Hur lär man sig tycka om sitt liv i en bonusfamilj?

Nej, en kärnfamilj har oftast inte minst lika mycket problem. Och i en kärnfamilj så är man en familj på riktigt.
Att leva i en "låtsasfamilj" är inget riktigt familjeliv.

Så är det, det är inget att snacka om.
Jag lärde mig aldrig att på riktigt tycka om hans barn, jag kände någon sorts acceptans men aldrig något mer.
När vi skildes tyckte jag rent illa om speciellt den äldsta.

Ta det lugnt. 
Dessa ungar var inga småungar, dessutom bodde de inte alls hos oss. Förutom den äldsta som ändå bara låg i diverse killars sängar för det mesta.

Min son blev väldigt glad också när han insåg att tio år med dem var till ända. Inte för att han direkt lidit men han gillade dem inte heller.

Den gemensamma sonen vi fick flyttade förresten med mig. Så du behöver inte oroa dig för pappans ev nya fjällor.Hans syskon på pappans sida har inte hört av sig en endaste gång på över 15 år som det är sedan detta hände.
De "barn" du vurmar så mycket över är alla i 30-årsåldern idag och bor inte med sin pappa. Vilket de för övrigt aldrig gjort.

Det var värst så du tog i förresten!

Eller hur, synd att "Julia" inte förstår bättre.
Hon känns som ett bortglömt barn som växt upp utan kärlek och nu försöker straffa andra för sina föräldrars tillkortakommanden.

Ska inte svara henne mer tror jag. Det är ingen idé att försöka med någon som är så ursinnig och hatisk mot en helt okänd person.