Anonym (anne)

Äldre 19 Jun 17:06

127 svar

Tröga vuxna styvbarn

Klassiskt fall av olika familjekulturer. Spelar ingen roll att du betalar hälften av alla kostnader, ni har helt enkelt olika tankesätt. Jag tycker som du, min sambo tycker, eller tyckte förut, att det är fritt fram för alla i hushållet att ta av vad som finns. Samma när man är bortbjuden och hans son ogenerat tar för sig av större delen av kycklingspetten på buffén. Pinsamt. Jag tycker inte det är min sak att se efter att hans son vet hur man sköter sig på en buffé men min sambo är tyvärr blind för när sonen har brister i hur man beter sig borta. Att påpeka för honom vad sonen har gjort är inte heller någon idé för har han inte sett det själv så vet han inte om det verkligen har hänt. Suck.

Anonym (anne)

Äldre 19 Jun 22:10

#31

Det är ju lätt att hamna i gnällfacket när man är den som tycker att man måste fråga och säga till, de andra framstår som de generösa som tycker att man delar på allt "broderligt". Jag stod länge inte ut med den känslan tills jag vände på det, det är klart att det är enkelt att dela broderligt när det inte drabbar dom på något sätt. Att det blir obroderligt för mig vill man inte tänka på för det är enklast för dom.
Jag får rätta mig själv lite för självklart snyltar man inte på kakor utan att fråga, oavsett familjekultur, och du har ju talat om för dom att du inte vill att de gör det, det kan inte ingå i någon familjekultur att man inte respekterar andras önskemål. Däremot kan ju tanken om att all mat är gemensam vara god om det funkar för alla. Här funkar det inte för dig. Hade de tre bott själva hade det bara drabbat dem själva och de hade varit lika goda kålsupare alla tre så de hade kunnat skratta åt det, och ingen av dem bakar väl så de fattar inte den grejen. En påse chips kan man ju bara köpa en ny, det ligger inte så mycket själ och hjärta i själva inköpet av påsen.
Ett tips är att du låter sambon lida lite, gömmer hans chipspåsar och öl så att han som är deras uppfostrare får känna av vad det innebär. Då kanske du får lite mer stöd av honom i fortsättningen. Han vill väl bara ha det enkelt och enklast för honom är om hans barn kan få äta dina kakor bäst de vill.

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 09:45

#35

Anonym (iopå) skrev 2018-06-20 09:07:58 följande:

Idag är jag arg på min vuxna bonus (och maken såklart). Hon jobbar deltid, bor hemma gratis och lyfter inte ett finger för att hjälpa till eller städa undan efter sig själv. Hon bränner sina pengar på skräp och gnäller över hur fattig hon är (eh, 8000 kr på nöjen är väl bra?).

Iallafall, mensen min kom igång igårkväll (syndaflod×2) och när jag ska ta mig en nattbinda sent på kvällen... gissa vad? Jo skitungen har tagit alla!!! Utan att ens säga till. Fy fan vad taskigt. Jag fick en härligt sömnlös natt med massa springturer till toan för att inte nya sängen skulle bli förstörd...

Jäkligt svårt att dela boende med någon man inte fått vara med och uppfostra.

Har du talat om det för henne?

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 09:47

#37

Anonym (Hmm...) skrev 2018-06-20 09:45:55 följande:

Lev som särbo tills hon flyttat hemifrån så slipper du skitungen och hon slipper dig!

Tänk att det ska vara lättare att göra en bodelning än att lära en unge att visa hänsyn!

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 12:25

#45

Anonym (Samma lika) skrev 2018-06-20 11:16:37 följande:

Exakt så är det hos oss också. Makens söner, som bor hos oss på heltid i ungefär samma ålder som dina bonusbarn, äter allt de vill om det inte finns en lapp. Det är flera sådana hemma just nu eftersom vi ska ha födelsedagsfika. Vis av erfarenhet gör jag så numera annars står man där med så gott som tomma kaklådor när man ska duka fram. Även jag har svårt att fatta detta eftersom man när jag var ung och bodde hemma alltsid frågade om man fick ta något som var ut över det vanliga. Om man inte köpt det själv skulle man anta att det var nånon annans. Min man har istället haft principen att barnen får ta av allt hemma "allt mitt är ert" - och såklart stått utan ibland när det varit gäster hemma eller han ska ta med något till jobbet (tex en tårta han bakat som han upptäckte att någon tagit en bit av när han skulle ta med den till jobbet).

