Barnet applåderar åt sig själv...

Jag skulle se det som enbart positivt att barnet själv kan glädjas över sina framsteg. Då behöver det inte alltid ha en refererande förälder som inte vågar säga något positivt. Jag tror helt enkelt att barnet behöver olika sorters beröm. Grunden är en intresserad betraktare/medlekare hos väldigt små barn. Ibland behöver barnet berömmas för det höga tornet för att våga utmana sig själv att bygga ett ännu högre eller stabilare beroende av ålder. Jag kan berömma detaljerna i en teckning då jag ser att barnet ändrat sitt sätt att rita munnar/detaljer runt ögonen o s v. Jag kan även fråga vem/hur hon lärt sig det.

Min äldsta dotter har haft en period då hon kört på säkerhet i skolan. Hon gjorde hellre om saker än att utmana sig att göra något lite svårare som hon kanske skulle misslyckas med eller behöva hjälp med, så det gäller ju för barnet att lyckas skapa en inre tilltro till sig själv och att ha tålamod att försöka igen och igen. Så jag tror inte att ni behöver oroa er för att barnet som femåring fortfarande sitter och applåderar sig själv. Däremot hoppas jag att det kan se sina egna framgångar och inte är helt beroende av att andra ser allt det gör och kommenterar. Ser jag återigen till min dotter håller hon på och hjular för jämnan, antagligen för att det är kul, men även för att hon vill bli bättre. Likaså har hon i säkert ett år gått armgång på skolan och berättar när hon lärt sig ta genvägar med färre tag typ. Så i vissa saker behöver hon berömmas för att våga fortsätta utvecklas och i vissa saker räcker det med det egna berömmet.