Barnet applåderar åt sig själv...

Jag brukar uppmärksamma mina barn vid olika tillfällen, inte bara när de gjort något. Så har jag tolkat kravlös kärlek. Tex: vad glad jag är att se dig/ åh vad jag har längtat efter dig idag, när jag hämtar på dagis. Eller, vad roligt vi hade i lekparken idag, och prata om vad vi gjort, när vi går hem från lekparken. Vid middagsbordet och läggdags pratar vi om vad som har hänt under dagen och vad som var det bästa med dagen, vad de vill göra imorgon/i helgen etc. Om de varit duktiga på något så säger vi det och applåderar när det händer, och repeterar gärna detta senare under dagen igen. Min yngsta pott-tränar just nu, det blir bravo och applåder varje gång hon går på pottan. Det skulle kännas konstigt att säga: vad koncentrerad/länge du var på pottan... Min äldsta vill väldigt gärna höra att alla hennes teckningar är jättefina, så hon får höra det. Men som sagt, vi försöker också uppmärksamma barnen utanför prestationerna genom att prata prata prata om saker vi upplevt och uttrycka känslor, tex genom att säga: jag älskar dig, sov gott, vi ses imorgon, vid nattning. Allt handlar nog inte om och hur prestationerna bedöms. Jag tror det runt omkring prestationerna spelar större roll. Tiden får utvisa hur våra barn blir, mardrömmen skulle vara otacksamma och oempatiska brats.