Hur lär man sig tycka om sitt liv i en bonusfamilj?

Var har du hittat statistik som visar att över 70 % separerar i bonusfamiljer? I Moa Herngrens bok om bonusfamiljen står att lite mer än hälften separerar, 60 %. Men det beror på hur man räknar, i Sverige säger man ju slentrianmässigt att 50 % av alla giftermål slutar i skilsmässa, men ser man enbart till dom som gifter sig när dom är runt 30 och är högskoleutbildade så håller mer än 85 % av äktenskapen i tjugo år eller mer :)

Till ts: jag är bonusmamma sedan ett par år tillbaka och har också haft en sorg över kärnfamiljen som aldrig blev. Sorgen har minskat ju djupare relationerna har blivit och den dyker numera upp som en påminnelse ibland på bytesdagarna (kommer aldrig vänja mig vid bytesdagar!). Mitt sätt att hantera familjelivet som faktiskt är ganska speciellt i en styvfamilj: Att jobba på min egen attityd mycket, dvs se det jag har, vara tacksam och uppskatta min fina (men lite speciella) familj. Att försöka knyta an till mitt bonusbarn och se honom som en gåva i mitt liv - allt blir så mycket lättare då. Samt att backa från allt trist ansvar för bonusbarnet och bara göra det roliga (= den enda bonus man har som bonusförälder). Plus ta hand om mitt egna liv och mina egna intressen, vara ego helt enkelt. Och sist men inte minst: prata prata prata med din partner, det krävs rak och ärlig kommunikation! Jag kan säga till min partner när känslorna av sorg kommer "nu känner jag en sorg över det här och det här". Så släpper det. Ingen skam. Känner jag mig svartsjuk så säger jag det - så skojar bi lite om det och ser till att boka in lite egentid för oss vuxna :)

Det är INTE dumma tankar och dumma känslor du har - det är helt normala känslor, i en styvfamilj. Lär dig acceptera dom och njut sen av det som är HÄRLIGT i er familj! Ta hand om dig!