Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 23:03:12 följande:
Skuldkänslorna tynger mig, om jag släpper min önskan om att vi ska vara en familj så känns det som att jag sviker henne. Hennes mamma har totalt misslyckats med uppfostran och hennes pappa vågar inte säga ifrån av rädsla för mamman. Jo, jag försöker att ha överseende och blunda för prinsessbehandlingen men ibland blir det bara för mycket. Jag ville inte skicka ut honom på att handla för jag var bara så less på att se honom sopa undan efter henne. Jag har sänkt mina förväntningar mer än jag nånsin trodde skulle vara möjligt men blir ständigt besviken typ varje dag.
Nej, jag får tänka om som du säger. Tråkigt men sant.
Jag förstår inte hur du kan veta så mycket om mammans uppfostran, du bor ju inte med henne? Att pappan inte vågar säga ifrån får stå för honom, det är trots allt han som lever med att förhålla sig till sin dotters mamma. Det är nog inte lätt för honom heller, att försöka hålla dottern, mamman och dig nöjda och glada.
Jag tror ändå att du tjänar på att låta honom sopa undan efter sin dotter när det drabbar dig. Det är nog större chans att det når samvetet hos dottern om hon får veta att hennes pappa fått ge sig av mitt i natten för att köpa bindor.
Låt honom ta alla smällar av hans dotters agerande. Tids nog kommer han tröttna. Eller inte, men låt det vara hans problem. Ju mindre du behöver störa dig, desto bättre. Försök att hålla det ifrån dig.
Jag störde mig jättemycket tills jag kom fram till att om han inte ville lära sitt barn att plocka upp efter sig så får han plocka upp efter sitt barn. Det jag nu gör är att jag talar om för min sambo direkt att nu ligger det och det där, du kan väl ta hand om det. Om han sen väljer att ta det med sitt barn eller om han väljer att plocka upp det själv, det är upp till honom. Han gör sina val utifrån sina förutsättningar och ibland är det kanske enklare att bara plocka upp det själv än att ta ännu en strid.