Jag tycker faktiskt att det beror på mamman! Är det okej med henne så är det okej. Vill hon inte det så tycker jag att man respekterar det, oavsett anledning. Man behöver inte vara en osäker mamma utan bara inte vilja det.
Jag är mamma och "bonusmamma" . Mina bonusar har sagt mitt namn. Hade även velat att mina barn inte kallade någon annan kvinna mamma (om jag och min man gick isär..)
Vad hände med den elaka styvmodern?
Eller bonusmamma.Känns det rätt för henne att barnet kallar henne för mamma?Om inte,då måste barnen respektera detta.Jag hade inte accepterad detta hur mycket vi än älskade varandra.
Menar att som styvmamma ska man kunna säga ifrån om någon kallar en för mamma och det känns inte rätt!
Självklart beror det på barnet! Något annat vore riktigt korkat att kläcka ur sig ! Kvinnan är vuxen, medans barn är ett barn. Kan inte kvinnan ta rollen som mamma så kanske hon heller inte skulle vara där som en mamma i första hand !
Sen finns de dom som kräver att bli kallad för mamma fast barnet inte vill, ska då barnet bli tvingad till att kalla den vuxna för sin mamma då? Då du säger att det "beror på mamman" !?
Nej du, det där får du allt tänka en gång till på !
Självklart ser man ALLTID till BARNETS BÄSTA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Mina barn, framförallt min yngsta säger pappa till min man. Han har funnits i pojkens liv sen han var 9 månader (blir 2 år om ett par veckor). Han är dock medveten om vem biologiska pappan är och träffar honom varannan helg. Min äldsta har sagt att han vill kalla min man för pappa ibland. Han är 5 år nu. Jag kommer aldrig neka mina barn att kalla min man för pappa även om han är bonuspappa. Däremot använder jag alltid min mans namn när jag pratar med mina barn.
Min mans barn säger mitt namn. Dom har varannan vecka. Däremot har bonusdottern börjat säga "älskar dig" till mig på kvällarna vilket inte hänt tidigare. Skulle dom vilja säga mamma till mig får dom men vill dom hålla vid mitt namn är det MINST lika okej. Så länge barnen mår bra så är de det viktigaste.
Aha du menade så! Då missförstod jag.
Blev själv tagen till andra "föräldrar" vid 4 års åldern där "mamman" krävde att bli kallad för mamma sen dag 1.När jag fyllde 5 började den dagliga misshandeln.
Därför som jag reagerade så starkt!
Men OM det nu är så att barnet redan har sin riktiga mamma med i bilden så kan jag inte förstå riktigt... hur man frivilligt kan skaffa barn för att sen inte låta dom växa upp i sin kärnfamilj som det borde vara.
Personligen kan jag inte förstå hur man har tappat respekten till både djur och barnen och till sitt barns mamma eller pappa i dagens samhälle.
Det avlivas, det skiljs det sviks, allt för att den vuxna ska få göra som dom känner för. Vuxna gör som dom vill. det är helt okej att gå efter vad man tycker är roligast eller efter vad man anser räcker till i sin plånbok eller splittra upp sina familjer för sitt egna begär!
Iallafall min uppväxt var som att bli inkastad i torktumlaren, allt efter de vuxnas känslor och beteenden.
Det man kanske kan tänka på iallafall är att om barnet prompt insisterar på att kalla någon annan för mamma så kanske barnet trots allt inte har det så bra med sin "vanliga" mamma. Det kan ju vara ett varningstecken. Minns hur jag sa till en annan mamma att jag önskade att hon var min mamma då min "mamma" lika gärna kunde ha varit eller blivit hon. Och vilken utskällning jag fick! Idag hatar jag alla vuxna människor ! De bara sviker. Litar inte på någon och allt detta för Allt detta för eran egna egoism!
Börja tänka på barnen! Sen kommer det dom som säger att dom har haft en perfekt uppväxt med en låtsas/styv förälder.. Förstår ni inte att ni bara förstör för de barn som faktiskt inte mår bra utav det hela?
Det sitter barn just nu och undrar varför deras förälder inte ville vara en familj som det ska vara. Barn skuldbelägger också väldigt ofta sig själva och de mår dåligt. Även om de vuxna anser att "tiden läker alla sår". Nej vi ser allt mer diagnoser idag, så som add / adhd som egentligen bara är ett upp hakat "läge" i det känslomässiga hjulet som påvisar ifall barnet har gått på högvarv eller gått sönder när familjen splittrats upp! Istället ska man ge dom mediciner fast de inte alls hade behövt hamna där om de hade fått växa upp i sin kärnfamilj eller inte ha behövt utsättas för den andras förälderns sorg.
Självklart kan det även utlösas p ga vissa händelser som ger kraftiga intryck hos barnet. Men då ingen vuxen vill ta sitt ansvar idag så skulle man på genetiskt arv och liknande!
Allt har bara blivit en bluff idag, familj, kärleken, vård, skola, politik, media.
Det viktiga är ju att ha pengar och ha så kul som möjligt. Ingen vuxen ska behöva ha en djupare förståelse eller insikt.
Någonstans under tiden som jag skev min denna text så finner jag det inom bords igen. Det är upp till barnet. Vad skadar det dig om vuxen att bli kallad för en "mamma" när det meta är en bluff ändå. Så länge det inte går ut över den riktiga mamman så kanske barnet har ett behov eller känner sig lite extra glad för att ha 2 mammor. För det är ju tillåtet idag att ha, 2 mammor och 2 pappor i de vuxnas värld, varför kan då inte barnet ha 2 mammor och en pappa eller 2 pappor och 2 mammor eller tvärtom?
Jag menar, respekten för kärnfamilj finns knappt inte längre idag, som det gjorde förr, du vet då när den andra " mamman" sa Nej du får kalla mig för kompis.
Ska man ge sig in i leken får man väl leken tåla som vuxen ??? Tills man en dag förstår värdet och behovet utav att vara en kärnfamilj. Svensken har allt ändå ska man man splittras frivilligt medans människor i andra delar utav världen inte har allt och måste splittras för att överleva.
Nej det här landet håller på att gå käpp rätt ner åt H***** känslomässigt och psykiskt!