Alltså jag tror inte att de är tröga. De är bara uppfostrade på det viset, och som unga vuxna så är det svårt att tänka utanför sin egen bubbla. Du kan inte komma nu och försöka uppfostra dem, den tiden har passerat redan.
Kanske du kan fundera ut ett hyllsystem i kyl/skafferi där en hylla är specifikt rör ej grejer?
Din sambo och grabbarnas mamma har uppenbarligen misslyckats med att lära dem vanligt folkvett. Vad du kan göra åt saken? Inte så mycket... Bli särbo tills grabbarna flyttat ut eller se till att sambon din står upp för samma husregler som dig.
Min bonus har aldrig rensat kylen. Men däremot så var hon van från sin mamma att dela på saker, jag blev lite snopen när jag insåg att hon ogenerat nyttjade mina trosor, strumpor och rakhyvlar. Sen tömde hon gärna mina dyra schampon/balsam på en vecka (räcker 6 mån för mig). Fick snällt säga ifrån och informera om den ohygieniska biten, samt handla hem billigt schampo till henne, så var den saken ur världen.
Men ett lugnt och sansat samtal kan man komma en bit iallafall!
Idag är jag arg på min vuxna bonus (och maken såklart). Hon jobbar deltid, bor hemma gratis och lyfter inte ett finger för att hjälpa till eller städa undan efter sig själv. Hon bränner sina pengar på skräp och gnäller över hur fattig hon är (eh, 8000 kr på nöjen är väl bra?).
Iallafall, mensen min kom igång igårkväll (syndaflod×2) och när jag ska ta mig en nattbinda sent på kvällen... gissa vad? Jo skitungen har tagit alla!!! Utan att ens säga till. Fy fan vad taskigt. Jag fick en härligt sömnlös natt med massa springturer till toan för att inte nya sängen skulle bli förstörd...
Jäkligt svårt att dela boende med någon man inte fått vara med och uppfostra.
Nu har jag lugnat ner mig. Försöker tänka att det inte hjälper att slösa energi på att bli arg på något som man ändå inte kan göra något åt. Den unga vuxna har fullt upp med sig själv och tänker inte längre än näsan räcker (vilket ju är normalt för många ynglingar). Självklart så ser jag hellre att hon tömmer mitt förråd av bindor om hon är pank än att hon blodar överallt. Jag får helt enkelt börja ha bättre koll på mina grejer istället.
Tänker du inte ens säga nåt till henne? Jag menar, det minsta man kan önska är att hon talar om när det bara finns ett par kvar så att du åtminstone har en chans att fylla på förrådet.
Ja, det är inte lätt att som pappas partner säga till ens om sina egna saker. Vissa saker gömmer jag för att vara säker på att de inte tar slut när jag väl behöver det. Min sambo har blivit arg på mig över att jag lägger undan och tycker att jag särbehandlar. Spelar ingen roll att jag köper flera paket, lägger fram ett och lägger undan ett, bara det att jag undanhåller något från hans barn gör honom arg. Men det är ändå ganska praktiskt den dag han behöver nåt som jag kan plocka fram ifrån gömman.
Det motsatta, att hans barn har "undanhållit" något från mig, dvs gjort slut på något utan att säga till, har han hittills inte blivit arg över.
Nu handlar inte det om bindor, de ska jag väl förhoppningsvis få gömma bäst jag vill.
Här är vi en familj och i en familj så hjälps man åt. Men gränser måste man ändå ha. Jag anser tex att jag inte ska behöva både försörja och städa efter hans vuxna barn. Men eftersom att bonus skiter fullkomligt i mig och mina önskemål så blir det maken som får försöka medla. Han får även motta all min ilska och frustration. Han erbjöd sig faktiskt att åka och köpa bindor till mig häromnatten, men det fick han inte. Jag tror inte att han fattar hur respektlöst behandlad jag blir. Han väljer att blunda för dyngan bonus sprider runt huset men det kan inte jag. *kräks och önskar en förbättring som sannolikt aldrig kommer
Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg.
Jag har själv haft den ambitionen, att vi skulle föreställa någon slags familj och tänkt att det inte funkar att hans barn får flyta lite ovanpå då. Men med tiden har jag gett upp det tänket. Så jag förstår vad du menar, du vill att det ska fungera på ett visst sätt. Jag började fundera över det här med förväntningar, vilka förväntningar jag hade, vad hans barn kunde ha för förväntningar, och vad min man har för förväntningar på oss. Jag kom fram till att mina behov inte hade plats i deras förväntningar. Jag kom också fram till att vi inte behövde fungera som en familj, vi är ett hushåll med flera familjer, det räcker bra så för mig. Min man gillar inte att jag säger så men jag tycker inte vi får ihop det på något annat sätt.