Så skönt att jag inte är ensam och smatidig trist att det är fler som är lika ouppfostrade!

Tyckte pappan verkligen att det var okej att barnen tagit av hans tårta?

Jag får en känsla av att det är en osäkerhet hos pappan att sätta upp regler med risk för att verka tråkig och snål. Jag har fått kämpa mycket med att få min sambo att förstå, jag har slutat bry mig om ifall jag verkar snål, hellre det än att jag ska stå där gång efter annan och få min planering förstörd för att en inte vågar sätta upp regler. Det är en sak om han vill vara altruistisk för sina barn och offrar sig själv och sin planering men jag tänker inte vara det för hans barn. Jag har fått skäll för att jag inte vill låna ut vissa saker till hans barn, saker som jag anser är personliga och som jag inte vill att han lånar ut utan att kolla med mig först. Här ska allt delas och jag får inte göra skillnad, men i grund och botten så har jag en starkare känsla för de här föremålen än vad han har och jag upplever att han och hans barn har mindre respekt för föremålen än vad jag har, så därför kan jag inte ha samma avslappnade inställning som han har. Och det är ju inte konstigt att han är mer villig att se till att hans barn får låna och ta vad han vill ha än vad jag är. Konstigt är att han tycker att jag ska vara lika villig som han är.

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 13:22

#47

Anonym (iopå) skrev 2018-06-20 13:11:42 följande:

Nu har jag lugnat ner mig. Försöker tänka att det inte hjälper att slösa energi på att bli arg på något som man ändå inte kan göra något åt. Den unga vuxna har fullt upp med sig själv och tänker inte längre än näsan räcker (vilket ju är normalt för många ynglingar). Självklart så ser jag hellre att hon tömmer mitt förråd av bindor om hon är pank än att hon blodar överallt. Jag får helt enkelt börja ha bättre koll på mina grejer istället.

Tänker du inte ens säga nåt till henne? Jag menar, det minsta man kan önska är att hon talar om när det bara finns ett par kvar så att du åtminstone har en chans att fylla på förrådet.

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 13:46

#49

Anonym (iopå) skrev 2018-06-20 13:33:05 följande:

Nej. Hon vet redan att jag vill att hon säger till. Det gynnar ingen att jag kommer och gnäller över en binda. För jo, även om jag tar upp det på ett vuxet normalt sätt så kommer det att uppfattas som gnäll eller tjat. Been there done that, så har jag inget positivt att säga så är jag hellre tyst och låter det passera.

Ja, det är inte lätt att som pappas partner säga till ens om sina egna saker. Vissa saker gömmer jag för att vara säker på att de inte tar slut när jag väl behöver det. Min sambo har blivit arg på mig över att jag lägger undan och tycker att jag särbehandlar. Spelar ingen roll att jag köper flera paket, lägger fram ett och lägger undan ett, bara det att jag undanhåller något från hans barn gör honom arg. Men det är ändå ganska praktiskt den dag han behöver nåt som jag kan plocka fram ifrån gömman.

Det motsatta, att hans barn har "undanhållit" något från mig, dvs gjort slut på något utan att säga till, har han hittills inte blivit arg över.

Nu handlar inte det om bindor, de ska jag väl förhoppningsvis få gömma bäst jag vill.

Anonym (anne)

Äldre 20 Jun 22:51

#56

sextiotalist skrev 2018-06-20 14:48:29 följande:

Så finns det de som undrar varför det inte fungerar i alla bonusfamiljer. Nu har jag inte haft den typen av problem. Men jag kan nog utan tvekan säga att problem som uppstår i en bonusfamilj beror till 80% på föräldern till barnet/n.

