Varför vill så många vara i en relation?

Jag har märkt det här "fenomenet" hos båda könen. Jag vet inte om det ena är mer än det andra, men det är väl möjligt att det är lite mer utbrett hos tjejer, fast det är inget jag kan säga något om.
Det finns ju massvis med trådar på det här forumet, från både killar och tjejer, som plågas av detta, men om jag ska dra exempel från min egen umgängeskrets:

Jag har en styvsyster som har haft över 10 relationer de senaste 10 åren, direkt när det tog slut med ena hittade hon en annan.
Jag har en gammal killkompis som mår dåligt över att han inte har hittat någon tjej och har blivit så pass deppig att han nu tror att det aldrig kommer hända.
Jag hade en tjejkompis förr som försökte para ihop mig med en av hennes kompisar, tack och lov frågade hon mig innan så en sådan situation undvek jag.
Jag har en amerikansk vän som var så pass stressad över att vara singel att han gick tillbaka till sitt ex trots att han inte var kär i henne och trots att hon var väldigt likgiltig mot honom.
Min kusin verkar bli ihop med precis vem som helst som vill ha henne, var enda en av dom har varit rövhål, och hon har låtsas som ingenting.
Min pappa sökte aktivt efter en ny tjej efter att han och min mamma separerade, minns att det var flera olika här innan han träffade sin nuvarande (gillar henne mycket).

Ja, jag har märkt att det verkar vara ett mål i mångas liv, utan någon egentlig anledning, det är bara "hur det alltid har varit" typ.

Jag förstår vad du säger om vänner, det är många som inte bryr sig speciellt mycket om livet utanför jobbet och familjen. Det är möjligt att ha nära vänner trots att de är i relationer och har barn osv, men då måste de nästan vara lagda åt det hållet att de värnar om sina vänner mer än bara ett sms en gång i halvåret eller ett hej när man ser varandra i mataffären.
Jag tycker det är lite sorgligt att samhället är såhär.

Lätt för dig att säga. Jag får knappt något av detta av kompisar.

För min del handlar det om att jag vill ha någon att dela livet med. Snacka med på kvällarna, krama godmorgon, mysa med framför filmer och serier, hitta på roliga saker med, prata med när något känns jobbigt, sakna, ge min kärlek till och få kärlek från, bli älskad och älskas, bilda familj. De flesta saker går att göra med vänner eller familjemedlemmar men det blir på ett annat sätt. Det äe olika typer av relationer med olika typer av känslor inblandade. En annan sorts intimitet och närhet både fysiskt och mentalt.

Varför hatar du att vara singel?

Man kan ju knappast må speciellt bra om man inte klarar av att vara singel iaf ett tag efter man har separerat. Att ta första bästa som vill ha en, gå tillbaka till ex mm.

Tycker inte själv att det är då värst attraktivt att träffa någon som inte kan ta hand om sig själv, som till varje pris måste ha någon och då också kanske måste bli sambo direkt.

Det är väl inte det lättaste att hitta bra vänner, men det borde inte vara svårare än att hitta en partner (om man nu inte nöjer sig med vem som helst som partner, som min kusin).Jag hade en bästa vän när jag gick på mellan- och högstadiet, jag tror aldrig att jag har varit närmare en person än jag var henne, vi gjorde allt tillsammans. Jag har haft parrelationer, men de har inte ens varit i närheten av det jag och min vän hade, trots att de relationerna hade t.ex. kyssar och kramar inkluderat. Hon och jag skildes åt efter en incident i slutet av högstadiet och träffades först igen för något år sedan, det var som om ingenting hade hänt, vi var vänner, vi kunde snacka. Ganska fascinerande egentligen.

Det kanske bara är jag, eller nja, jag är väl knappast ensam, men jag tror inte på det där med att en partner ger en mer än vad en vän ger, om man nu inte har ett väldigt stort behov av sex och smek och tycker att man ska få allt från en och samma person.

Nej, det känns inte riktigt hälsosamt. 

Jag tror att många vill höra ihop med en annan människa, känna att man delar livet med någon. Det är en trygghet i det, att känna att man har någon i sitt liv som man kan lita på och som delar ansvar, glädje och sorg med en. Absolut skulle man kunna få det med en vän i teorin men i praktiken är det svårare.

Jag är själv ensamstående förälder och jag tycker min lilla familj är lika bra som någon annan familj. Men det jag kan sakna är just det där att det inte finns någon att på allvar dela glädje, sorg och ansvar kring barnet med. Visst kan man dela med sig ,ed en vän eller en släkting men det är inte samma sak som om man båda har samma koppling till barnet.

Så jag kan absolut förstå strävan efter tvåsamhet. Samtidigt förstpr jag också dina tankar. Jag lever själv inte i en relation och upplever att samhället många gånger är för styrt kring tvåaamheten och skulle gärna se en breddning där.

Det handlar om rädsla. Folk som inte pallar vara singel alls utan kastar sig in i nåt nytt direkt är rädda för ensamheten och sig själva. I stället för att bearbeta sig själv och den tidigare relationen dövar de allt genom att fokusera på nån ny.

Visst att man längtar efter närhet osv, vi är ju skapta för att leva nära andra människor, men för att det ska vara möjligt att ha en bra relation med nån annan så måste man först vara trygg med dig själv.

Själv vill jag ha båda delar. Längtar jättemycket efter någon på samma gång som jag blivit lite bekväm med att vara singel. Det är så skönt att kunna göra vad man vill och tänker att om jag träffar nån nu vill jag ju såklart att det ska hålla, helst hela livet.. vilket innebär att jag aldrig mer kommer kunna vara "fri" igen...