tungt att andas när jag slappnar av

Symptom på ångest eller stress? Haft så här förut och visste inte vad det var...
Nu vet jag att det för mig är relaterat till ångest då jag märkt det i samband med just ångest och stress. När du analyserar detta i stunden så förvärras stressen/ångesten.
Känns som att man inte blir "mätt" på luften. Själv försökte jag gäspa för att känna mig tillfredställd så det är ett tydligt tecken.

Effekten av hyperventilation upplevs samma som brist på syre.
Du tar in mer syre eftersom du är uppe i varv och på givvakt pga stressen.
Och eftersom du suger i dig ännu mer syre för att få en mättnadskänsla när du märker detta blir det en paradox då kroppen inte behöver syret, därför expanderar inte mage och bröstkorg lika effektivt vilket känns som att vi inte får i oss nog med syre.

Jag vet inte, jag var som sagt inte medveten om att jag hade "funktionell" ångest på den tiden.
Men gäspade för att få mättnadkänsla, det är förmodligen kontraproduktivt.

Effektivast är nog att optimera ens livsstil för att reducera åtminstone lite av stressen. Om jag dock observerar detta fenomen nu så försöker jag andas lugnt och normalt, och observera ljud runt omkring bland annat. 

Mindfulness kan nog hjälpa!

Jag är personligen ofta i mitt eget huvud, jag tänker mycket.
Enligt mig är det fullständigt omöjligt att vara konstant i "nuet" som många verkar vilja förmedla är det korrekta sättet att leva.
kanske är det möjligt att det spiller över i övriga livet ju mer man gör det dock, detta är jag osäker på.
Men samtidigt behöver man problem att lösa. Kanske även en relativt utpräglad mapp att följa så att inte alla intryck i världen rycker i oss? Samtidigt behövs det kaos, att ta oss an det vi ännu inte vet, det okända.
Så jag funderar om mindfulness är en riktig "sak" du utför eller snarare en följande effekt av en kombination saker som tänkesätt med acceptans och fokus bland annat?

Jag har tänkt en del på detta faktiskt... Om jag inte förhandlar med framtiden så är jag en papperpåse som blåser runt dit vinden tar mig, jag drivs av människans instinktiva drivkrafter. Själv förhandlar jag ofta med framtiden och tror det är viktigt, men visst... ibland förhandlar och tänker jag så mycket att jag kanske inte lever..  men detta har snarare med handling att göra vill jag tro.

Vad kommer först, mindulness eller balans mellan kaos och ordning?
En förändrad livsstil som bidrar till minskad stress, mer uppskattning osv eller mindfulness? Jag börjar mer och mer tro att mindfulness är en effekt av tänkesätt, livsstil, handling osv. Ja jag kan tvinga mig att fokusera på nuet men jag vet inte om det verkligen förändrar någonting? I slutändan är det handling och tänkesätt som krävs. Att bryta mönster, låta delar av oss själva dö för att vi kan pånyttfödas likt en orm som ömsar skinn.

Om jag hela tiden försöker vara i en tillstånd av mindfulness så försöker jag fortfarande vara någonstans.... det är ju en motsägelse till mindfulness?
Om jag har ett gummiband på armen och snärtar det så fort jag observerar att jag "tänker" så är jag ju likt förbannat ute efter ett specifikt tillstånd och accepterar inte det som "är".

Handlar det inte i stort om att känna dig själv, göra det som är rätt, ha struktur men samtidigt bemöta ovisshet frivlligt, vara psykologiskt balanserad osv....
Sedan följer riktig mindfulness och inte tvärt om att mindfulness du utför är något som leder till själslig upplysning... ?

Hur tänker du kring detta, ändra min åsikt!