Ja, därför, om man lite skämtsamt ska ta ditt förslag om att använda favorittröjan eller favorithandduken, borde hon i stället använda pappans favorittröja. Eller köra iväg honom mittinatten att köpa bindor. Har hans dotter ställt till det så får han reda ut det.
Lite så har jag resonerat med min sambo. Om hans barn stannar uppe länge och råkar väcka mig så väcker jag min sambo som får gå och säga till att skruva ned ljudet. Konstigt nog tog det lång tid innan jag insåg att det är så jag måste göra. Tidigare kunde jag resonera att det räcker ju att jag blir väckt och att det är barnsligt av mig att väcka sambon, men det är det enda som har fungerat. Att berätta efteråt att ditt barn väckte mig igår natt har aldrig hjälpt, det har bara slutat i meningslösa diskussioner. Det enda som har hjälpt är att tydligt tala om att väcker ditt barn mig så väcker jag dig så får du ordna det. Efter det har det blivit mer intressant att se till att barnet lär sig vad hänsyn är.
Så mitt tips är att hitta något sätt att få pappan att känna av resultatet av att hans dotter snor dina bindor och inte berättar att de har tagit slut. Låt det bli hans sak att skaffa bindor till henne så hon inte behöver sno dina och att skaffa bindor till dig, om så mitt i natten ifall dottern har tagit dina sista.

Anonym (anne)

Äldre 21 Jun 19:48

#66

Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 15:52:53 följande:

Här är vi en familj och i en familj så hjälps man åt. Men gränser måste man ändå ha. Jag anser tex att jag inte ska behöva både försörja och städa efter hans vuxna barn. Men eftersom att bonus skiter fullkomligt i mig och mina önskemål så blir det maken som får försöka medla. Han får även motta all min ilska och frustration. Han erbjöd sig faktiskt att åka och köpa bindor till mig häromnatten, men det fick han inte. Jag tror inte att han fattar hur respektlöst behandlad jag blir. Han väljer att blunda för dyngan bonus sprider runt huset men det kan inte jag. *kräks och önskar en förbättring som sannolikt aldrig kommer

Jag har själv haft den ambitionen, att vi skulle föreställa någon slags familj och tänkt att det inte funkar att hans barn får flyta lite ovanpå då. Men med tiden har jag gett upp det tänket. Så jag förstår vad du menar, du vill att det ska fungera på ett visst sätt. Jag började fundera över det här med förväntningar, vilka förväntningar jag hade, vad hans barn kunde ha för förväntningar, och vad min man har för förväntningar på oss. Jag kom fram till att mina behov inte hade plats i deras förväntningar. Jag kom också fram till att vi inte behövde fungera som en familj, vi är ett hushåll med flera familjer, det räcker bra så för mig. Min man gillar inte att jag säger så men jag tycker inte vi får ihop det på något annat sätt.
Hade jag varit du så hade jag låtit mannen åka iväg och köpa bindorna, jag förstår inte varför han inte fick? Är det att du vill att saker och ting ska se ut på ett visst sätt? Att du vet att han köper de där bindorna och hans barn kan fortsätta att bete sig som en prinsessa utan konsekvenser? Låt honom behandla henne så då. Han är hennes pappa och det här är det föräldraskap han väljer att ha mot henne.
Jag tror du kan välja bort att känna dig så respektlöst behandlad genom att sänka förväntningarna, genom att inte göra allt det där för dom som du vill att de ska göra för dig i sin tur. Utan att veta exakt hur du har det så tänker jag lite så. Inget fel i att vilja vara familj men det är inte helt fel att släppa den tanken också.

Anonym (anne)

Äldre 21 Jun 19:52

#67

Anonym (Bbb) skrev 2018-06-21 17:09:08 följande:

Tänker fan flytta. Orkar inte detta längre! Detta är bara toppen på ett isberg.

Nej, har ni inga gemensamma barn så är det nog dumt att utsätta sig mer för dessa respektlösa människor.
Det där med att baka biskvier, det är att kasta pärlor till svin tänker jag. De har ju ingen aning om vad bakning innebär. Du kunde ha rört ihop lite socker, smör och kakao och ställt fram i en skål åt dom, det hade vart sak samma för dom tror jag.

Anonym (anne)

Äldre 22 Jun 10:11

#71

Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 23:03:12 följande:

Skuldkänslorna tynger mig, om jag släpper min önskan om att vi ska vara en familj så känns det som att jag sviker henne. Hennes mamma har totalt misslyckats med uppfostran och hennes pappa vågar inte säga ifrån av rädsla för mamman. Jo, jag försöker att ha överseende och blunda för prinsessbehandlingen men ibland blir det bara för mycket. Jag ville inte skicka ut honom på att handla för jag var bara så less på att se honom sopa undan efter henne. Jag har sänkt mina förväntningar mer än jag nånsin trodde skulle vara möjligt men blir ständigt besviken typ varje dag.

Nej, jag får tänka om som du säger. Tråkigt men sant.

