Kommer hon att gå bort nu?

Var den började den här gången? Det vet hon inte än men den finns alltså åtminstone i lever, lungor och ändtarm. Hon väntar på slutgiltigt besked på magnetröntgen men cellgifterna påbörjas ändå den här veckan. Vad jag har fattat så är levercancer och lungcancer bland dom värsta sorterna man kan få så en kombination verkar ju vara ett riktigt mardrömsläge då.

Nej, jag menar vilken sorts cancer det är, alltså var primärtumören fanns. Till exempel ändtarmscancer. Eller bröstcancer. När det väl spritt sig kan metastaserna komma var som helst men det ändrar inte sorten på cancern.

Det tror jag också och utsikterna är inte goda vad jag förstår med tanke på att cancern verkar finnas på minst tre ställen. Jag fattar naturligtvis att allas sjukdomar är olika men tror ni att det handlar om månader eller år som hon kan ha kvar? Hon har redan gått ner jättemycket i vikt innan diagnosen.

Hon är lyckligt lottad såtillvida att hon har en stor familj och enormt många vänner. Många fler vänner än vad som är "normalt" så hon har stöd och hjälp med allt iaf.

Då antar jag att statistiken får guida om att cirka 10% lever efter 5 år med cancer på dessa ställen och att genomsnittet är 9 månader.

Tror du att hon är så svag av bara en behandling? Förra gången fick hon totalt 8 behandlingar och hade aldrig hemtjänst eller var så svag. Fattar att det kan vara olika förstås men är lite förvånad bara.

Jag messar varje dag men allt handlar enbart om henne nu förstås. Borde jag skriva om triviala saker ibland eller något som har hänt mig? Jag vet inte hur jag ska göra och om det är bra eller dåligt att inte beröra något annat alls än hur hon mår? Jag vill ju inte verka okänslig och skriva om något trivialt när hon kämpar på liv eller död men samtidigt kanske hon behöver höra något annat ibland också?

Jättebra att du hör av dig varje dag. Men som Patrik säger, besök eller telefonsamtal betyder så mycket mer. I början, när jag också var i chock så pratade jag gärna om mitt mående. Men nu när det sjunkit in att jag kommer att dö så pratar jag helst om annat. Hur mysigt som helst att träffa väninnor och tjattra om sol, bad och bångstyriga barn.

Jag fick min diagnos i våras och kommer sannolikt att få gå på högdoscytostatika resten av livet.

Vad tråkigt att du förlorat din särbo!

Så gjorde jag också när det hände min mamma Hon ville/klarade inte av att prata om sin diagnos utan fortsatte som vanligt. Hon ville inte inse, hon låtsades som att inte skulle dö, medan jag försökte prata om det lite då och då och försökte ta avsked, vilket hon inte gjorde. Nu efteråt känns det ganska dumt att jag gjorde så.

Jag var med henne i helgen. Hon är svag, har rakat av håret och har rullator hemma men är i ganska god form psykiskt trots allt hon går igenom. Verkligen beundransvärt. Men det är en väldig skillnad på hennes fysiska form den här gången jämfört med förra gången. Jag undrar hur illa det ska bli om det är så här illa redan nu i början av behandlingen.

Läkarna ville ge henne tre olika cellgifter men hon vägrade och tog bara två pga att hon är så svag. Hon trodde inte att hon skulle klara av tre.

Hon orkar inte gå ut och det tog all hennes kraft att gå runt lite i huset med rullatorn. Att läkarna vill ge henne så många och så starka cellgifter på en gång är inte så bra antar jag med tanke på vad det måste betyda för sjukdomsläget? Det är ju bra att hon får hjälp naturligtvis men att dom måste gå ut så hårt menar jag. Hon har åtminstone en tumör i lungan men det var inget prat om operation så då vill dom försöka få bort den med cellgifter istället? Eller är jag naiv som försöker tänka så och att det inte är palliativ vård dom håller på med?

Man kan få cellgiftsbehandling som palliativvård med då är det inte högdoser (dvs kraftiga cellgifter).

Hon skulle ju få tre olika och jag vet att åtminstone en var den starkaste av alla cellgifter, vad det nu betyder jag är inte så insatt. Så då finns det hopp för henne menar läkarna? Hon får morfin varje dag för smärtlindring.

Vad tror ni om det här? Hon har fått cellgifter 3 eller 4 gånger med tre veckors mellanrum och mår betydligt bättre överlag. Hennes lungor visar inga fläckar på röntgen längre och tumörmarkerar-blodprovet för levern har gått ner. Hon ska göra en CT på buken i veckan. Det är ju förstås helt suveränt att det verkar gå åt rätt håll men jag funderar på om det verkligen kan gå att bota så snabbt?