Är jag för gammal för att skiljas?
Jag är 38 år och har två barn med diagnoser i förskoleålder.
Jag har varit gift länge och tsm med min man sen gymnasiet. Relationen har på vissa sätt varit bra. Vi har alltid kunnat prata bra om det mesta. Vi har haft gemensamma intressen. Han har aldrig sett åt någon annan tjej. Jag har alltid varit osäker och lite ångestfylld som person men varit bekväm i hans sällskap och inte känt mig ensam.
Det finns dock dåliga saker. Sedan just i början har jag inte känt mig pirrig och kär. Jag älskar honom som person men inte på rätt sätt tror jag. Jag har noll sexlust med honom och sex känns bara motigt. Jag får också göra det mesta hemma och med barnen. Han vill hjälpa till men ser inte vad som bör göras. Är disträ, filosofisk och har ADD. Så han kan sitta och fundera på något djupt och glömmer tid och rum ofta. Jag kan dock tycka det är en fin egenskap ibland, vi har haft många spännande samtal om sådana ämnen och jag tror det bidrar till att jag har mindre existentiell ångest när jag är med honom och inte känner mig ensam. Är annars lätt "ensam" även i en grupp vänner. Men det blir tungt med hem och barn.
Jag har två ggr under vår relation blivit handlöst förälskad i andra män och velat bryta upp. Han har övertalat mig att stanna kvar, vi jobbar igenom det, du kommer över det, vi älskar ju varandra och har något speciellt. Jag har inte kommit över det utan varit olycklig och sedan otrogen. Även då har han förlåtit och velat kämpa för oss vilket innebär att vi fortsätter som vanligt och jag inte träffar den jag känner så för. Bägge gånger har jag flera gånger velst bryta upp och göra slut men har blivit övertalad att stanna på alla möjliga sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Har alltid känt mig ung och pigg och glad och även sett ung ut. Attraherat många män. Har tänkt att gör vi slut finns möjlighet att hitta någon annan att älska. Men nu plötsligt har det vänt. Jag känner mig otroligt gammal och sliten. Det är tungt med barnen och deras diagnoser. Jag ser gammal ut nu, har åldrats 15 år senaste året tror jag.
Jag tänker fortfarande på ett sätt att vi kanske bör skiljas. Men jag kan inte längre se en bra framtid för mig om vi gör det och det skrämmer mig. Vem vill ha en 38årig tärd kvinna med två barn med diagnoser? Jag ser framför mig en framtid som singel där jag är själv med barnen hela tiden (han kan knappt ta hand om dem så skulle ha max varannan helg om ens det) och aldrig har någon vuxen att ens prata med. Som det är nu träffar jag vänner max en gång i månaden på en lunch pga barnen och att de inte har tid pga egna familjer. Kan inte ha barnvakter pga barnens diagnoser.
Nu har jag ändå någon att prata med på dagarna och se på film med på kvällarna. Någon att dela eländet med som trots allt älskar barnen. Jag tror inte ens jag kan bli kär igen. För några år sen var jag nyfiken på alla människor och blev intresserad av andra män men nu tycker jag att alla känns lika tråkiga som jag känner mig själv. Har inte känt attraktion till någon på två år. Möjligen han den senaste jag var förälskad i men han har ny partner nu. Och det kanske bara är minnet av honom, jag har inte träffat honom på lika lång tid. Bara för skojs skull kollade jag läget på en dejtingsida men såg inte en enda attraktiv man där.
Borde jag stanna med min man och åtminstone ha någon att bli gammal med fast känslorna inte finns där eller borde jag skilja mig och vara ensam kanske resten av livet? Avskyr att vara ensam men det känns som att tåget har gått för ett kärleksfullt förhållande :/
Min man vet hur jag känner men vill fortsätta tillsammans och "kämpa för att få det bättre". Vi har provat parterapi och sexterapi men det har inte blivit någon skillnad.
