Hur stänger man av bebisönskan?

I bland är ett rationellt beslut inte det rätta beslutet. Du måste känna efter djupt inom dig. Gör inte en abort för att det är rationellt eller för att någon säger att det är bäst för alla. Kommer du att ångra dig? Eller känns det helt rätt för dig? Vad är worst-case-scenario?

*Du gör inte abort. Mår dåligt under graviditeten. Din man blir less, skaffar sig en ung älskarinna och lämnar dig. Kvar står du med 3 större barn och en baby. Kommer du att ångra din baby då?

*Du gör abort. Bråken mellan er kommer tillbaka, eftersom det faktiskt inte var barnen som orsakade bråken. Det var ni själva. Bråken leder till skilsmässa och du inser att aborten inte räddade ert äktenskap. Ångrar du aborten då?

@Lövet2 det är jättesvårt. Ung älskarinna kommer nog inte hända, sambon är inte den typen. Det är självklart inte barnen som orsakar bråken, men däremot allt som följer med att ha barn. Städa, plocka, diska, tjata barn i säng, komma ihåg läxor, matsäckar, utvecklingssamtal, dansträning, fiollektioner.

Plus att något barn alltid är surt eller trött och att det är ett helt projekt att bara få hela familjen utanför dörren.

Vi försöker vara bra föräldrar men arbete från 06-23 varje dag tar knäcken på nästan vem som helst. Dvs upp kl.6, barn till förskola före jobbet, jobba deltid men ändå stressa för att arbetsuppgifterna är för många. Hem, hämta barn, laga mat, avstyra bråk, tjata om läxor, tjata i säng.

Inget onormalt familjeliv, så har alla det nästan, men vår energi är verkligen SLUT så minsta lilla störning som när bilen går sönder och behöver lagas känns fruktansvärt jobbigt.

Värsta scenariot: Jag mår lika fysiskt och psykiskt dåligt som under förra graviditeten och överlever bokstavligt talat knappt.

Näst värsta: Jag blir ?sjuk? i form av kräkningar till vecka 20, foglossning som nästan kräver rullstol. Sambon får ta alla tre barnen och jag orkar inte vara med familjen. Kejsarsnittet går fel (igen) så att det kräver vårdkontakt i ett år som förra gången.

Under tiden sitter tre försummade jättefina barn och lyssnar på när föräldrar förstörda av sömnbrist skriker åt varandra medan toaletten som behöver fixas släpper ut vatten i lägenheten.

Nej, det är verkligen inte lätt! Jag valde ett tredje alternativ när jag blev gravid med 3:e barnet och kände att jag bara inte orkade med stressen och sömnbristen - och en man som tyckte att hans jobb var viktigare och att jag skulle ta allting hemma.
Jag bestämde mig för att vara hemma ett par år extra. Nu hade jag förstås inte ett fast jobb utan bara ett vikariat, så det var inte särskilt svårt att lämna jobbet. Inget dagis för syskonen, inga tider att passa, jag kunde vila under dagen (inte sova förstås, men vila) om jag behövde det. Vi sparade in på allt onödigt och levde på en lön och en föräldrapenning som räckte länge, eftersom jag tog ut bara 3 dagar i veckan.

För mig var abort omöjligt. Jag klarade bara inte av det. Men heltid och 3 barn var också omöjligt. Därför gjorde jag den här kompromissen; för att inte gå sönder själv. Hade jag fortsatt att jobba heltid, så hade det inte blivit några fler barn ...

Bra lösning @Lövet2. Vi jobbar redan deltid men har relativt bra ekonomi ändå. Jag tycker att helger och ledigheter är lika jobbiga nästan. På jobbet har man ändå bara sig själv att tänka på.

Man behöver inte laga mat till alla arbetskamrater, torka dem på toa, reda ut deras bråk och säga att de inte ska slå varandra. Någon annan har städning som arbetsuppgift. Även om man jobbar med att städa kan man göra det relativt ostört jämfört med hemma. Ingen som avbryter med att spilla/skrika/bråka/sitta på toa/kräkas/ letar efter någon sak man måste hitta precis NU.

Nu låter det som om jag inte gillar barn men det gör jag. Jag älskar att läsa, pyssla, leka kurragömma, kramas, lyssna på kluriga samtal och klingande mjölktandsskratt och framför allt kunna se glädjen genom barnens ögon över en myra, en sten, regn, lastbilar, snäckor och annat.

Markservicen är det svåraste med allt städ och plock och tvätt och matlagande. Och räkningar och viktiga papper och bil och bostad.

Jag vet inte om icke-jobb skulle lösa det för oss men det är en idé att tänka på. Tror dock jag skulle bli tokig av att vada omkring ensam i tvättbergen i flera år.

Sen är det sömnbrist och smärta och risk för invaliditet både för mig och barnet pga tidigare medicinska händelser.

Mot allt det negativa står just möjligheten till underbara tandlösa babyleenden, lära sig gå, snorblöta förskolepussar och mysiga nattningar.

Det är så svårt. Har aldrig gjort abort och jag har alltid tyckt att det är helt fel för mig men just nu känns det som om jag väger min egoistiska barnlängtan mot resten av familjens välmående plus min egen hälsa.

Hur är det nu för er Lövet2? Trivdes du med att gå hemma? Är lyckan över ett fjärde barn värd era uppoffringar? Vad tycker pappan och syskonen?

För mig var det helt rätt. Jag levde upp som aldrig förr. Orkade engagera mig i olika saker och såg till att aldrig bara "gå hemma". Det här var ju när jag väntade 3:e barnet, och de där två extra åren hemma blev fler, eftersom jag blev gravid också med ett 4:e barn. Av olika anledningar så bestämde vi att jag skulle vara hemmamamma på obestämd tid, och vi skaffade fler barn. Det blev 7 st allt som allt. Ingen av dem har gått på dagis, utan de har börjat direkt i förskoleklass. När den yngsta började där, så började jag jobba deltid.

Pappan tyckte det var lite jobbigt att alltid leva enkelt och billigt, men han uppskattade att vi aldrig behövde stressa. Barnen har aldrig saknat dagis, säger de. De har fått vara med mig överallt i stället för att leva instängda i en dagisbyggnad, och de hade inte velat ha det annorlunda.