Jag förstår inte hur du kan veta så mycket om mammans uppfostran, du bor ju inte med henne? Att pappan inte vågar säga ifrån får stå för honom, det är trots allt han som lever med att förhålla sig till sin dotters mamma. Det är nog inte lätt för honom heller, att försöka hålla dottern, mamman och dig nöjda och glada.

Jag tror ändå att du tjänar på att låta honom sopa undan efter sin dotter när det drabbar dig. Det är nog större chans att det når samvetet hos dottern om hon får veta att hennes pappa fått ge sig av mitt i natten för att köpa bindor.

Låt honom ta alla smällar av hans dotters agerande. Tids nog kommer han tröttna. Eller inte, men låt det vara hans problem. Ju mindre du behöver störa dig, desto bättre. Försök att hålla det ifrån dig.

Jag störde mig jättemycket tills jag kom fram till att om han inte ville lära sitt barn att plocka upp efter sig så får han plocka upp efter sitt barn. Det jag nu gör är att jag talar om för min sambo direkt att nu ligger det och det där, du kan väl ta hand om det. Om han sen väljer att ta det med sitt barn eller om han väljer att plocka upp det själv, det är upp till honom. Han gör sina val utifrån sina förutsättningar och ibland är det kanske enklare att bara plocka upp det själv än att ta ännu en strid.

Anonym (anne)

Äldre 22 Jun 10:22

#72

Anonym (iopå) skrev 2018-06-21 23:03:12 följande:

Skuldkänslorna tynger mig, om jag släpper min önskan om att vi ska vara en familj så känns det som att jag sviker henne. Hennes mamma har totalt misslyckats med uppfostran och hennes pappa vågar inte säga ifrån av rädsla för mamman. Jo, jag försöker att ha överseende och blunda för prinsessbehandlingen men ibland blir det bara för mycket. Jag ville inte skicka ut honom på att handla för jag var bara så less på att se honom sopa undan efter henne. Jag har sänkt mina förväntningar mer än jag nånsin trodde skulle vara möjligt men blir ständigt besviken typ varje dag.

Nej, jag får tänka om som du säger. Tråkigt men sant.

Jag glömde säga något om dina skuldkänslor, mest för att jag inte förstår det, jag har ju släppt idén om att man måste vara en familj. Har du någon aning om hur hans dotter ser på er och hennes tankar om att vara en familj? Du kanske kämpar i motvind att få ihop en familj efter dina egna idéer medan alla andra inte har det behovet alls.

Anonym (anne)

Äldre 22 Jun 11:05

#74

Anonym (iopå) skrev 2018-06-22 10:37:27 följande:

Hur jag kan veta något om hennes uppfostran? Hon STAL makens bebis och flyttade till andra sidan landet (jo det kunde en mamma göra för 20 år sen), kom sen tillbaka när barnet börjat skolan och lät pappan ha sporadisk kontakt på hennes premisser. Luntan av orosanmälningar på soc från skola, sjukvård, vänner (mammans) talar sitt tydliga språk. Att jag var den som lärde henne klockan när hon gick i högstadiet säger också något.

Snart flyttar hon nog ut, då kanske vi får det bättre allihop tillsammans.

Jag förstår, en mycket speciell historia. Hur har din och styvdotterns relation varit? Har du barn sen tidigare eller är styvdottern din första erfarenhet av att bo med tonåring? Stora skor att gå i, enligt mig, att förhålla sig till någon annans äldre barn. Spelar ingen roll att jag själv är mamma idag, jag är mamma till mindre barn, större barn har jag inte mamma-erfarenhet av. Din sambo fick också stora skor att växa in i, att först när dottern är i skolåldern få bli pappa på riktigt.

Anonym (anne)

Äldre 22 Jun 12:37

#76

Anonym (iopå) skrev 2018-06-22 11:56:06 följande:

Eftersom att hon vuxit upp med sin mamma så är det henne hon ser som sin familj. Att hon bott hos oss på heltid sen högstadiet spelar ingen roll, vi är uppenbarligen inte hennes familj. Inte hennes småsyskon heller. Hon har behovet av att lära sig hur en normal familj fungerar, men det vill sig inte, hon släpper allt för sin mamma och skiter fullständigt i oss. Vi känner oss grymt misslyckade... Men så länge hon vet att vi älskar henne och vill henne väl så får vi hoppas på att hon tillslut blir en stark vuxen iaf!

