Min man vill separera! Vad gör man?

Jag känner mycket igen mig. Men jag lyckades inte rädda äktenskapet. Inga stressmoment i övrigt (utbrändhet, depp, spel etc)?

Mitt förslag är att du går med på separation under förutsättning att ni går i terapi. Försök att hålla vänlig ton och att ni listar de nu skulle vilja ha mer av av varandra. Föreslå kompromisser.

Skilsmässa påverkar barnen ordentligt och även er ekonomi. Liv med barn varannan vecka är tungt, ensamt och inrutat, men även lugnare ibland.

Varmt lycka till!

Vill han separera så separerar ni. Men gör allt ni bara kan för att behålla en bra relation för barnens skull.

Jag håller med om att parterapi är ett bra förslag, men att ts skulle säga "jag går inte med på skilsmässa", det fungerar inte, vill han skiljas, så kommer han göra det, det finns inget som kan hindra honom, endast fördröja processen. För i Sverige behöver man inte gå med på någon skilsmässa, det räcker med att en vill

Kämpa och slåss för kärleken tycks mig som svårt. Hur menar du att du skulle kunna göra det om han inte är intresserad? Det låter som om tåget har gått tycker jag. Och ofta verkar det vara så att den som inte tidigare ansträngt sig men som får panik över att bli lämnad säger sig vara villig att göra alla möjliga förändringar bara för att sedan falla tillbaka i tidigare mönster som inte är tillfredsställande för den som ville lämna av samma skäl. 

Släpp taget och forma dig en ny egen tillvaro tillsammans med barnen.

Säger: Du får göra som du vill. Jag säger lycka till!

Vill han skiljas så blir det ju så.

Den som har barnen har också boendet.

Att ha barnen 50/50 är ingen norm.
Man kan det på 1 miljon olika sätt.

Att gå i terapi för att det ska bli bra är aldrig fel.

I övrigt så förstår jag din man: att aldrig eller väldigt sällan säga jag älskar dig mm...det är inte bra.

Håller med

Han har nu ångrat sig.han säger att han vill ge förhållandet en chans, inte kasta bort åren utan att ha försökt. Jag har blivit bättre på att uttrycka mina känslor och vi kommunicerar mera. Han vet inte själv vad han vill säger han. Vi har bestämt oss för terapi och får se hur det går. För mig verkar det svårt dock att få honom att bli kär i mig igen. Jag försöker fundera ut hur man kan få igång romantiken igen. Han är villig att prova. Jag biter ihop hemma och gör allt jag kan men på jobbet och i ensamheten går jag runt i en egen bubbla med mina tankar och min sorg.

Jag bad honom fundera över vad han vill ha av sitt livs kärlek, av mig eller någon annan. Så jag vet iaf. Kanske var dumt. Jsg vet inte.

Jag har ingen som jag kan prata av mig med för vi har gemensamma kompisar enbart och mina föräldrar är skvallerbyttor så det är inget alternativ.

Jag känner mig så övergiven och ensam. Jag trodde aldrig att kah skulle hamna här. Jag vet att det är mitt fel.

Hej!

För tre år sedan skilde jag å min man oss. Vi var överens även om det var jag som tog steget... vår kärlek fanns inte kvar, jag kände det så som du beskriver att din man känner...

Vad jag vet idag när jag analyserat vår relation är att vi la alldeles för lite tid på att prata med varandra om vad vi kände, hur våra enskilda å gemensamma vanor å handlingar påverkade oss. Vi bråkade aldrig men vi pratade heller aldrig om hur vi mådde, hur vi fick varandra att må.

Just nu läser jag boken ?Omgiven av idioter? som beskriver fyra olika personlighetstyper å hur dessa agerar i olika situationer å hur de tänker, å vilka behov de har. Tillsammans med terapi är mitt förslag att ni köper boken å tar er tid att läsa den HÖGT TILLSAMMANS, ni kommer att känna igen er själva å varandra (även om boken så klart är generaliserande) å ni kommer kunna hitta situationen som beskrivs i boken där ni tillsammans kan diskutera å fundera kring hur ni har gjort, å vad ni behöver förändra. Vad behöver du? Vad behöver han? Hur synliggör ni det för varandra? Kan ni lösa det när ni får en bättre förståelse för varandras behov? Dessutom att läsa tillsammans betyder att ni behöver hitta tid, att prioritera er relation, göra ngt tillsammans. Är detta viktig å värt de, ja då tror jag att ni har alla möjligheter framför er. Känns det inte viktigt, då är heller inte relationen tillräckligt viktig...

Jag önskar att jag då för 3-4 år sedan visste vad jag vet idag om mig själv å hur viktigt det är med kommunikation i en relation. Då hade mitt liv idag sedd annorlunda ut... Lycka till...!

"går med på.." vad menar du med det?