Ensam vårdnad, vad innebär det egentligen?

Du kan besluta om exakt allt som har med barnen att göra förutom det som eventuellt kan finnas fastslaget i en dom. Som exempelvis en dom gällande ett visst umgänge. Du har full beslutanderätt.

Däremot kan ju saker du gör kunna ligga dig till last vid en eventuell vårdnadstvist om du innat exempelvis ägnat dig åt umgängessabotage eller liknande.

Vad är det du tänker på som du ev vill göra? Lättare att svara på om du säger något exempel. Du får tex inte adoptera bort dem till din nya man utan pappans tillåtelse men du får nog göra det mesta annat.

Du får bestämma precis allting själv förutom umgänget med den andra föräldern samt adoptionsärenden. Dvs om du har en partner som vill adoptera barnen måste den biologiska föräldern tillfrågas oavsett vårdnad. Och rätten till umgänge kvarstår, du får inte vägra umgänge på eget bevåg.

Ensam vårdnad är att du tar besluten behöver inte ha den andra förälderns underskrift. Men det betyder inte att den andra förälderns kan stäma dig och att det anses högst olämpligt. Som att ta barnet och flytta 100mil bort. Umgänge ligger helt på barnen. Så de kan komma en dag och säga att jag vill nu bo hos den andra förälder istället. Så är det faktiskt de som bestämmer om de vill de eller inte. Sedan har ju det med ålder och mognad att göra med. Som en 3åring kanske inte kan bestäms det själv. Men en 10åring möjligen. Sedan är du också skyldig att skydda dit barn med. Ifall den andra förälderns kan vara farlig för barnet med. Men det lättaste är ju att fråga familjerätten om det är någon fråga som du undrar över.

Jag vill inte göra nåt speciellt. Jag vill att barnens önskemål ska vara det som prioriteras. Inte mina eller pappans, utan just BARNENS vilja. 

Dessutom vill jag inte råka göra nåt fel t ex att säga nej till att han vill ses en viss vecka som vi inte kan. Att jag saboterar genom att säga nej då t ex.  

Som jag skrev, att jag ska göra nåt fel.

Det är ju som jag skrev att barnen inte har något vidare intresse i pappan. Egentligen har väl inte pappan det i dom heller, men han vill gärna upprätthålla kontakten på "sina villkor", när han känner för det, vilket barnen nog börjar tröttna lite på. De har blivit så stora så det förstår och framför allt känner vilka i deras liv som verkligen bryr sig.
De säger att de vet att han egentligen inte bryr sig "som en pappa ska". 

Då är väl min rädsla att jag ska göra nåt dumt om jag lyssnar på barnen. Jag försöker peppa dom till en relation på det sätt som är möjligt när situationen är som den är, men vill inte heller pressa dom när de inte vill. Det är väl där skon klämmer. Vem ska jag lyssna på liksom..? :( 

Jag har inget emot pappan alls. Vi har kontakt med varann och är väl så pass bra vänner man kan vara efter en separation, man bor långt i från varann och han inte har så stort intresse i våra gemensamma barn. Så det är inget groll mellan oss på nåt sätt, jag vill bara göra rätt för barnens, men även för pappans skull.