Varför är svenska barn så osociala?

Ja det är ju en kulturell grej helt enkelt. Förstår att det är extra jobbigt med kulturkrockar för barn. Du får förklara att de är blyga, och att det är därför. Inte att det är något fel på honom.

Är svensk och håller med dig fullt ut om hur det ser ut på lekplatserna idag. Det var inte så förr, på 80-talet när jag växte upp, utan då lekte barn med varandra huller om buller och hade hur kul som helst, men idag agerar de flesta svenska föräldrar som lekkamrater till sina egna barn och dessutom, varenda lek barn emellan ska planeras och styras upp av föräldrarna. Både jag och min man är så jävla trötta på det här. Vi har en femårig social kille, som inte vill annat än att leka med andra barn och barnen i vår närhet vill leka med honom, men föräldrarna sätter stopp för att de ser barnens lekande som ett jobbigt projekt.

?Nä vi ska åka och handla om några timmar så det går inte. De kanske kan leka nästnästa tisdag mellan kl 17.00-17.15.? Typ så kan det låta (något överdrivet). Det är helt sjukt och sorgligt hur det har blivit. Enklare var det när man bara kunde springa över till varandra och leka någon timme då fort det det gick.

Jag tror det där är ännu vanligare i Finland där jag bor. Våra barn är också kontaktsökande och intresserade av soicalt samspel med okända barn. På lekplatser här är det vanligt att höra saker i stil med "gå inte och stör dem" om något barn mot förmodan skulle närma sig våra barn. Oftast är det dock våra barn som söker kontakten men lika förvånade och osäkra blir de varje gång de andra barnen nästan demonstrativt ignorerar dem.

Min son är strax under 3 år och söker gärna kontakt med andra barn. På vår gård är många barn ute själva (något äldre än honom då) och när han hittar någon att leka med håller jag mig i bakgrunden för att bara ha koll på honom. Detta händer också på andra lekplatser men inte lika mycket. Han tar kontakt när andra föräldrar är med men inte i samma skala och det är nog lite svårare helt enkelt att locka barnet då för honom. Men jag upplever inte andra barn som osociala.

Men det tråkigaste är kanske ändå att det är sällsynt med föräldrar som leker med sina barn. De sitter i stället med näsorn tryckta i sina telefoner, tittar bara nu och då upp och gnäller på barnen om de gör något som föräldrarna inte vill (t.ex. söker kontakt med andra barn), utan att själva egentligen vara involverade i barnens "här och nu".

Vad skönt att läsa detta. Började tro att det är jag som är knäpp. Det kanske stämmer, som du säger, att det är något med tiden vi lever i. Det har bara inte hunnit gå så långt i min hemkultur. Jag oroar mig ändå för hur våra barn ska samspela senare. På förskolan leker de ganska självständigt, tröstar jag mig med. Men jag minns hur kul det var när jag växte upp och tänker att han går miste om något. Det där spontana och att varje dag var ett äventyr. Det fanns en liten kille på min sons förskola som var jättesocial, hälsade alltid på oss och var superpratsam. Men sen hände något, han bara vände. Minns alltid att hans föräldrar ursäktade sig för att han störde. Framför honom. Han störde inte alls. Han var jätterolig.

Tycker att föräldrarna ska sluta stå i vägen och ge barnen lite utrymme på lekplatserna. Vad är det värsta som kan hända?

Och innan dess så var det veckotidningen, stickningen eller väninnan.

Barn har i alla tider och i alla kulturer lekt själva, detta att man ska ständigt leka med barnen är något nytt. Att det sedan funnits vuxna som gillar att leka är inget nytt eller konstigt, men det är dagens föräldrageneration som inbillar sig att föräldrarna satt i sandlådan och lekte, speciellt med barn som passerat de tidigaste småbarnsåren. Det gjorde de inte.

Mm, men föräldrar blir surare överlag att bli avbrutna från sitt mobilgloende än när de läser, diskuterar med en vän är min starka uppfattning.

Barnen viftas bort på ett annat vis när mobilen är framme. Man ser det jämt på caféer, promenader i affärer. Barn som försöker påkalla uppmärksamhet och vill visa ngt el vad som helst, förälder bara -jaja, glor vidare på mobil.

Så fort man kommer mer söderut i Europa finns mer spontan normal socialt interagerande.

Jag håller med dig om att barn säkert lekt mer själva förr utan föräldrars inblandning.

Om inte för varandra okända föräldrar vågar prata sinsemellan på en lekplats hur ska då barn lära sig hur man tar kontakt. Många föräldrar ser ju bara sura ut om man försöker sig på något så enkelt och självklart som ett - Hej.

Jag har tre barn och känner verkligen inte igen ditt påstående, TS.

Snarare tvärtom, att det är utländska barn (och föräldrar) som håller sig för sig själva.

Men det skulle aldrig falla mig in att gå runt och störa mig på det. De gör som de vill.

Nu bor jag i en extremt liten håla, kanske beror på det, men jag känner inte alls igen detta? Jag och tvååriga dottern går ner dagligen till lekplatsen och kommer det andra barn är de snabba på att involvera alla i leken. Märker jag att dottern hakar på (hon är riktigt social till skillnad från mig) så sätter jag mig på en bänk och låter dem förlora sig i leken i fred.

Ibland vill hon dock själv hålla sig i bakgrunden och bara betrakta de andra barnens lek så då stannar jag och leker med henne.