Väldigt väldigt tråkigt att höra! :(
Det kan nog gå ganska fort tyvärr, förbered dig på det iaf. Min mamma fick diagnosen lungcancer på avancerad nivå när hon kom in. Spridd till bukspottkörteln tror jag det var, och helt säker på hjärnan men hann aldrig få några besked om det. Det tog tre månader ungefär så fanns hon inte mer :( <3
Kram!
Är hon en fighter? Hoppas det! Min väninna, nu avliden, kämpade mot metastaserande cancer i 15 år. Om jag minns rätt så hade hon lungcancer 6 ggr bland otaliga andra i lever, lymfkörtlar... Till sist hade hon bara 20 % lungkapacitet kvar så när cancern fortsatte sprida sig så fanns inget mer att göra. Men hon kämpade, in i det sista!
Eh, tror du inte att jag fattar att det är skillnad på cancer och cancer?? Jag svarade ts utifrån den information hon gett. Alltså att metastaserande cancer i lungor och lever inte nödvändigtvis betyder att man är död inom loppet av ett halvår.
Jag lever själv med en mycket aggressiv form av cancer, enligt statistiken så borde jag vara död nu. Jag vet inte hur många gånger jag fått försöka förklara allvaret med min sort till bekanta. Hell, tom fk hade svårt att fatta att jag kommer att gå på cytostatika tills den dag jag dör!
Tyvärr är det så att man måste vara en fighter för att klara sig. På många sjukhus i landet är okunskapen stor och man måste ibland själv gräva efter ny forskning och bra läkare för att få bästa möjliga vård.
Och det absolut viktigaste är att söka vård i tid! Få behandling i tid då är chanserna mycket bättre.
Alla är säkert olika, men tror att oväsentligheter kan betyda mer än frågor om sjukdom. Den är ju ganska klar.
Min särbo gick bort i cancer och sällan att hon ville diskutera sjukdomen, där gjorde jag nog ett fel som låg på lite för mycket.
Prata om vad du vill! Agera hur naturligt som helst.
Sen vet jag, att dagliga sms, om hon mår så dåligt som M gjorde mot slutet, snarare är en belastning. Att sätta press att besvara.
Det låter hemskt, men låt henne sova. Besök henne och sitt vid sidan om, läs en bok. Den sista tiden är mest vila och förhoppningsvis utan smärtor.
Och det blev också en belastning för mamma att behöva säga nej, och det respekterades nog inte alltid. Människor vill väl men är man så sjuk så kan det vara jätte jätte jobbigt att ta emot besök!