Du tycker att hon har det behovet. Så kan det kanske vara också men nu blir det nåt påtvingat. Hon har ju sin speciella historia hon också som hon förhåller sig till. Hon kan ändå ha goda förutsättningar att bli en självgående vuxen till slut.

Anonym (anne)

Äldre 22 Jun 23:48

#81

Anonym (iopå) skrev 2018-06-22 12:51:09 följande:

Vi har backat och gett henne sitt space i några år nu. Samtidigt som vi i vardagen pratat mycket och eget ansvar, ekonomi, vikten av studier/jobb. Jag är stolt över att hon kommit så långt i utvecklingen som hon har, att hon tex har jobb. Nu är nästa steg för henne att stå på egna ben, hoppas det blir snart för allas skull.

Du är nog som vilken tonårsförälder som helst, bara det att du inte har den där självklara kärleken er emellan. Hade hon varit ditt barn så hade ni bara haft varandra, eller hur man nu ska uttrycka det, nu är hon inte din och ni skulle i princip kunna byta ut varandra från en dag till en annan. I princip, men i praktiken gör man nog inte det ändå efter så lång tid med varandra, men skulle du vilja så skulle du kunna välja att aldrig mer se henne, på ett helt annat sätt än du kan, eller gör med ditt egna barn. Nu har du barn med hennes pappa och då finns där en annan anledning till att du inte kommer att försvinna. Inte för att du är förälder men för att du har barn med hennes pappa.
Du är trött på henne som vilken tonårsförälder som helst. Du väljer dina strider, som vilken tonårsförälder som helst, fast förmodligen väljer du bort ännu mer strider eftersom hon kan avfärda dig hur lätt som helst med att du inte är hennes mamma, och det behöver hon inte ens säga, för det vet du redan. Det gör dig ännu tröttare, att inte kunna ta alla strider som du skulle ha gjort om du var hennes mamma. Men du känner stolthet. Jag tror att du har kämpat mycket för henne genom åren. Jag tror att vilken tonårsförälder som helst kan önska att deras barn ska flytta snart, för allas skull.

Anonym (anne)

Äldre 23 Jun 12:55

#84

Anonym (iopå) skrev 2018-06-23 12:04:41 följande:

All tid och energi jag lagt på henne genom åren... Men nu ger jag upp. Hon ser oss inte som en familj och inget vi säger eller gör verkar kunna få henne att ändra åsikt. Hon kan inte ens sträcka sig så långt som att äta middag med oss. Nej, ursäkter om att kanske det ska umgås med kompisar, sen kryper hon ner i källaren och stannar där tills vi lagt oss, 10 minuter senare så kommer hon upp och lagar mat... Vi duger till gratis tak över huvudet och när hon blir bjuden på saker, men i övrigt är vi inte vatten värda i hennes ögon. Här hon inte flyttar innan sommaren är över så slänger jag ut henne.

Bor hon hos mamman också? Hur gammal är hon? Ja, gratis är alltid gott.

Anonym (anne)

Äldre 23 Jun 13:42

#87

Anonym (iopå) skrev 2018-06-23 13:20:36 följande:

Den ack så älskvärda mamman (som bonus gör allt för) slängde ut henne första gången när hon var 13-14 år, efter det här hon bott majoriteten av tiden hos oss. Sen hon blev 17 så har hon sovit typ två nätter hos mamman. Bonus är 20 år.

Usch, sorgligt. Ja, ställa ultimatum är inte fel. Har hon jobb är det dags att inte gratisbo. Pappan gör henne en björntjänst som inte ställer krav som på en vanlig familjemedlem.

Anonym (anne)

Äldre 23 Jun 14:22

#88

Anonym (g) skrev 2018-06-23 13:32:32 följande:

Detta är rent av patetiskt av dig som är en vuxen människa!

Vad är patetiskt?

Anonym (anne)

Äldre 2 Jul 17:13

#118

Anonym (Bbb) skrev 2018-07-02 00:11:57 följande:

Eller så är det ett svepskäl för att jag är förbannat tröttpå vårt liv!?

Han åkte upp köpte nya läsk idag, sambon alltså.

Hans barn klarade sig igen

Låt det vara mellan dom. Huvudsaken att du inte går back på dom. Men kan han baka biskvier?

Tröga vuxna styvbarn

INNEHÅLL