och tjafsar emot, sedan bad han om ursäkt.
    Förstår inte alls problemet. Stötta din man istället. Jag hade blivit GALEN om min sambos ungar ljög. GALEN. Och jag är en vuxen kvinna. 
    Barn ska lära sig att man som vuxen kan bli arg men även att man som vuxen kan be om ursäkt, och är man 10 år så ska man inte ljuga, då har du verkligen låga tankar om barn!!!

  • Äldre 8 Jun 05:47
    #6
    bullen1984 skrev 2018-06-08 05:19:20 följande:

    1. Det ÄR dina barn.

    2. Helt rätt av din man, han markerade att ljuga får konsekvenser, det blir inte alltid så trevligt om man ljuger och tjafsar emot, sedan bad han om ursäkt.

    Förstår inte alls problemet. Stötta din man istället. Jag hade blivit GALEN om min sambos ungar ljög. GALEN. Och jag är en vuxen kvinna. 

    Barn ska lära sig att man som vuxen kan bli arg men även att man som vuxen kan be om ursäkt, och är man 10 år så ska man inte ljuga, då har du verkligen låga tankar om barn!!!


    1. Sant att det är mina barn. Det var inte så jag menade. Ogillar bara ordet mina och dina. I det här sammanhanget spelar det kanske ingen roll. Ville vara poängtera att jag inte tycker om synsättet kring hur föräldrar med barn sedan tidigare "bråkar" om vad "mina och dina" barn gör och inte gör. Nåväl, det var en avstickare.

    2. Hur markerade min man i detta fall att det var fel att ljuga? Och ljuga kanske är fel ord.

    I just detta fall hade min son en kompis hemma när jag kom hem och jag frågade när vi hade kommit överens om det. Då poängterade min son att han frågat min man. Varpå min man säger att han sagt ok ifall de är ute och leker. Men min som hävdar att han bara hört ok.

    De gnabbas fram och tillbaka om vem som sagt vad och det urartar i någon form av dagisnivå.

    Jag kan själv inte bryta in då jag inte har någon aning om vad som hänt och vad den andra tolkat och hört.

    Tycker mest att min man borde ha följt upp det han sa om sonen missförstått eller gjort motsatt av vad han fick.

    Istället går min man och surar hela eftermiddagen och sonen lyckligt ovetande om att han är sur och just vad han är sur över.

    Allt på en ruskigt barnslig nivå..

    Och detta är inte första gången..
  • Äldre 8 Jun 05:50
    #7

    Han bad om ursäkt till mig.

    Fine. Jag sa att jag tycker det är onödigt att gå och sura över vem som säger vad. Speciellt då han bara är ett barn.

    Blev ju inte bättre av surigheten kan jag lova.

    Är så less på att vara i kläm mellan min man och barnen.

    Tycker hellre min man kan sätta ner foten och ta konflikten på ett vuxet sätt.

    Barnen förstår ju inte varför han går och surar..

  • Anonym (omoge­n man)
    Äldre 8 Jun 07:48
    #8

    Hej TS
    Tror de andra i tråden inte fattar vad du stör dig på = din man beter sig som ett av barnen. 

    För att komma åt detta föreslår jag att du pratar ordentligt med din man, istället för att medla mellan dina barn och din man som om han vore ytterligare ett barn. 

    Möjliggör inte för honom att fortsätta, utan ni måste ta ett snack om hur ni två ska förhålla er till barnen.

    Du kan ju lägga fram det lugnt, och i lugn ton förklara att du blir trött och frustrerad av beteendet, men fokusera på att vara lösningsorienterad. 

    Lycka till, kram! 

  • Anonym (omoge­n man)
    Äldre 8 Jun 07:49
    #9

    PS. Egenskapen att sura när man är arg är riktigt osexig by the way. Men tänk på att detta problem handlar om dig och din man, det har egentligen inte med dina barn och din man att göra.

  • Ess
    Äldre 8 Jun 08:10
    #10

    Egna barn, andras ungar. Inte konstigt att man blir irriterad över andras ungar, där har man en lägre tröskel för vad man accepterar.
    Lägg upp det annorlunda, tex att du och sambon kommer överens om vad som är ok och inte, sen får barnet kolla av med dig om det är ok att ta hem en kompis eller vad det nu gäller. Så slipper din sambo att ta diskussionen med dina ungar.

