Min mentalt frånvarande mamma under min uppväxt

Det finns mängder med konstiga föräldrar. En del faller inom normalskalan trots vissa fixa idéer och andra har en psykisk sjukdom i grunden eller bara en besvärlig diagnos.

Ofta försöker barn hitta en orsak i förälderns egen uppväxt, men jag kan ärligt säga att ibland finns inte det heller. Och när det inte finns någon ursäkt eller förklaring, inte drogbruk, inte att de själva haft störda föräldrar, då får man bara acceptera att tyvärr är det fel på den här personen men det är inget som jag kan göra något åt eller ska ta åt mig av. De begriper bara inte hur man är på något annat sätt.

Samtalsterapi kan hjälpa en del, men det som hjälper bäst är att lyckas göra något av sitt liv som man kan vara lite nöjd med, och de vänner man får på vägen. Och att bara jämföra med sig själv, att idag kan jag lite mer, mår lite bättre eller springer lite fortare än igår, kanske?

Vissa barn börjar livet med ett enormt osynligt hinder som tar upp nästan hela deras synfält, och bara du vet hur långt du har kommit. Vilken lycka det är att flytta hemifrån, att kunna lita på en annan människa, att kunna säga till sig själv att det är en massa dåliga saker och val som man inte har gjort trots att man mått jättedåligt.

Att skapa distans till det som skadar en är inte fel, man måste få begränsa människors möjligheter att skada en känslomässigt även om de inte gör det medvetet. Kanske räcker det så, som vuxen kan man ha en ytlig relation till några släktingar om man inte vill släppa in dem i sitt liv på riktigt (eftersom de plötsligt kan vända allt emot en).

Eller så kan man ta avstånd mer eller mindre permanent, om personens fortsatta agerande upptar för mycket av ens tankar och känslomässiga energi. Men det är rätt extremt när det gäller en förälder och beslutet ska inte tas lätt på.