Hur lär man sig tycka om sitt liv i en bonusfamilj?

Jag har pratat med flera väninnor om nya förhållanden efter äktenskap, bonusfamilj osv osv. Vi är alla överens om att känslan man har i sin första familj som vuxen- kärnfamiljen- skiljer sig från alla andra senare förhållanden och familjer. Det går liksom inte att få till samma känsla. Istället får man investera en aning mindre av sig själv i den nya familjen och vara medveten om att det är här och nu som gäller. Acceptera att ens val i livet har lett fram till den situationen man är i som någon skrev längre upp. Lämna om det inte känns tillräckligt bra. Kämpa tills blodet rinner typ gör man bara för sin första familj.

Ingen av oss har flyttat ihop med nya partners efter våra skilsmässor, vi har valt att vara särbos och det känns som rätt val tycker vi allihopa förstås. Annars hade vi vslt att flytta ihop med någon ny man... Själv så hoppas jag på att flytta ihop med min särbo när våra barn flyttat ut så småningom, men inte innan dess. Han känner likadant. Det är så mycket enklare att barnen får vara kvar i sina rutiner, får viktig tid med sin förälder osv.

Personligen lever jag innerst inne med en sorg över att jag misslyckades med kärnfamiljen. Mitt ex känner detsamma och även min särbo. Kommer man nära inpå så verkar många leva med en liten men livslång sorg över det misslyckandet.

Jag tror på att vara ärlig och öppen med sin man om hur man känner, även känslor av saknad efter kärnfamiljen t ex.