  • Anonym (mmm)
    Äldre 8 Jun 08:52
    #11

    Om jag tolkar rätt så är detta ett återkommande problem, mannen hamnar på barnnivå och "tjurar" och beter sig på ett ovuxet sätt? 

    Tror du att det beror på att han inte har egna barn, att han aldrig riktigt kommer se dina barn som hans = ni är en familj, eller är han bara en omogen typ även i annat?
    Vad har du och han för typ av kommunikation tex? 

  • Äldre 8 Jun 09:39
    #12

    Nu förstår jag nog situationen lite bättre.

    Och jag håller med om att din man hanterade situationen märkligt. Det hade ju varit bättre att direkt säga till sonen och hans kompis att de får vara ute och leka, som de kommit överens om. Då hade de kunnat reda ut eventuella missförstånd redan då. Hur tänker din man kring hur han hanterade situationen?

  • Äldre 8 Jun 12:26
    #13
    Anonym (omogen man) skrev 2018-06-08 07:48:32 följande:

    Hej TS

    Tror de andra i tråden inte fattar vad du stör dig på = din man beter sig som ett av barnen. 

    För att komma åt detta föreslår jag att du pratar ordentligt med din man, istället för att medla mellan dina barn och din man som om han vore ytterligare ett barn. 

    Möjliggör inte för honom att fortsätta, utan ni måste ta ett snack om hur ni två ska förhålla er till barnen.

    Du kan ju lägga fram det lugnt, och i lugn ton förklara att du blir trött och frustrerad av beteendet, men fokusera på att vara lösningsorienterad. 

    Lycka till, kram! 


    Jag uttryckte mig dåligt från början.

    Ja det är nog det barnsliga i hans beteende som gör mig irriterad.

    Jag vill ju självklart att han ska vara med och bestämma lika som jag. Vi är två vuxna och har högre auktoritet än barnen. Men när han beter sig som han gör sätter han sig inte inte respekt.

    Och jag vill inte kliva emellan med risk för att göra så han hamnar ännu lägre.

    Vet inte hur jag ska nå fram till honom då han tjurar ihop så lätt..
  • Äldre 8 Jun 12:30
    #14
    Anonym (mmm) skrev 2018-06-08 08:52:25 följande:

    Om jag tolkar rätt så är detta ett återkommande problem, mannen hamnar på barnnivå och "tjurar" och beter sig på ett ovuxet sätt? 

    Tror du att det beror på att han inte har egna barn, att han aldrig riktigt kommer se dina barn som hans = ni är en familj, eller är han bara en omogen typ även i annat?

    Vad har du och han för typ av kommunikation tex? 


    Jag vet faktiskt inte. Han är yngre, vi väntar ett gemensamt barn så han är ju förstås oerfaren.

    Det är klart att det är lätt för honom att tycka jag ska göra si och så när det inte är hans barn.

    Själv har man alldeles för många känslor som oxå styr.
  • Äldre 8 Jun 12:34
    #15
    Almina skrev 2018-06-08 09:39:39 följande:

    Nu förstår jag nog situationen lite bättre.

    Och jag håller med om att din man hanterade situationen märkligt. Det hade ju varit bättre att direkt säga till sonen och hans kompis att de får vara ute och leka, som de kommit överens om. Då hade de kunnat reda ut eventuella missförstånd redan då. Hur tänker din man kring hur han hanterade situationen?


    Vi pratade aldrig om det som hände igår.

    Han var sur och la sig utan ett ord till mig.

    Han blev väl sårad när han bad mig om ursäkt för att han var sur. Men när jag inte höll med om att han hade rätt att gå och sura så blev saken inte bättre.

    Jag och andra sidan har så svårt att ta konflikt eller säga vad jag tycker till min man då han är då fruktansvärt lättstött och lättsårad.

    Tror han kände att det blev fel men valde att vända det till att det var sonen som ljög och gjorde något dumt.

    I det här fallet var det dumt av dom båda när sonen mycket väl vet kompisreglerna och vad som egentligen gällde..

