Nu tycker jag att det var väldigt svårt att riktigt förstå situationen utifrån din beskrivning. Men en 10-åring bör man väl kunna kräva inte ska ljuga? Sen vet jag inte hur tjafset och tjurandet såg ut. Men vd jag förstår så bad din man om ursäkt och förklarade även för barnet varför han blev sur. Enligt hur du beskriver det så låter det inte så särskilt märkligt...
Nu förstår jag nog situationen lite bättre.
Och jag håller med om att din man hanterade situationen märkligt. Det hade ju varit bättre att direkt säga till sonen och hans kompis att de får vara ute och leka, som de kommit överens om. Då hade de kunnat reda ut eventuella missförstånd redan då. Hur tänker din man kring hur han hanterade situationen?
Vi pratade aldrig om det som hände igår.
Han var sur och la sig utan ett ord till mig.
Han blev väl sårad när han bad mig om ursäkt för att han var sur. Men när jag inte höll med om att han hade rätt att gå och sura så blev saken inte bättre.
Jag och andra sidan har så svårt att ta konflikt eller säga vad jag tycker till min man då han är då fruktansvärt lättstött och lättsårad.
Tror han kände att det blev fel men valde att vända det till att det var sonen som ljög och gjorde något dumt.
I det här fallet var det dumt av dom båda när sonen mycket väl vet kompisreglerna och vad som egentligen gällde..
Hade bara min man satt ner foten innan jag var hemma hade konflikten varit löst innan och ingen hade behövt vara sur över en sån bagatell.. ;-(