Anonym (Rebecca) skrev 2018-07-02 18:12:45 följande:
Hej!
Vad jobbigt det låter. Jag själv har haft problem med anorexi, och nu har jag ingen särskild diagnos, men jag har väl kvar ett antal beteenden. Har själv inte haft precis samma problematik med överätning/hetsätning som nu, men jag kommer in i perioder då jag "sparar" kalorier under dagen för att sedan kunna äta mer. Så det är väl kanske en slags överätning?
Det viktigaste jag vill påpeka, som du troligtvis redan vet, är att alla ätstörningar ska tas på allvar. Vikten har inte alltid med ens problematik att göra varje gång. En annan viktig sak du nämnde var att du vet hur du ska kunna gå ner igen, misstänker att du tänker i det restriktiva tänkandet just där, och det blir ju tyvärr inte heller bra. Det drar bara igång allt igen.
När jag har haft problem som återkommit har jag satt mig själv på matschema igen, det är jobbigt, men det har ibland varit det som behövs för att jag ska komma på banan igen. Att äta mellanmål brukar ju också minska risken för hetsätningar osv, så regelbundet ätande kanske fungerar för dig? Och samtidigt förklara för sig själv att man då måste äta fast man inte är hungrig, för att inte hamna i extrem hunger senare och börja hetsäta.
En annan extremt viktig sak är att söka vård, och det kanske du behöver? Du verkar ju ha haft problemet väldigt länge, något du kan tänka dig att göra?
Hoppas det blir bättre, och någon fin själ kommer med lite fler tips än jag, ta hand om dig!
Kram
Ja, lite så har jag också hållt på - i bättre perioder. Annars har det mer vart att målet var att svälta mig som från början de första åren, men slutade med hetsätning och därefter behövde jag svälta mig igen för att jämna ut det enorma kaloriöverskottet och så blev det en ond cirkel. Men de senaste åren har jag istället ägnat mig åt mer hetsätning (eller överätning, inte alltid hetsande ätning), men mycket mindre restriktivt ätande emellanåt - så jag gått upp massor i vikt.
Nej, precis. Vikten blir ju bara en direkt konsekvens av beteendet, men normalvikt är ju inte lika med ett normalt ätande (var normalviktig från drygt 17-22 år, men fortfarande ätstörd). Visserligen mår jag inte bra i vikten jag har nu, men även om jag går ner i vikt så kommer ju mina ätstörda vanor fortsätta om jag inte tar tag i det.
Tänkte mer att jag vet ju hur jag behöver göra för att gå ner i vikt, göra av med mer kalorier än jag får i mig - att det är inte viktnedgången i sig som är ett problem, men jag vill inte bli normalviktig och fortsätta med samma beteenden där jag kan hålla vikten men lever ätstört. Men det är också en viktig poäng du gör, för det tänker jag också en hel del på, måste vara väldigt försiktig när jag går ner i vikt för att inte trilla ner i anorexi-träsket igen, har haft återfall tidigare och vill ju ännu mindre dit.
Ja, kanske jag behöver göra det. För precis som du säger får jag inga hungerkänslor oftast, eller ignorerar dem för att det ger mig en kick, sen slår sug/hunger till eller övergår i akut illamående och jag vill äta allt jag ser i princip. Matschema skulle nog kanske kunna motverka det beteendet lite. Behöver komma in i att få en normal rytm i min kropp igen. Planera ett matschema varje vecka med ett litet kaloriunderskott så jag går ner i vikt, men inte så mycket att vikten att rasar och jag får en kick av det. Ska sätta mig ner ikväll och försöka planera ut det tror jag. Behöver bara också komma på strategier att hantera känslor i stunden, för just nu går det ju bra att tänka att jag ska göra det här. Men jag vet ju att det inte är lika lätt när hungernkänslor smyger sig på och jag blir triggad och får en kick av det eller när suget efter att äta allt (och framförallt tomma kalorier) slår till. Är ju där jag fortsätter falla.
Ja, har haft kontakt med vården förut. Mest när jag var yngre genom BUP och en kort tid en ätstörningsenhet med inläggning när jag var farligt underviktig ett tag. Men slutade gå (vägrade) omkring 16/17 års ålder då jag kände att det snarare gjorde saker värre än bättre (såhär i efterhand kan jag se att jag tyvärr hade ett vårdteam som jag verkligen inte var kompatibel med, hade kanske fungerat bättre med andra personer eller på en annan mottagning). Sen när jag lyckades bli normalviktig (men fortfarande ätstörd) så kändes det som att jag inte behövde hjälp och ingen som direkt trodde jag behövde hjälp eftersom jag faktiskt var normalviktig. Och sedan jag började gå upp i vikt för några år sedan har jag nog snarare skämts, känner mig misslyckad liksom. Även om tiden med anorexi/UNS åt anorexi-hållet var jobbigare på många sätt (mycket sjukare på alla sätt och vis) så är det nästan svårare att söka hjälp nu - när jag blivit överviktig till följd av mina ätstörningar. Som underviktig kände jag mig ju på något sjukt sätt ändå som att jag klarade av något, nu känmer jag mig bara lat och misslyckad. Men har funderat på att prova kanske t.ex. KBT inriktad på ätstörningsproblematik som man gör online. Alltså man följer ett program och har kontakt med en psykolog via distans. Dels för att det känns lättare för mig att våga göra när jag skäms för mina problem såhär, om ett första steg iallafall.
Tack så mycket för ditt svar, dina tankar och tips!
