Hur blev det för dig efter abort?

Jag har gjort en abort i vecka 6. Jag och min man hade varit tillsammans i drygt två månader och vi kände inte att det var optimalt. Jag hade ett barn sedan innan också. Själva aborten kändes inte jättemycket, som lite rejälare mensvärk. Jag blödde inte heller särskilt mycket. Efter en vecka hade jag slutat blöda. Det var helt klart rätt beslut men tänker ju ibland på hur gammalt barnet hade varit nu, om det var en pojke eller flicka osv.

Har gjort 2 aborter. Minns inte så mycket av den första. Jag var ung och gick gymnasiet. Var medicinsk, Minns bara att det gjorde ont.

Den andra var ett ma (som dock skulle aborteras i alla fall). Det gjorde inte lika ont vad jag minns. Men däremot blödde jag i över 10 veckor. Visade sig sen att aborten var ofullständig (dvs det fanns lite rester kvar i livmodern) och jag fick en infektion. Blev jättesjuk och fick bli inlagd på sjukhus.

Tror det är lite olika hur mycket man blöder. Men att undvika exempelvis bad kan du ju göra genom att bara säga att du inte vill, att du känner dig krasslig eller något annat. Eller (om ni vill) helt enkelt säga som det är. En abort är inget skämmas för och inget man behöver dölja om inte man vill det.

Beslutet är ju givetvis ditt, men tänk igenom det noga innan. Drömutbildningen går ju att påbörja som gravid, sedan pausa studierna (om det behövs) och vara föräldraledig, sedan fortsätta igen. Det går givetvis bra att ha barn i en tvåa också. Det behöver ju inte vara för resten av livet.

Självklart ska du ju göra abort om du VILL. Men mycket praktiska problem behöver inte vara så problematiska. Däremot finns det många trådar här på FL där förtvivlade kvinnor skriver om hur dåligt de mår av aborter de egentligen inte ville göra.

Jag gjorde abort i vecka 8. Blödde mycket efteråt och låg i smärtor flera dagar efteråt.

Även fast jag visste att det var rätt beslut,tänker jag på det ibland. Undrar om det hade blivit en pojke eller flicka. Hur hen hade sett ut,och sådana frågor.

Min abort var rätt tung att gå igenom. Tänk efter både en och två ggr innan du fattar beslut. Det är dig och din kropp det gäller. Om du innerst inne känner att du vill behålla barnet,tycker jag du ska göra det. Tänk inte på vad andra tycker. Det är viktigt att tänka på vad du vill.

Tack för alla kloka svar!

Såg nu att jag skrivit otydligt... skit och!! Jag känner mig inte ensam i beslutet, vi vill inte ha barn precis nu av olika anledningar tex plugg osv. Jag känner mig mer ensam om det eftersom mina nära kompisar inte kan relatera och att det är min kropp därav tror jag sambon inte förstår då han såklart är en del av det, men påverkar inte honom fysiskt. Sorry för oklarheten.

Men tack för alla inputs och erfarenheter ?

Vet inte om min erfarenhet kommer hjälpa då jag gjorde kirurgisk. Men jag fick ett piller som jag skulle ta kvällen innan. Av det blödde jag rätt mycket, men efter själva kirurgiska biten så blödde jag ingenting och hade inte ont. Kunde gå hem så fort narkosen släppte i princip.

Så för mig var det enkelt fysiskt, lite jobbigare psykiskt. Dock kändes det som en lättnad när jag lämnade sjukhuset och jag vet ju att det var rätt beslut. Det jobbigaste var att inte ha något stöd alls, gjorde allt ensam. Så förhoppningsvis kommer du få stöd av din sambo som underlättar det hela :)

Jag hade så ont att jag helt seriöst trodde jag skulle dö. Funderade på att ringa ambulans men insåg sen att jag hoppades på att dö så lät bli... Det var hur som helst som värkar som kom och gick med kanske en halv minuts mellanrum. Låg på golvet och skrek rakt ut i flera timmar tills att jag somnade av utmattning. Blödde så mycket att jag inte kunde ligga i sängen för då hade jag blodat ner allt. Satt på toan typ ett dygn och blödde vanligt blod samt flera klumpar lika stora som min handflata. Mådde illa, kallsvettades, frös och var yr. Efter det ett dygn avtog blödningen och var som en vanlig mens en vecka. Fick även ut fostersäcken intakt i trosorna ett par dagar efter den värsta blödningen slutat och där i såg jag fostret.

Efter detta är både jag och mitt liv förstört. Det är flera år sen men jag ligger fortfarande hemma i djup depression, ångest och PTSD och kan inte ens klara av att gå och handla utan att bryta ihop. Duschar inte på flera veckor för jag varken orkar eller bryr mig. Mitt linne har jag haft på mig sen förra hösten och det är tvättat 1 gång sen dess tack vare att min mormor kom och tvingade mig låta henne tvätta det. Utbildningen fick jag hoppa av och jag kan varken plugga eller jobba längre för jag kan inte koncentrera mig på någonting, tänker bara på mitt barn jämt, gråter och mår allmänt piss. Har gjort flera självmordsförsök och vill bara dö för jag ser ingen annan utväg. Terapi och annat har inte funkat ett skit. Men med det sagt så jag blev hotad, utpressad av tvingad till aborten av både mitt ex och min familj så jag ville alltså aldrig göra det från början.

Det var tufft precis innan. Minns att jag fick en tid till att genomföra aborten två-tre veckor efter att jag var där på nåt samtal, fruktansvärt var den väntan.

Blev chockad av hur ont det gjorde. Nu efter att ha fött barn var det som att ha kraftiga förlossningsvärkar.

Efteråt kände jag en oerhörd lättnad. Blödde massor, och fick en infektion på det också. Var ledsen ett tag efter. Det var tufft, jag kände mig hemsk. Nu har det gått drygt 7 år och jag tänker aldrig på det, mer än att jag undrar vad det skulle blivit för barn. Fick tre år senare en dotter och visst tänker jag ibland att det skulle varit hennes syskon. Å andra sidan hade hon med största sannolikhet inte funnits om jag behöll den gången. Jag var 21 då och ångrar inte att jag gjorde det.

Hej,
Precis gjort medicinsk abort i vecka 7, gjorde sista delen i fredags och började blöda rätt snabbt inom 2h. Blödde mkt och var mest på toaletten hela tiden. Dagarna efter fortsatte jag blöda men mkt mindre och kändes mer som mens utan klumpar, fostret kom dock söndag 2 dagar efter, nu nästan en vecka senare bara bruna fläckar.

Din fråga är också det som vart svårt för mig att förklara. Att det är svinvarmt, jag annars lever i vattnet, på besök hos mina föräldrar 1 vecka som bor vid en sjö gör det inte lättare :D. Men jag har faktiskt sagt att jag fått en infektion, att det svidigt och gjort ont och efter besök hos gyn fått besked att inte bada på minst 1 vecka sen att jag fått mens på det och vill inte bada. Ingen har ens frågat eller velat prata om det utan bara sagt att synd i värmen. Antar att gynbesvär är obekvämt område som gärna avslutas snabbt så det har funkat klockrent för mig!

Hoppas det känns lättare och lhcka till!