Hej! Läst i tråden och hoppar in jag med. Min man flyttade ut från huset för 2v sedan. Jag har en tonåring sedan tidigare och 5 barn med maken som är mellan 10 månader och 10 år.
Jag ska bo kvar i huset. Det är min och barnens trygghet. Tufft just nu dock med min lilla föräldrapenning. Trots att jag bönat och bett honom att vänta till hösten så stack han i samband med sin semester och fotbolls-VM....
Tufft med barnen rent praktiskt om inte annat! Kom din mans uppbrott som en blixt från en klar himmel?
Vill bara göra ett tillägg till mitt egna inlägg som citeras ovan. Tänkte på att det kanske låter som att jag bara vill se och jobba på min mans sämre sidor (som vi ju alla har) och tror att jag är felfri, men så är inte fallet. Jag är skuldmedveten av mig och har även rannsakat mig själv mycket och är medveten om mina sämre sidor - skillnaden är att jag försökt göra något åt dem. Jag har tex problem med pms men har letat info, läst böcker och forskning, sökt hjälp och provat diverse metoder mot besvären. Likaså de sidor hos barnen som är utmanande och svårhanterliga (och som frestar på min mans humör) har jag sökt information om, beställt och läst böcker om (som han som sagt inte läst färdigt än idag), vänt mig till olika forum i ämnet och även sökt professionell hjälp utifrån för (dock utan större framång tyvärr). Min man däremot har inte försökt göra något åt vare sig sina egna problem eller lära sig mer om hur han bättre kan hantera situationer som uppstår med barnen, säger att han inte hinner/orkar. Han har stängt av på något vis. Kan knappt nå honom längre.
Tack. <3 Ja det låter som att vi är lika! :) Känner med dig, verkligen... anar ibland att min äldsta har samma problematik som din tonåring har!
Men hur mår du nu mitt i allt?
Att din man tagit så lite ansvar hemma låter sjukt jobbigt. Jag o mannen är åtminstone jämställda på det planet... men det är lite farligt också, för man tänker lätt att "jag borde bara vara nöjd och tacksam att han tar ansvar hemma", o slätar över den emotionella och intellektuella torka man lever i och det destruktiva beteendet.
Jag behöver inte titta på klockan och våndas. Vi skulle skiljt oss för länge sen. Fast å andra sidan, då hade jag inte haft min minsta skatt.
Hej allihopa!
Tack för den här tråden!
Vi ska ta beslutet med.
På sista tiden har vi bråkat väldigt mycket.
Vi har tillåtit andra att påverka oss. Min mamma och hans mamma har kommit mellan oss.
Min mamma trodde att han var otrogen och gjorde mig osäker. Han har aldrig förlåtit mig för att jag tog mammas sida och inte hans.
Hans mamma tror att jag är en dålig människa och har sagt det till honom många gånger.
Vi älskar varandra men kan inte sluta bråka. Vill inte skiljas men...
Har ni nåt råd?
Kramar
Relationen är inte så sund. Vi bråkar mycket. Jag blir ledsen och osäker, som du säger, när jag tänker på skilsmässan, men samtidigt, ser ingen annan väg ut.
Kram
Hjälper det?
Jag har hört många säga att det inte gör det.
Har du erfarenhet eller någon annan här?
Kramar
Han har haft hela semestern på sig att hämta sina kläder så igår slängde jag ned det i påsar. Jag och barnen hjälptes åt att bära bort de 10 påsarna. Skönt!
Han har nästan aldrig barnen. Och oavsett vilken tid på dygnet jag hör av mig här han oftast inte tid att prata om barnen. De gånger han har tid får jag inget vettigt svar...
Men jag mår bra! Och nästan alla barnen mår bra. Det är näst minsta pojken som saknar sin pappa. Han visar det med aggressiva utbrott. Adhdliknande beteende. Ska träffa skolpsykologen imorgon.
Ett gott råd om du är familjeterapeut, om du råkar ut för par där ena parten lider av psykisk ohälsa, råd den friska parten att lämna direkt. Att hålla ihop en sådan relation har enbart negativa effekter;
Den sjuke kan lulla i sin fantasivärld utan att ta ansvar vare sig för familj eller sin psykiska status. Den friska får dels dra hela lasset, dels stånga sig blodig för att få den sjuke att söka hjälp för det går oftast. Barnen blir lidande då den friske nätt och jämt orkar och de utsätts ständigt för föräldrarnas konflikter.
Vi gick flera år i terapi, inget hände. Först efter att skilsmässoansökan lämnats in tog mitt ex fullt ut ansvar för barnen och för sitt beteende. Han har fortfarande ingen sjukdomsinsikt, däremot har han fattat att, sjuk eller ej, man inte kan uppträda hur som helst utan att det får konsekvenser.
Så skapa inte dörrmattor som blir utbrända i din iver att hålla ihop familjer. Det får i många fall enbart negativa konsekvenser.
Men när man har försökt att stå bakom den som mår dåligt år efter år efter år så finns man inte mer. Man är tom. Känner sig som hens slav.
Ett tag sen jag skrev i tråden och minns inte ens vad det handlade om då. Här har vi fått en dotter och han bryr sig inte ett jota om henne. Och när hon var 7 dagar gammal släpper han bomben att jag, hon och mitt äldre barn ska vara ute om 2 månader. Han kommer byta lås och slänga ut mina saker. Jag har panik, ingen bostad och ingen verkar veta om han verkligen får göra så även om huset är hans. Rasar i vikt, dålig sömn och hjärnan funkar inte alls.
Hur går det för dig, själv med alla barnen? Du är en stark kvinna o mamma, verkligen. Funkar det? Hur gör man?? För att få ihop allt? Kram
Bokat resa till Mallis. Både spännande och läskigt att resa själv och dessutom med en 1 åring. Tog dock ett safecard, Sunwing Happybaby med all utrustning på plats och allinclusive. Efter allt så behöver jag verkligen något roligt att se fram emot i vår.