    Hade bara min man satt ner foten innan jag var hemma hade konflikten varit löst innan och ingen hade behövt vara sur över en sån bagatell.. ;-(
  • Äldre 8 Jun 13:13
    #16
    Workingmom skrev 2018-06-08 12:34:16 följande:

    Vi pratade aldrig om det som hände igår.

    Han var sur och la sig utan ett ord till mig.

    Han blev väl sårad när han bad mig om ursäkt för att han var sur. Men när jag inte höll med om att han hade rätt att gå och sura så blev saken inte bättre.

    Jag och andra sidan har så svårt att ta konflikt eller säga vad jag tycker till min man då han är då fruktansvärt lättstött och lättsårad.

    Tror han kände att det blev fel men valde att vända det till att det var sonen som ljög och gjorde något dumt.

    I det här fallet var det dumt av dom båda när sonen mycket väl vet kompisreglerna och vad som egentligen gällde..

    Hade bara min man satt ner foten innan jag var hemma hade konflikten varit löst innan och ingen hade behövt vara sur över en sån bagatell.. ;-(


    Hur är kompisreglerna då? Hade din man gjort avsteg från dessa genom att lova dit en kompis?

    Det låter lite oroväckande att du och din man inte kan prata om saker utan att han blir stött. Det kanske ni behöver jobba lite på.
  • Anonym (b)
    Äldre 9 Jun 10:05
    #17

    Det låter lite som att ni inte pratat om vad han ska ha för roll jämtemot ditt barn?

    Att du tycker att det ska vara på ett sätt betyder inte att han tycker samma. Han kanske inte ser ditt barn som hans och han kanske inte vill ha samma auktoritära nivå som du.

    Vad gäller själv bråket er emellan så är mitt tips att du bekräftar att du fattat vad han är upprörd över. Som du beskriver det så försöker han förklara varför han blev sur och du försöker förklara att det var dumt att bli sur. Om du nästa gång har lite tålamod och diskuterar att du håller med om att det är fel att ljuga och hur ni ska förhindra det i framtiden så är han nog mer benägen att lyssna på dina förslag om hur man hanterar en konflikt med sonen i framtiden.

  • Anonym (Eva)
    Äldre 9 Jun 11:41
    #18

    Det låter som att problemet är att din man lägger sig på barnets nivå istället för att vara den vuxne i situationen. Jag ser inte att det skulle handla om vilken roll han hat till dina då han som vuxen alltid bör bete sig som vuxen i förhållande till ett barn. Familjerådgivning kanske hade varit aktuellt för er om ni inte kan lösa det på egen hand

  • Äldre 9 Jun 16:50
    #19
    Anonym (b) skrev 2018-06-09 10:05:23 följande:

    Det låter lite som att ni inte pratat om vad han ska ha för roll jämtemot ditt barn?

    Att du tycker att det ska vara på ett sätt betyder inte att han tycker samma. Han kanske inte ser ditt barn som hans och han kanske inte vill ha samma auktoritära nivå som du.

    Vad gäller själv bråket er emellan så är mitt tips att du bekräftar att du fattat vad han är upprörd över. Som du beskriver det så försöker han förklara varför han blev sur och du försöker förklara att det var dumt att bli sur. Om du nästa gång har lite tålamod och diskuterar att du håller med om att det är fel att ljuga och hur ni ska förhindra det i framtiden så är han nog mer benägen att lyssna på dina förslag om hur man hanterar en konflikt med sonen i framtiden.


    Tack, ett klokt svar tycker jag.

    Handlade nog lite väl snabbt i mitt svar till honom.

    Alltid lätt att vara efterklok :-/
  • Anonym (b)
    Äldre 9 Jun 21:20
    #20
    Workingmom skrev 2018-06-09 16:50:17 följande:

    Tack, ett klokt svar tycker jag.

    Handlade nog lite väl snabbt i mitt svar till honom.

    Alltid lätt att vara efterklok :-/


    Ingen fara. Jag har själv lärt mig den hårda vägen ^^ båda står och stångas och försöker få den andre att förstå.
Svar på tråden Min man blir långsur när "mina" barn ljuger m.m..