"Barnfri" varannan vecka

Hamnade i diskussion med en vän igår, där jag tog väldigt illa vid mig.
Jag är en varannan-vecka- förälder. En förälder som på ett sätt känner sig misslyckad som inte kunde ge barnen en "standard familj", att få växa upp med sin mamma och pappa. Vi separerade då barnen var 4 och 6 år gamla och är fortfarande vänner, vi vill göra det så bra som möjligt för barnen trots att det blev som det blev. Vi kan umgås och är flexibla, hjälps åt om saker o ting krockar de veckor vi har barnen.

Det jag och min vän diskuterade igår var, att om man säger sig vara "barnfri och vill passa på att göra saker man kanske inte hinner/kan göra annars" - är det likställt med att "man skaffar inte barn för att vilja slippa dom" i denne persons värld.

Kunde jag välja, skulle jag alltid vilja ha barnen boende hos mig istället för varannan vecka. Trots att det är tufft att rodda ett hem ensam med allt vad det innebär med att få det att gå ihop. Nu kan jag inte det, för barnen har rätt till sin pappa med och det skulle jag inte ta ifrån dom.

Är det fel att säga att jag är "barnfri" då jag är det, att uttrycka att man "får andas", eller passar på att göra sådant jag kanske inte tar mig möjligheten till att göra då jag har barnen hemma - då jag hellre vill vara med dom än ser till mina egna intressen som t.ex träning? Att jag tar hand om mig själv lite, gör saker för min skull = fel ?

Jag vill ALDRIG slippa mina barn, men är det så folk ser på det, när man säger att man är "barnfri" ?