Livet står still

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och hur jag ska tänka.

Jag är snart 30år, singel och inga barn. De flesta av mina vänner har partner, barn på g, gifter sig, blir sambos. För mig känns der som att livet står still. Som att alla andra hoppat på tåget men jag står och väntar på perrongen.

Det har liksom inte flytit på för mig när det kommer till relationer. Mitt längsta tog slut för två år sedan varade i ca ett år och där var det jag som gjorde slut eftersom vi var för olika och hade olika mål. Jag har dejtat en hel del, haft killar som varit kära i mig, jag har varit olyckligt kär osv men jag lyckas aldrig träffa någon att bygga någonting med. När jag var yngre så berodde det nog på att jag var rädd. Rädd för att den andra ska definiera mig, rädd för att ?ska jag va med den här hela livet?. Detta har gjort att jag sökt mig till det svåra/ ouppnåeliga. Nu känns det mest svårt att träffa någon som vill ha något långsiktigt eller som som kommit över sitt ex och är redo för något nytt.

Hur ska man tänka? Vad ska man göra för att inte bli bitter/ tappa hoppet? Finns det någon som känner likadant hur hanterar ni känslan och rädslan för att inte träffa någon?