Hade jag varit du så hade jag låtit mannen åka iväg och köpa bindorna, jag förstår inte varför han inte fick? Är det att du vill att saker och ting ska se ut på ett visst sätt? Att du vet att han köper de där bindorna och hans barn kan fortsätta att bete sig som en prinsessa utan konsekvenser? Låt honom behandla henne så då. Han är hennes pappa och det här är det föräldraskap han väljer att ha mot henne.
Jag tror du kan välja bort att känna dig så respektlöst behandlad genom att sänka förväntningarna, genom att inte göra allt det där för dom som du vill att de ska göra för dig i sin tur. Utan att veta exakt hur du har det så tänker jag lite så. Inget fel i att vilja vara familj men det är inte helt fel att släppa den tanken också.
Jag förstår inte hur du kan veta så mycket om mammans uppfostran, du bor ju inte med henne? Att pappan inte vågar säga ifrån får stå för honom, det är trots allt han som lever med att förhålla sig till sin dotters mamma. Det är nog inte lätt för honom heller, att försöka hålla dottern, mamman och dig nöjda och glada.
Jag tror ändå att du tjänar på att låta honom sopa undan efter sin dotter när det drabbar dig. Det är nog större chans att det når samvetet hos dottern om hon får veta att hennes pappa fått ge sig av mitt i natten för att köpa bindor.
Låt honom ta alla smällar av hans dotters agerande. Tids nog kommer han tröttna. Eller inte, men låt det vara hans problem. Ju mindre du behöver störa dig, desto bättre. Försök att hålla det ifrån dig.
Jag störde mig jättemycket tills jag kom fram till att om han inte ville lära sitt barn att plocka upp efter sig så får han plocka upp efter sitt barn. Det jag nu gör är att jag talar om för min sambo direkt att nu ligger det och det där, du kan väl ta hand om det. Om han sen väljer att ta det med sitt barn eller om han väljer att plocka upp det själv, det är upp till honom. Han gör sina val utifrån sina förutsättningar och ibland är det kanske enklare att bara plocka upp det själv än att ta ännu en strid.
Jag glömde säga något om dina skuldkänslor, mest för att jag inte förstår det, jag har ju släppt idén om att man måste vara en familj. Har du någon aning om hur hans dotter ser på er och hennes tankar om att vara en familj? Du kanske kämpar i motvind att få ihop en familj efter dina egna idéer medan alla andra inte har det behovet alls.
Du tycker att hon har det behovet. Så kan det kanske vara också men nu blir det nåt påtvingat. Hon har ju sin speciella historia hon också som hon förhåller sig till. Hon kan ändå ha goda förutsättningar att bli en självgående vuxen till slut.
Det kan hon inte göra. Hon får helt enkelt flytta själv.
Du är nog som vilken tonårsförälder som helst, bara det att du inte har den där självklara kärleken er emellan. Hade hon varit ditt barn så hade ni bara haft varandra, eller hur man nu ska uttrycka det, nu är hon inte din och ni skulle i princip kunna byta ut varandra från en dag till en annan. I princip, men i praktiken gör man nog inte det ändå efter så lång tid med varandra, men skulle du vilja så skulle du kunna välja att aldrig mer se henne, på ett helt annat sätt än du kan, eller gör med ditt egna barn. Nu har du barn med hennes pappa och då finns där en annan anledning till att du inte kommer att försvinna. Inte för att du är förälder men för att du har barn med hennes pappa.
Du är trött på henne som vilken tonårsförälder som helst. Du väljer dina strider, som vilken tonårsförälder som helst, fast förmodligen väljer du bort ännu mer strider eftersom hon kan avfärda dig hur lätt som helst med att du inte är hennes mamma, och det behöver hon inte ens säga, för det vet du redan. Det gör dig ännu tröttare, att inte kunna ta alla strider som du skulle ha gjort om du var hennes mamma. Men du känner stolthet. Jag tror att du har kämpat mycket för henne genom åren. Jag tror att vilken tonårsförälder som helst kan önska att deras barn ska flytta snart, för allas skull.
Bor hon hos mamman också? Hur gammal är hon? Ja, gratis är alltid gott.
iopå - du har stulit min tråd hehe