Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Jag är i samma situation som Funderar så är gärna också med. Har ett långt förhållande (20+ år) bakom mig men det har varit problem länge och nu börjar det ta slut. Vi har också två barn.

Det största problemet för oss är att jag inte är kär/attraherad och inte varit på mkt länge. Upplever också att jag gör allt jobb hemma med barn och hus medan han mest håller på med sina fritidsintressen.

Vi har försökt få till nytändningar flera gånger efter att jag velat skiljas åt men han har velat fortsätta ihop, men det har varat ett par dagar bara. Nu börjar han också förstå att det inte kommer gå och att min sexlust inte kommer tillbaka (jag har verkligen försökt!). Men det är en process att komma till beslutet och jag låter det ta den tid det tar.

Vi har ändå väldigt roligt ihop och han känns som en viktig familjemedlem som jag älskar och värderar som person vilket gör det svårare.

Låter jättebra med en stödtråd! :) Känns så läskigt alltihopa.

Det känns inte så och det är nog inte bara det som är problemet. Han ser liksom inte vad som behöver göras och är dålig på att planera även när han är hemma. Han kan tex byta en blöja om jag ber honom men gör det inte självmant. Tänker inte på att vällingen, toapapper etc kommer ta slut om vi inte köper in mer. Han vaknar inte av barnskrik på natten utan jag får ta allt sånt. Och ser inte att städ behöver göras... lunch måste lagas åt barnen...

Nu är han själv med det äldre barnet i en vecka (förutom att vi fått hyra in barnvakt till hans fritidsintressekvällar) så jag hoppas att det kanske ger någon insikt men misstänker att det kommer se ut som ett bombnedslag när jag och minstingen kommer hem... men hoppas förstås att bli förvånad.

Men fritidsintresset tar i princip 3 hela eftermiddagar och kvällar i veckan och han jobbar mkt (ofta jobbresor) så det känns som att jag är ensam nästan hela tiden.

Ena är i skolåldern men med en utvecklingsstörning så utvecklingsmässigt ungefär som en 5åring, andra är 1 år (var inte planerad...).

Oj hann inte skriva klart! Önskar att min man vore husligare men planeringen är en stor del av det hela. Jag tänker på något sätt att om båda planerar så skulle man få mer intimitet; att ha det tillsammans liksom, men kan ha fel och att det är önsketankar förstås :) Jag tycker egentligen inte om att planera så tror det känns jobbigare för att jag på något sätt tvingats ta den rollen. Hade inte haft något emot en man som tog 75% av planerandet ;)

Det lät jobbigt med aggressionen som du nämner i TS. Är det mest skrik och bråk eller även fysiskt?

Vi är sällan högljudda och inget fysiskt våld men barn kan ju känna av sur iskyla och påverkas negativt av det med :/ Har märkt ibland när vi varit osams att äldsta barnet har gått till pappa och bett honom säga förlåt till mig och varit arg på honom och det känns inte bra.